Området runt den judiska livsmedelsbutiken är avspärrat. Poliser, gendarmer, journalister samt nyfikna människor står utanför. Det har byggts plattformar för att tv-kamerorna ska kunna filma sina nyhetsankare med den belägrade butiken synlig i bakgrunden. Nyfikna barn cyklar i cirklar men sjasas undan när ännu en radda piketbussar ska fram genom avspärrningarna.
Terroristen Amedy Coulibaly har redan dödat minst en gisslan där inne, har vi fått veta. Bara två dagar har gått sedan attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo.
Attentatsmännen, bröderna Kouachi, är fortfarande vid liv och jakten på dem fortgår utanför Paris. Gisslantagaren ska vara del av samma terrorcell, säger polisen till fransk public service. Jag följer förloppet direkt i min smartphone och ser vad mina kollegor rapporterar.
De rapporterar live. Senare ska det visa sig att journalisterna utsatte gisslan för livsfara. Amedy Coulibaly kunde på den lilla tv-apparaten i butiken se hur polisen placerade sig runt butiken utanför.
Förövaren: Du ska inte vara rädd
Inne i butiken befinner sig den unga kassörskan Zarie Sibony. När jag träffar henne flera år senare, 2022, är hon i Frankrike för att vittna i rättegången mot terroristernas medhjälpare. Hon har flyttat till Israel efter attentatet ”för att få leva i fred”.
När hon talar om traumat gör hon det dock i presens, som om det skedde i detta nu. Blicken svävar i luften, hon darrar på rösten och hon faller stundtals tårar. Det är som att hon är tillbaka inne i matbutiken Hyper Cacher, 22 år och med extrajobb i kassan.
– Det luktar järn, krut och koagulerat blod, säger hon.
Blodet hon känner lukten av kommer från den skjutna Philippe Brahams och den ännu inte döda Yohan Cohen – Amedy Coulibalys två första offer i butiken. Gärningsmannen klampar fram till Zarie, tyngd av sina skjutvapen och säger att hon inte ska vara rädd, han tänker inte döda henne.
Hon litar inte på honom. Vid glaset intill kassan – där hon för bara ett ögonblick sedan tog betalt från den ännu levande Philippe Braham – finns ett färskt kulhål.
– Om jag hade rört mig några millimeter åt fel håll så hade jag redan varit död.
Vill ni att jag ska göra slut på honom? Hans oväsen stör mig.
Sköt hennes kollega i ansiktet
På golvet ligger kollegan Yohan Cohen och kvider sig av smärta. Amedy Coulibaly har skjutit honom i ansiktet.
– Han, terroristen, frågar: Vill ni att jag ska göra slut på honom? Hans oväsen stör mig. Men vi säger att nej, nej låt honom vara, berättar Zarie Sibony.
Hon frågar sig själv om hon inte borde ha sagt att ja, gör det, ta slut på hans lidande. I efterhand vet hon ju att istället för att dö omedelbart så ska Yohan Cohen lida i tre och en halv timme innan han till slut ändå dör av sina skador.
– Det är judar han vill åt. Förutom att Hyper Cacher är en judisk mataffär så frågar han sina offer vad de heter. Braham och Cohen är uppenbart judiska namn. När de säger sina namn skjuter han, säger Zaire Sibony.
“Nej, Monsieur, gå inte in”
Allt Zaire Sibony kan göra i det läget är att koncentrera sig på att överleva, säger hon. Hon försöker stänga av alla sinnen för att inte tänka på Yohan Cohens jämrande, på lukten av järn, krut och blod eller på männen som ligger döda på golvet.
Om terroristen vill att hon ska lyssna så lyssnar hon, om han vill att hon gör något annat så gör hon det. Det är hon som får i uppdrag av att dra ned stålpersiennerna för att stänga butiken så att inga flera ska kunna ta sig in. Precis när hon börjar dra ned persiennen kommer den 60-åriga Michel Saada småspringande. Hon säger “Nej, Monsieur, gå inte in”, men han lovar att det ska gå snabbt och slinker in i alla fall.
Michel Saada skulle bara köpa lite bröd till dagens shabbat-högtid. Men Amedy Coulibaly skjuter honom genast till döds.
Zaire Sibony kommer aldrig sluta gräma sig över att inte ha varit mer bestämd när hon försökte hindra honom, säger hon:
– Jag vågade inte göra några hastiga rörelser eller höja rösten.
