Bakom all rost står det ”Stepanakert” på den gamla skylten som ser ut att falla ihop vilken stund som helst. Den indikerar att vägen leder mot Nagorno-Karabachs huvudstad som ligger bortom bergen, strax två timmar bort.
Telefonen ringer.
– Hur långt har ni kommit, frågar den grova mansrösten på andra sidan.
Det är den armeniska säkerhetstjänsten som vill ha koll på att vi kör rätt. De ska möta oss i slutet på vägen.
Det är snart tionde gången som jag kör längs vägen och tittar på de mäktiga bergen som tornar upp sig på andra sidan dalen. För två år sedan var jag den sista utländska journalisten att komma in i Nagorno-Karabach.
Den gången var det spänt. De ryska fredsbevarande trupperna var nyanlända efter kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan i Nagorno-Karabach 2020. Armenien hade förlorat det och vägen, den humanitära Latjinkorridoren, upprättades som en brygga mellan Armenien och det armeniskbefolkade Nagorno-Karabach.
Blockerade vägen
I förvirringen som uppstod direkt efter kriget var det fortfarande möjligt för oss utländska journalister att komma in i Nagorno-Karabach. Men i takt med att Azerbajdzjan krav på Ryssland ökade stängdes dörren successivt för alla förutom armenier.
Sedan december 2022 kan inte ens de komma in i Nagorno-Karabach efter att Azerbajdzjan blockerat vägen. Bredvid står ryssarna och kollar på – som om de inte har något med saken att göra.
Vad Azerbajdzjan snart förstod var att Latjinkorridoren är armeniernas livlina. Det är här mat, mediciner, förnödenheter och människor kan komma in och ut. När Azerbajdzjan dragit åt snaran kring halsen och intensifierat blockaden har de gjort det med anklagelser om att armenierna i Nagorno-Karabach transporterat in vapen för att stärka vad Azerbajdzjan anser är ett separatistiskt försvar.
Bakom den gröna azerbajdzjanska gränsposteringen ligger en rysk militärbas. På den undre sidan av bron är Armenien.
Övergivna fredsförhandlingar
Det är givetvis inte så enkelt. De fredsförhandlingar som världen uppdragit åt parterna att förhålla sig till efter kriget på 1990-talet handlade i grund och botten om två saker: att Azerbajdzjans territoriella integritet skulle respekteras, men också att armenierna i Nagorno-Karabach skulle ges möjlighet att rösta om sitt eget självbestämmande.
Det senare skulle på sikt oundvikligen leda till att armenierna hade röstat om att ansluta sig till Armenien. För varför skulle de vilja vara en del av ett land som aktivt förnekar det armeniska folkmordet och vars demokratiska rättigheter anses vara lägre än både Iran och Ryssland, enligt Freedom House?
Azerbajdzjans auktoritära president Ilham Alijev förstod att armeniernas framtidsvilja inte ligger i Azerbajdzjan utan i Armenien. Inför kriget 2020 övergav Azerbajdzjan därför de FN-stödda fredsförhandlingarna till förmån för en militär lösning till konflikten. Och trots påtryckningar från internationella samfundet så har Azerbajdzjan kallat de internationellt erkända förhandlingarna för ”döda”.
Tre år senare svälter 120 000 armenier i Nagorno-Karabach. Blockaden som få nordiska medier rapporterar om har pågått i över nio månader. Sedan i juni är den fulländad.
Varken internationella rödakorsfederationen eller ryska fredsbevarande trupper kan föra in förnödenheter och på andra sidan blockaden stiger desperationen.
Den gamla skylten visar vägen till Nagorno-Karabach.
”Slut på mat, slut på allt”
Nedanför kullen, längst ner i dalen, syns den ryska militärbasen precis bredvid den azerbajdzjanska gränsposteringen. I mars, när jag också var här, fanns inte gränsposteringen. Den byggdes senare och är orsaken till att Azerbajdzjan, trots order från Internationella domstolen i Haag, kunnat förstärka blockaden.
– Ni ser där borta, säger militärofficeren. Där är ryska basen, den azerbajdzjanska, den armeniska… turkarna bygger överallt, säger militärofficeren som är densamma som jag träffade ett halvår tidigare.
