Det ser både udda och lite spöklikt ut. Men framför allt är det tecken på övergrepp. 

Stopp för hjälporganisationer

Urskogen Bialowieza ligger där Polen och Belarus möter varandra. Gränslandet här har varit föremål för hela världens uppmärksamhet sedan i början av förra veckan, när hundratals, och sedan tusentals migranter anlände i stora klungor för att försöka ta sig in i Polen. Andra, mindre grupper av migranter har försökt och lyckats korsa gränsen både nu och ända sedan slutet av sommaren. 

Det är Alexandr Lukasjenkos regim i Belarus som har satt alla dessa människor i rörelse – och i knipa – med falska löften om fri lejd in i EU. Syftet har varit att bestraffa EU:s sanktionspolitik mot Belarus. Samtidigt har Polen ett ansvar att följa den internationella asylrätten. Problemet är att man inte gör det. 

De polska gränsvakterna har fått mandat från regeringen att fånga in migranterna och kasta tillbaka dem över gränsen till Belarus. Det kan gå våldsamt till och människorättsorganisationer har dokumenterat detta. Flera källor uppger också att migranterna kan berövas, eller tvingas dumpa sina till­hörigheter. Samtidigt är kläderna och sovsäckarna som blir liggande i skogen livsviktiga under de svinkalla novembernätterna.  

Dagens ETC har tillbringat nästan en vecka vid Polens gräns mot Belarus, som är platsen för de just nu kanske grövsta asylrättsbrotten i hela EU. Det polska parlamentet har utropat en zon med undantagstillstånd allra närmast gränsen, dit varken oberoende journalister eller hjälporganisationer har tillträde. Men även utanför denna stängda zon har det börjat råda en blandning av både militarisering och laglöshet. 

Polisen och armén har satt upp vaktposteringar där beväpnad personal kontrollerar bilar. Någonstans stryker det omkring säkerhetsstyrkor – jag hittar en av deras hörsnäckor ­i skogen. Samtidigt har det dykt upp militanta högerextremister, som på egen hand bedriver klappjakt i skogen på ”muslimska invadörer”. I småstaden Hajnówka ser jag en rakad man med militärbyxor och polska flaggan på sin tröja köpa stora mängder öl och sprit, som han ska ta med till sina kamrater.

Läkare fick rutorna krossade

Aktivisterna Malgo och Agata tar i högsta grad situationen på stort allvar. De är aktiva i Salam Lab, en av fjorton polska organisationer som ingår i paraplyfronten Gränsgruppen, som hjälper migranterna här. Dagens ETC träffar dem i en liten by där en äldre kvinna har upplåtit sitt hus och sin lada åt hjälparbetet. 

– Vi liknar gränsvaktens beteende mot oss vid passiv aggression. De är ofta lugna mot oss, men samtidigt lite hotfulla. De kan lätt trycka ned oss emotionellt, säger Malgo.  

Varken byn eller huset där vi träffas kan emellertid foto­graferas, av säkerhetsskäl. Sedan gränskrisen eskalerade i början av förra veckan har även våldsattackerna mot aktivisterna trappats upp. 

I söndags meddelande organisationen ”Läkare vid gränsen” att de upphörde med allt arbete till följd av att de hade fått rutorna på sina bilar krossade. Några dagar innan fick de även sina bildäck sönderskurna – då misstänkte man att gränsvakterna själva var de skyldiga. 

– Vi var med Läkare vid gränsen när attacken hände. Vi var i skogen och räddade livet på nio migranter, däribland två tonårspojkar. Förhållandena här har blivit helt sjuka. Vi vet att det finns nazister här i skogarna som letar efter både migranter och oss, men nu börjar folk bli rädda även för gränsvakten, säger Malgo.

Agata har tidigare varit volontär på grekiska Lesbos. Hon jämför de högerextrema attackerna mot hjälporganisationer där på våren 2020 med de som nu inträffar här i östra Polen.

– Men samtidigt är förhållandena här värre. Där behövde vi volontärer inte gömma oss för att kunna hjälpa till. Och när folk kom till Lesbos fick de genast rätten till asyl. Här har de berövats sina grundläggande rättigheter.

Det är också tydligt att undersökande journalister är ovälkomna vid gränsen. En kväll bromsar en piketbuss med påslagna saftblandare in bakom min hyrbil. Fyra poliser kliver ut och frågar vad jag jobbar med. Sedan kräver de att få se mitt pass, som de försvinner iväg med. Efter femton minuter är de tillbaka och vill registrera kilometerräknaren i min bil. Sedan följer de efter mig fem kilometer ner för en mörk liten avtagsväg, ända fram till att jag parkerar bredvid pensionatet där jag övernattar.

Antalet döda kan stiga

Salam Lab och andra hjälporganisationer vid gränsen har burit det största ansvaret för att hjälpa migranterna i skogen, men har också gjort klart att deras resurser inte räcker till. De två andra EU-länderna som blivit föremål för Lukasjenkoregimens hybridkrig med migranter – Lettland och Litauen – har gett FN:s flyktingorgan UNHCR tillträde vid gränsen för att få assistans. Det har till och med Belarus gett, vid ett första tillfälle i förra veckoslutet. 

Men Polen har anmärkningsvärt nog vägrat UNHCR att komma in i förbudszonen vid gränsen.

– Vi är extremt oroade och vi vet att ett stort antal människor befinner sig i en utsatt position. Vi har klargjort att vi är redo att hjälpa till, men situationen är den att vi inte får komma nära och inte ens utvärdera situationen, säger UNHCR:s talesperson för Östersjöländerna, Elisabeth Arnsdorf Haslund, till Dagens ETC.

– Och jag tror att medier inte heller får tillträde till gränsen? Eftersom man inte vill att någon ska se vad som händer där.

Hittills har nära ett dussin människor påträffats döda i skogen till följd av den humanitära krisen. UNHCR fruktar att den siffran strax kan komma att stiga om situationen inte snabbt får en lösning. Den oron delar också aktivisterna i Salam Lab.

– Den här regionen är känd som den kallaste i hela Polen. Aktivisterna som var ute vid vår senaste intervention i skogen var helt stelfrusna när de kom tillbaka hit. Jag kan inte föreställa mig hur några av människorna i skogen kommer kunna överleva när snön kommer. Det kommer bara finnas döda kroppar kvar, säger Malgo.