Den andra attacken började utanför Kapitolium, som en protest mot inbillat valfusk och manifestation till stöd för Donald Trump. Denna slutade dock inuti byggnaden, i och med att en grupp av dessa högerextrema demonstranter tog sig igenom den anmärkningsvärt svaga polisstyrkan och in i sätet för USA:s kongress.
Europa är hårt drabbat
Jag har studerat den internationella högerextrema rörelsen i nästan 30 år och har aldrig sett dem agera så djärvt som under de senaste åren. Det handlar inte bara om Donald Trump eller USA.
Bara så sent som förra året försökte en grupp bestående framför allt av högerextrema vaccinationsmotståndare storma det tyska parlamentet. Även de mötte anmärkningsvärt svagt polismotstånd. I Nederländerna har arga bönder sedan 2019 förstört regeringskontor och hotat politiker, ofta under ledning av den högerextrema organsationen Farmers defense force. 2006 stormade högerextrema grupper det ungerska statliga tv-huvudkontoret och utkämpade därefter strider mot polisen i flera veckors tid på gatorna i Budapest; händelser som blev startskottet för den nuvarande premiärministern Viktor Orbáns radikalisering och återkomst.
Integrerad extremism
Hur och varför har vi kommit till denna punkt? Först och främst genom en lång process av feghet, misslyckanden och kortsiktig opportunism hos mittenhögern. 2012 utfördes en dödlig terrorattack på ett sikh-tempel i den amerikanska delstaten Wisconsin av en ledande nynazist, som varit tidigare känd. Redan då kommenterade jag att ”den extremistiska retorik som kommer från så kallade laglydiga patrioter bör tas mer på allvar”. Jag rådde republikanska ledare att ”vara mer försiktiga med att välja sina allierade och vad de själva insinuerar”. I verkligheten hände motsatsen: högerextrema idéer och människor integrerades snarare än stöttes bort.
Som med så mycket annat har Donald Trump varit en viktig katalysator för denna process, men inte dess initiativtagare. Radikaliseringen av den amerikanska högern påbörjades redan årtionden innan Trump. Den började till och med innan Tea party-rörelsen, som mest hjälpte till att förflytta extremhögern in i det republikanska partiets hjärta. Rasism, dold eller inte, har varit en viktig del av partiets ideologi sedan lanseringen av den ökända Southern strategy på 1970-talet. Strategin gick ut på att locka vita väljare i den amerikanska södern till det republikanska partiet genom att underblåsa rasism mot den svarta befolkningen.
Lögnen om ”verkliga folket”
Det vi nu ser är någonting helt annat. Radikaliseringen är inte bara ideologisk, den motsätter sig våra demokratiska system.
Under de senaste decennierna har högerpolitiker och högerpolitiska strateger opportunistiskt lismat för högerextrema väljarna genom att definiera dem som ”det verkliga folket”. De har utmålat denna högljudda minoritet som en utsatt tyst majoritet. Även om detta återigen är en mycket vidsträckt process, har den haft kanske störst inverkan i USA. Där har den förstärkts av ett växande konservativt medienätverk, från radio till Fox news, och den fortfarande formidabla infrastrukturen som utgörs av den religiösa högern. Denna taktik har varit väldigt framgångsrik. Redan innan Trump vann presidentvalet så trodde till exempel en majoritet av vita evangeliker på påståendet att, ”diskrimineringen av vita är nu lika kritisk som diskrimineringen av icke-vita”. Ett år senare visade svaren från en enkät att en majoritet av vita evangeliker trodde att de var mer diskriminerade än muslimer i USA.
Tror på sin propaganda
Retoriken kring så kallad ”vit utsatthet” är emellertid inte längre ett rent högerfenomen. När högerextrema framgångar överraskar mittenmedier och mittenpolitiker så svarar dessa genom att överkompensera. De går från att fördöma eller ignorera rasisterna till att försvara eller till och med upphöja dem. I åratal har journalister och politiker minimerat betydelsen av rasism och istället fokuserat berättelsen på ekonomisk ångest. Rasister blev enligt detta narrativ de som ”lämnats bakom” eller helt enkelt ”folket” – även i länder där den yttersta högern fått knappt tio procent av rösterna.
Utan tvekan tror vissa högerpolitiker och högerpolitiska strateger på sin egen propaganda, men de allra flesta vet mycket väl att högerextrema väljare bara utgör en minoritet av befolkningen. Samt att vita – vare sig kristna evangeliker eller inte – inte är i närheten av att vara utsatta för diskriminering på samma nivå som muslimer eller andra icke-vita och icke-kristna grupper. Om de nu inte tror på det, ställ då den här frågan: Tror du verkligen att demonstranterna skulle ha lyckats ta sig in i Kapitolium om de hade varit afroamerikaner eller muslimer?
Ingen nåd visas
De flesta politiker och experter fjäskade förmodligen för dessa grupper av opportunistiska skäl, i hopp om att vinna högerextremistiskt stöd. Men i takt med att extremhögern blev djärvare och våldsammare blev mittenhögern räddare och räddare. Många mittenpolitiker och andra eliter vågar inte längre uttala sig kritiskt mot extremhögern, av rädsla för att bli attackerade av dess anhängare både personligen och politiskt.
Det alltmer djärva och öppna politiska våldet som uppvisas av högerextrema grupper och folkmassor borde vara en väckarklocka för alla som möjliggör extremhögerns agerande. Det är inte du som kontrollerar dem, utan de som kontrollerar dig. Även om dessa gäng inte representerar den bredare delen av befolkningen som har högerextrema åsikter eller stöder högerextrema kandidater och partier, delar de i grunden en liknande världsbild. En världsbild som inte lämnar utrymme för nyanser eller kompromisser. Man är antingen en allierad, på deras villkor, eller en fiende. För fiender finns ingen nåd, inte ens för tidigare allierade. Fråga bara Georgias guvernör Brian Kemp eller delstatsministern Brad Raffensperger.
Det är nu hög tid att liberala demokratiska journalister, politiker och politiska strateger ser extremhögern för vad den är: ett hot mot den liberala demokratin. Ett kolossalt hot, för att tala klarspråk, men också ett hot som bara kan lyckas om vi andra tillåter det, antingen genom opportunistiska koalitioner eller fega icke-svar.
Majoriteten är tyst
Vi befinner oss inte på 1930-talet. Idag stöder de allra flesta amerikaner och européer den liberala demokratin. Men de har förvandlats till en tyst majoritet, alltmer ignorerad och utlämnad av dess företrädare.
Det är dags att stå upp mot extremhögern och för liberal demokrati. Det är dags att blotta och ifrågasätta extremhögerns rasism, beteenden och odemokratiska diskurser. Det är dags att klart och tydligt ta avstånd från det giftiga narrativet om vit utsatthet. Självklart bör vi uppmärksamma de svårigheter som delar av den vita befolkningen står inför, särskilt bönderna och arbetarna, men inte på bekostnad av den icke-vita befolkningen eller den liberala demokratin.
Översättning: Corinne Platten
Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