Azerbajdzjaner kallas ofta slarvigt för ”turkar” av armenier. Relationen mellan Azerbajdzjan och Turkiet beskrivs som ”en nation – två folk” av dem själva och många anser att Azerbajdzjan aldrig agerar militärt utan Turkiets samtycke.
Medan officeren pratar skriver en journalistkollega, Marut Vanyan, från andra sidan blockaden. Han skickar en bild på dagens middag. Det är en gryta fylld med ris som han lyckats hitta längst ner i ett skafferi.
– Det är slut på mat efter det här. Slut på allt. Jag vet verkligen inte var det här ska sluta, skriver han.
Han fortsätter beskriva att han inte vet hur han ska prioritera.
– Jag förstår att jag är en av få som kan visa för omvärlden vad som sker, men även jag är hungrig och måste leta efter mat. Idag när jag stod i brödkön kom en pappa fram till mig, han sa att jag har tur som inte har några barn att mätta. Varken han eller jag fick något bröd.
Tanken var att vi skulle göra en video. En från min sida av blockaden. En från hans. Idén som kändes klipsk från ett kontor i Stockholm är inte alls lika uppenbar på plats.
Marut har annat att prioritera.
Fruktar etnisk rensning
Det är få tecken på att det finns en glimma av ljus i slutet på tunneln för armenierna i Nagorno-Karabach. När FN:s säkerhetsråd skulle enas i en resolution så var det inte Ryssland, som man kunnat tro, som stoppade förhandlingarna – det mesta tyder på att det var USA. Formellt har inget uttalande gjorts om det, men förhandlingarna som Frankrike inledde med de andra vetoländerna tystnade och dog plötsligt i slutet på augusti.
Det blev tydligt att andra intressen stod framför världsordningens regelverk.
I mejl efter mejl skriver Nagorno-Karabachs regeringsrepresentanter desperata utsagor om att uteblivandet av en hållbar lösning kommer leda till etnisk rensning och i längden folkmord. Analysen håller även internationella folkmordsexperter med om. Melanie O’Brien, ordföranden för internationella samfundet för folkmordsforskning, menar att Azerbajdzjans agerande är ett pågående folkmord.
Samtidigt i Azerbajdzjan grips allt fler oppositionella. Gripandet av regimkritiska aktivister har mer än fördubblats bara det senaste året. Det mest uppmärksammade fallet, opinionsbildaren Gubad Ibadoglu, har väckt stor opinion utomlands.
EU värnar sina gasavtal
I en skyndsamt framtagen resolution, som röstades igenom i Europaparlamentet med 95 procent majoritet, uppmanade parlamentarikerna EU-kommissionen att införa sanktioner mot enskilda individer i Azerbajdzjan.
Sådan retorik har inte förts mot Azerbajdzjans agerande kring blockaden, som trots mängder med fördömanden fortsätter. Faktum är att EU:s utrikestalesperson Josep Borrell nästintill beordrat Azerbajdzjan att öppna blockaden. Men i samma uttalande har han också understrukit att Azerbajdzjans agerande på intet sätt riskerar gasavtalen med EU som fördubblades efter Rysslands invasion av Ukraina 2022.
Det är trots att 20 procent av gasproduktionen i Azerbajdzjan ägs av Ryssland.
Stängs in av artillerield
Militärofficeren som visar blockaden frågar efter en stund om vi sett tillräckligt. Det har vi. Det är trots allt inte så mycket att titta på, annat än att det går att konstatera att Azerbajdzjan inte ser ut att överge sina planer om att släppa kontrollen över vägen.
– Ni kan köra tillbaka själva. Du kan ju vägen numera, säger officeren.
– Vi ses nästa gång, lägger han till med ett försiktigt leende.
Efter att reportaget skrevs har Azerbajdzjan inlett en betydande offensiv mot Nagorno-Karabach. Kraven Azerbajdzjan lagt fram är att den lokala regeringen ska upplösas och att armén ska lägga ner vapnen.
Blockaden av Latjinkorridoren har intensifierats och lokalbefolkningen i Nagorno-Karabach är därför instängda mellan artillerield och blockaden. De saknar därför flyktvägar.