Han bara ler – och mördar
Efter det ber Amedy Coulibaly henne gå ned i källaren och hämta alla som gömmer sig där. Hon gör inte riktigt som han säger den här gången. Där nere har hennes kollega Lassana Bathily lyckats gömma en grupp personer, varav en bebis. Hon tar bara med sig en person upp – butikens vice föreståndare. Coulibaly tvivlar på att han är den enda och beordrar Zarie att gå ner igen.
Medan hon är där nere sitter Coulibaly och pratar med de andra gisslan om sina motiv. Han är så inne i sitt resonemang att han inte tycks ha koll på alla sina vapen. Zaire Sibony kommer upp från källaren på nytt, den här gången i sällskap av 21-årige Yoav Hattab. Ynglingen tar tillfället, plockar upp ett av Coubaliys förlagda vapen och försöker skjuta honom. Men vapnet hänger sig.
Amedy Coulibaly bara ler, lyfter sitt andra vapen och dödar honom på fläcken.
– Med ett nonchalant uttryck så här, säger Zaire Sibony och höjer på ögonbrynen när hon försöker härma Coulibalys min.
Ögonen fylls av tårar igen.
”Längsta timmarna i mitt liv”
I drygt fyra timmar sitter hon sedan i sällskap av de andra gisslan, terroristen, tre döda män och den döende Yohan Cohen som fortfarande jämrar sig i plågor.
– De längsta timmarna i mitt liv.
Samtidigt har Lassana Bathily, som gömde sex personer i kylutrymmet, lyckats ta sig ut genom en nödutgång. Även detta rapporteras det om i realtid på nyheterna – bara slumpen gör att Amedy Coulibaly inte följer nyheterna i det ögonblicket. Han fortsätter istället att prata med gisslan om sitt motiv, om varför det han gör är rätt och riktigt.
Enligt Zarie Sibony säger han att han vill att hämnas profeten Muhammed för bli martyr. Särskilt judar men också fransmän som betalar skatt i Frankrike är “skyldiga till vad som sker mina bröder i Syrien och Palestina”. Att dö ingår i hans plan, säger han – vilket gör Zaire Sibony ännu mer övertygad om att hon också ska göra det. Hon berättar att hon greppar tag i sina egna armar och klämmer för att, som hon tror, för sista gången vidröra sitt levande kött.
Amedy Coulibaly låter sig intervjuas mitt i gisslansituation, med tevekanalen BFMTV. Han upprepar att han riktar in sig på judar i försvar av av sina muslimska bröder, särskilt palestinier.
– Han sa att ”problemet med er judar är att ni menar att livet är viktigast av allt när det i själva verket är döden som är det”, minns Zaire Sibony.
Misstogs för terrorist
Utanför fortsätter mediecirkusen utan att något egentligen tycks hända – för oss som inte tvingas uppleva helvetet inifrån. Först trodde polisen att Lassana Bathily var terrorist men han förhördes och kunde berätta vad som pågick därinne. Att några var döda, ett 20-tal var gisslan och viktigast av allt: att terroristen var ensam. Han gav dem också en nyckel till att öppna stålpersiennerna.
På sena eftermiddagen marscherar en insatsstyrka förbi oss journalister. De går i formation i flera led, utrustade med hjälmar, skottsäkra sköldar och dragna vapen. Det ska storma butiken om inte terroristen ger upp.
Det är som att framtiden inte är menad för mig.
Flera smällar hörs. Amedy Coulibaly skjuter och ska till slut hoppat ut genom dörren och då omedelbart dödats av poliserna i första ledet. Inget av detta är möjligt att bevittna från där jag står, hundratals meter bort. Men jag hör skottsalvorna och granaterna.
Efter att allt tystnat tar det inte lång stund innan informationen når oss: Terroristen är ”neutraliserad”, han verkar ha varit ensam och de överlevande gisslan förs i säkerhet. Men minst fyra personer har mist livet. Fem, med terroristen.
Resten är oskadda. Fysiskt.
– Att överleva är inte samma sak som att leva. Jag orkar fortfarande inte planera för en framtid. Det är som att framtiden inte är menad för mig. När som helst möter jag någon som bär på ett lika gränslöst judehat, säger Zaire Sibony.
