BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I sammanträdesrummet har teven stått på oavbrutet sedan i morse. Det har gått två dagar sedan yezidierna flydde upp i bergen, och PKK-vänliga kanaler blandar patriotisk musik med nyheter om utvecklingen. Men sedan några timmar tillbaka visas framför allt gerillasoldater i Qandilbergen, som ger sig av i pickupbilar. Bilderna varvas också med gårdagens uppmärksammade teveintervju med Murat Karayilan, överbefälhavaren över PKK:s gerillaarmé. Karayilan förklarade att de inte passivt kunde se på när kurder massakrerades. Hans styrkor förberedde därför omedelbart avfärd för att slå tillbaka IS.
– Nu borde de snart vara här. YPG har redan gått över gränsen, och igår utropades Shingals motståndsstyrkor med yezidiska krigare som följt med dem. Det här är historiska dagar, säger Abdulselam Mohamad.
Det var det verkligen. Katastrofen i bergen ledde snabbt till betydande politiska förändringar. PKK slöt samarbetsavtal med både Barzani, Talabani och deras respektive peshmergaarméer, och allt gammalt groll glömdes tillfälligtvis. Gerillasoldater tog plats vid fronten utanför Kirkuk och vid Makhmour, där de återtog ett PKK-sympatiserande flyktingläger från IS. Gerillan fick dessutom fri lejd över floden Tigris in i Rojava. Peshmerga hade inte stridit sedan Saddam Hussein störtats 2003, och hade uppenbarligen behov av hjälp från Qandils krigserfarna revolutionärer.
Och i nordöstra Syrien – kantonen Jazira – reagerade genast även YPG. Samma dag Karayilan förklarat krig mot IS rapporterade Rojavas nya kurdiskspråkiga Ronahi TV från staden Tel Kocher vid gränsövergången till Irak. Där fanns en mängd peshmergasoldater med vapen och hjälmar, som började åka norrut mot gränsövergången till irakiska Kurdistan. Ronahi är en inte helt opartisk tevekanal och den unga, kvinnliga reportern hånade peshmerga. Sedan filmade de hur YPG-soldater åkte åt motsatt håll med kulsprutor och militärlastbilar, och tog sig in i Irak.
YPG lyckades slå tillbaka IS från området på andra sidan gränsen, vid staden Rabia. När PKK-soldaterna anlände som förstärkning lyckades de tillsammans ta över staden Snuny, sedan följa vägen rakt söderut fram till ett bergspass. Genom att säkra denna rutt lyckades de kurdiska styrkorna etablera en humanitär korridor mellan bergskedjan och gränsövergången.
Någon dag senare åker Abdulselam, min danske fotograf Thorkil Rothe och jag ner till en snustorr jordplätt utanför Tel Kocher. Där är redan fullt av folk. En hjälpkommitté från kantonen har anlänt med en tankbil full med vatten. Kurdiska röda halvmånen finns på plats i två små tält, och har spänt upp en presenning för att erbjuda ytterligare några sängplatser. Allt är tyvärr otillräckligt.
Borta i horisonten kommer en lång och tutande fordonskonvoj körande från gränsen till Irak. Det är en salig blandning av personbilar, pickuper, traktorer, minibussar, cementbilar och Volvolastbilar, till och med grävmaskiner där det sitter folk i skopan. Alla fordon svänger av vägen ut på ett sandigt fält, och innan de ens stannat till faller hundratals människor ut på marken. De springer bort till tankbilen för att öppna kranen rakt ner i strupen eller fylla på vattenflaskor. Andra reser sig aldrig från marken igen. Frivilliga bär bort medvetslösa till Röda halvmånen för att försöka rädda dem med dropp.
Jag hjälper traumatiserade människor klättra ur en stor lastbil som vanligtvis används för att frakta boskap. Åldringar, småbarn med nappar i munnen, hela familjer. Många är helt sönderbrända av solen, blodiga i ansiktena, dammiga och uttorkade. Tre småpojkar skriker hysteriskt efter något att dricka, och sträcker ut händerna för att slita i samma kexpaket. Jag! Jag! I min ryggsäck ligger två solvarma vattenflaskor, ett paket havrekakor och en smält Snickers, och de får rubbet. De skriker genast efter mer.
Runt på fältet samlas små klungor med släktingar och vänner. Många av barnen har bara sina pyjamasar på och människor har i princip bara öppnat sina dörrar och sprungit när IS kommit körande.
– Vi har gått i dagar för att komma hit! Vi har inte ätit något under hela tiden! Allt som fanns var ett enda bröd till de små, ropar fadern i familjen Dakhil Mahlo.
Han faller i gråt och omfamnar oss. Abdulselam börjar också gråta och inte heller jag kan hålla tillbaka känslorna. Framför våra ögon utspelar sig fruktansvärda scener. De skriker om bestialiska avrättningar eller efter försvunna släktingar. Och vad har hänt med de åldringar som inte orkade fly jihadisterna, som man tvingades lämna kvar i hemmen?
