I den lilla tunisiska staden Sidi Bouzid tände fruktförsäljaren Mohamed Bouazizi eld på sig själv den 17 december 2010. Självbränningen utanför guvernörens kontor var en desperat protestaktion mot korruptionen och vardagsförtrycket i landet, och ledde till protester över hela landet som krävde frihet, demokrati och arbete.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I mitten av januari 2011 flydde president Zine el Abidine Ben Ali landet och hans diktatur kollapsade. Sju år efter Mohamed Bouazizis självbränning ses Tunisien ofta som det enda landet där den arabiska våren blommade ut i en lyckad demokratisk utveckling.
– Men det är en av de största klichéerna som finns. Det var inte så enkelt att vi gjorde en revolution, sedan blev allt bra. Vi väntar fortfarande på att reformerna ska bli lag och på att rättvisa ska finnas för alla, berättar en tunisisk demokratiaktivist, som Dagens ETC träffar på en konferens i Sverige.
Aktivisten agerade tidigare rådgivare åt en övergångsregering efter att Ben Ali störtats, men vill inte framträda med sitt namn. Det vittnar om ett fortsatt problematiskt klimat för demokratiska krafter. Tunisien höll demokratiska val redan hösten 2011 och fick sin första genuint folkvalda president. De under lång tid förtryckta islamisterna dominerade tidigt politiken. I Tunisien och flera andra länder i regionen har regimerna som styrt länge varit nationalistiska och sekulära, vilket lett till en hård linje mot religiösa politiska rörelser. Många människor ser därför islamistiska politiker som mer icke-korrupta och ”goda” än politiska veteraner, som redan är ökända för vanstyre och korruption.
Idag styrs Tunisien av en koalition bestående av partiet Nidaa Tounes, där åtskilliga figurer från Bel Alis regim funnit en fristad, samt det milt islamistiska partiet Ennahda. Även om koalitionen varit skakig är de parlamentariska partierna positiva till utvecklingen – eftersom de tjänat på den.
Hög arbetslöshet
Längre ner i samhällsstegen lider dock många fler människor av en fortsatt usel ekonomi. Dinaren har devalverats rejält under 2017, priserna har skjutit i höjden. Samtidigt ligger arbetslösheten på över 15 procent.
– De marginaliserade unga människorna på gatorna som krävde frihet, demokrati och jobb under revolutionen, idag känner de att ingenting förändrats, säger aktivisten.
Bristen på framtidshopp får många unga tunisier att blicka mot Europa. Vissa – de högutbildade – rekryteras för att arbeta helt lagligt i väst. Andra måste söka sig till den livsfarliga båtsmugglingen över Medelhavet. Under september och oktober anlände över 3000 tunisiska migranter till Italien. Siffran överskuggas snabbt av den mycket större migrationen och flyktingkrisen i grannlandet Libyen, men har ändå fått internationell uppmärksamhet.
Yttrandefrihet – och fattigdom
Det framstår först som att få saker förbättrats för samhällets underklass, sedan den fattige fruktförsäljaren Bouazizi tände eld på sin kropp. Och det är en syn i Tunisien som även delas i de länder som inte alls sett några positiva konsekvenser från den arabiska våren.
– Det finns fortfarande hopp. Folk som lever sina dagliga liv inser inte alltid vad som faktiskt förändrats, och det mest positiva är att vi fått yttrandefrihet. Men det finns fortfarande fattigdom och det var det som ledde till revolutionen från första början, säger Arabya Kousra Labidi, vice generalsekreterare i det socialdemokratiska oppositionspartiet Ettakatol.
Ettakatol fanns redan innan revolutionen och var en av de ledande politiska krafterna efter Ben Alis fall, då man i samarbete med islamisterna var med och utformade den nya konstitutionen. Men idag måste oppositionspartierna själva vakta de demokratiska landvinningarna, menar Arabya Kousra Labidi. Tunisien saknar ännu en riktig konstitutionsdomstol och andra fristående institutioner som kan sätta upp gränser och förhindra en återgång till diktatur. I september sköt islamistiska Ennahda upp kommunvalen för tredje gången.
Beroende av korruption
Det finns dessutom en ovilja hos vissa äldre politiker att göra upp med landets odemokratiska förflutna. 2014 initierades en sanningskommission vars fynd i särskilda fall ska leda till rättegång, men ingenting har ännu hänt. Landets president hade tidigare två ministerposter under Ben Ali och har undvikit att låta sig höras av sanningskommissionen.
– Partierna som styr nu är inte särskilt demokratiska. Dessutom väldigt korrupta. Men det är svårt att bryta eftersom Tunisien saknar statliga partistöd och för att få pengar blir partierna beroende av rika affärsmän, som själva är korrupta, säger Arabya Kousra Labidi.
Den arabiska vårens protester i både Tunisien och andra länder leddes till stor del av unga människor och deras gatuaktivism. I det land där utfallet anses vara bäst, är idag mycket få unga engagerade i politik och i styret av landet. Men betyder det att förutsättningarna redan finns där, för att vi får se en ny revolution på gatorna där den arabiska våren först började?
– Just nu tror jag inte problemet ligger i systemet, eftersom vi har en bra konstitution och ett valt parlament. Kanske kommer vi få se uppror mot den nya härskande klassen, men inte en ny revolution.