En man som nästan mist förståndet vankar av och an. Hans tonårsdotter är en av de som fångats in av IS.
– Hon hade gömt en mobiltelefon i sin sko. Hon har ringt mig och gråtit, och berättat att hon var inlåst och just blivit beordrad att komma och tvätta krigarnas nakna kroppar.
Fler pickuper kommer körande bortifrån gränsen. Med soldater men även yezidiska kvinnor och barn som får hjälp att komma in i Syrien. Och i flera av bilarna är det uniformerade kvinnor både bakom rattarna och bak på flaken, med kalasjnikovs i högsta hugg. De kommer från Kvinnornas försvarsenheter, YPJ. Flyktingarna från Shingal jublar högt vid synen.
Den gråtande fadern från familjen Dakhil Mahlo ser också gerillakvinnorna komma. Likt alla andra menar han att de har styrkorna som öppnade korridoren att tacka för allt. Några internationella hjälpoperationer har han inte sett till, förutom när de lyckades få tag i vattenflaskor som kastades ner mot marken.
– Det var PKK, YPG och Gud som räddade oss! Utan dem hade vi varit döda.
Inströmningen av yezidier fortsatte under de följande dagarna. Ungefär 3 000 människor per fordonskonvoj, och tre konvojer per dag, sa en läkare från Röda halvmånen. Thorkil och jag var hela tiden ute på vägarna för att möta dem. Vid byn Xana Serê fortsatte vissa till Newrozlägret, medan majoriteten svängde av mot gränsövergången till irakiska Kurdistan. Där bildade denna exodus en jättelång kö som slingrade sig ner för en slänt, och över en pontonbro som korsade Tigris. Flera hade med sig döda anhöriga, i svepningar eller enkla kistor.
Men där satt även en kvinna vid vägkanten, med ett litet bylte i famnen. Hon hade fött en son bara fyra dagar tidigare mitt under flykten i bergen. Mirakulöst nog hade han överlevt, när så många andra inte gjort det. Han drack vattendroppar ur en kapsyl och modern berättade att han skulle heta Ferman – kurmanji för Folkmordet. De två små barfotade systrar som stod bredvid honom kommer jag aldrig glömma. De grät, men det kom inte längre några tårar ur deras ögon.
Den 12 augusti meddelade FN:s flyktingorgan UNHCR att 35 000 yezider tagit sig igenom gränsövergången och nått Duhok i irakiska Kurdistan, genom att på detta sätt resa igenom Rojava. Ytterligare tusentals yezidier hade stannat kvar i flyktinglägret Newroz. Samma dag hade UNHCR också själva börjat köra tusentals yezidier i tjugo egna lastbilar, från platsen där de kom in i Syrien och bort till Newroz, efter att PYD-lägerledningen bett om assistans.
Varken jag eller Thorkil kunde se några andra västerländska journalister på plats under dessa tidiga dagar av evakuering. Krigets Syrien var svårt att besöka, och få sökte sig vid denna tid till det kurdiska nordost. Varje kväll gjorde jag därför mitt bästa för att sprida nyheterna från Rojava. Men det visade sig svårare än väntat.
Jag gav en intervju till public service i Finland, men de och flera andra klippte bort det helt centrala stycket om vilka som låg bakom räddningen. Svensk public service publicerade ett av mina foton på nätet från när YPJ-soldaterna själva kört yezidier in i Syrien – det kanske mest symboliska i hela evakueringen. Beväpnade kvinnor som räddade andra kvinnor från slaveri hos jihadisterna. Men efter bara två timmar togs bilden bort, utan att någon förklaring gavs.
Varför försvann så viktiga informationsbitar, som gjorde det svårare att ge en korrekt bild av vad som hänt? Den internationella terrorstämplingen av PKK gjorde det först lite klurigt för medier att rapportera om hur gerillan plötsligt förde en helt igenom ”god” kamp. Lika enkelt analyserad var inte konflikten i Turkiet. Vad hände när en terrorstämplad grupp bekämpade en annan terrorgrupp, för att värna mänskliga rättigheter? Kanske drabbades även YPG av osäkerheten kring detta.
Men det handlade antagligen snarare om att journalister och redaktörer oftast inte kände till YPG. Rojava hade inte varit direkt inblandat i kriget, precis som PYD velat ha det. Regimen flygbombade inte.
Innan kriget brukade forskare kalla Syriens kurder för ”bortglömda”, eftersom de så sällan fick någon uppmärksamhet. Censureringen jag upplevde var en konsekvens av okunskapen hos våra nyhetsförmedlare. Kriget i Syrien var ju långt ifrån så brett och noggrant bevakat som många människor lätt kunde tro – se på IS. Shingal är därför en bra måttstock för att jämföra medieuppmärksamheten av Rojavas kurder före, och efter, det berömda slaget i Kobane.
