Till vardags är Thamina Taherkhani, 20 år, student och tävlingssimmare för universitetets idrottsklubb.
– Men där får man bara simma med andra tjejer, säger hon.
Här spelar hon och kompisarna utan hijab tillsammans med manliga vänner. Lagen är visserligen segregerade – tjejerna mot killarna – men det tycks mest vara en ursäkt för att smyga in ett element av kroppskontakt i spelet.
– Parkens säkerhetsvakter låter oss inte spela mot tjejer men just nu är det inga i närheten, säger Payam Vahidi, 22 år. Det är fånigt. Vi spelar som kompisar och gör ingenting olämpligt.
Hans ena underarm pryds av en tatuering som på knagglig engelska förkunnar: ”I am the best warrior.” I Iran är tatueringar en upprorshandling. Inte nödvändigtvis mot föräldrarna eller vuxenvärlden, men mot det religiösa etablissemang som beslutat att de ska vara förbjudna.
Payam Vahidi skakar på huvudet samtidigt som han rullar färdigt en joint.
– Det här är ingen bra stad att vara ung i. Det finns ingen frihet här. Vill ni röka gräs?
Kontrolleras av polis
Sedan den islamiska revolutionen 1979 har regimen velat kontrollera befolkningens – särskilt kvinnors och ungdomars – privata livsstilsval. Myndighetsutövningen sträcker sig långt bortom påbudet att kvinnor måste dölja sitt hår i offentligheten. I kampen mot icke-islamiska och västerländska influenser uppdaterades förra året listan över tillåtna frisyrer för män.
– Frisyrer som tyder på djävulsdyrkan eller sådana som homosexuella har är förbjudna, förklarade Mostafa Govahi, chef för frisörernas branschorganisation, enligt The Guardian.
Efterlevnaden kontrolleras av polis, av den särskilda sedlighetspolisen Gaste Ershad eller av den frivilliga milisen Basji. Irans reformsinnade president Hassan Rouhani har upprepade gånger förtydligat sin position i frågan – polisen ska se till att lagen följs, inte att islam följs. Men polisen står under det religiösa ledarskapets kontroll och presidenten saknar i praktiken helt inflytande över dess verksamhet.
Västerländskt influerad musik har ansetts särskilt farlig. Regimkritiske rapparen Bahram Nouraei flydde 2011 till Sverige efter att ha fängslats anklagad för ”kulturell aktivism”. 2014 greps en grupp unga Teheranbor sedan de postat en video på internet där de dansade till Pharell Williams hit Happy. Och efter flera månaders isolering i det ökända fängelset Evin försattes medlemmarna i metalbandet Confess på fri fot i februari i år. De anklagas för hädelse och att driva ett illegalt skivbolag och riskerar långa fängelsestraff, men frigivandet mot borgen indikerar att åklagaren åtminstone inte kommer att yrka på dödsstraff.
För att lagligt kunna producera och framföra musik måste iranska musiker erhålla tillstånd från Departementet för kultur och islamisk vägledning. Många väljer att kringgå processen och publicera sin musik direkt på något av landets många underjordiska nätforum. Andra, som rockbandet Manoha, drömmer om ett liv i rampljuset och försöker tappert traggla sig igenom den gudfruktiga byråkratin.
– Det är väldigt, väldigt svårt att få tillstånd, säger Vesal Delzadeh, 25 år, som spelar piano och komponerar bandets låtar.
– Först måste vi registrera oss som band. Därefter måste vi skicka in låttexterna till en speciell avdelning på departementet för godkännande. Så vi kan inte skriva någonting erotiskt, ingenting om politik, ingenting om makthavare.
Men inte ens musik som tvättats kliniskt ren från samhällskritik är någon garanti för att accepteras.
– Även nu när vi fått tillstånd att verka som musiker måste vi söka ett nytt tillstånd varje gång vi vill spela eller släppa en låt. Om tjänstemännen på departementet inte är på humör kanske de bara säger: ”vad har du för frisyr, gå och klipp dig”, säger Vesal Delzadeh.
Roja Mahdavi, 29 år, bandets sångare och gitarrist, är ändå hoppfull inför framtiden. Manoha har fått hålla två tillståndsgivna spelningar i Teheran. Ett tecken på att regimen långsamt förändrar sin syn på rock, från total förbudslinje till religiöst präglad reformpolitik.
– Internet och satellit-tv har förändrat människors musikvanor och fler lyssnar på rock nu, det är anledningen att regeringen öppnat dörren på glänt. Jag har hopp om en framtid för vår musik i Iran.
Alla är inte lika optimistiska. Fram tills nyligen spelade Peyman Mazaheri, 21 år, i ett underjordiskt metalband.
– Vår musik var farlig, säger han. Vi började bli lite kända och det gjorde situationen ännu farligare så vi beslutade att sluta spela. Om myndigheterna får för sig att du är satanist är det tillräckligt för att bli avrättad.
Han sitter på Jolfa Square i de armeniska kvarteren av Isfahan, Irans tredje stad, tillsammans med flickvännen Zahar. Torget fungerar som en informell ungdomsgård. När mörkret faller är det här stadens unga samlas. Och därför drar platsen också till sig ordningsmaktens intresse.
– Det viktigaste för människan är frihet, och det första de förbjuder i det här landet är frihet. Det handlar inte bara om frihet för musiken, om polisen tar dig med din flickvän kommer de att förhöra dig, säger Peyman Mazaheri.
Utomäktenskapligt sex är utbrett men olagligt och den som ertappas tvingas att gifta sig med sin medbrottsling. I storstädernas stadskärnor höjer dock få på ögonbrynen åt att unga par som Peyman och Zahar sitter närmare varandra än den offentligt påbjudna sedligheten tillåter.
– Men om polisen kommer får vi problem, säger Peyman Mazaheri.
Plötsligt hörs ett gällt tjut från ett av Jolfas hörn och en grupp unga tjejer smiter in i en gränd. Jämnåriga killar följer efter. Polispatrullen som orsakat flykten går långsamt runt bland ungdomarna som blev kvar på torget. Riktar förmaningar till vissa, skakar hand med andra. En halvtimme efter att patrullen lämnat är ungdomarna tillbaka igen.
Ju senare timmen lider desto längre bak åker slöjorna. Vissa hänger dem på en knut hår i nacken. Unga män kavlar upp ärmarna och visar sina tatueringar öppet.
Ett välbekant internationellt mönster går igen även i Isfahan. Killarna låter mer och tar upp större plats.
– Killarna har mer frihet. Det är inte rättvist, det borde vara lika för alla. Men det handlar om kulturen och religionen, säger Kimia Farahmand, 17 år.
Hon har svartsminkade ögon och kläder som omsorgsfullt dekorerats med nitar. Drömmen är att sjunga i ett hårdrocksband. Men verkligheten är en värld av regler och förbud.
– Det är så mycket saker som vi inte får göra, allt sådant som är normalt utanför Iran, så vi måste försöka roa oss själva istället. Men faktum är att vi inte har någonting att roa oss med. Så vi bara hänger här, röker cigaretter och lyssnar på musik.
På en privatfest i en trädgård – den iranska motsvarigheten till en sommarstuga – utanför Isfahan sveper deltagarna shot på shot med arrak, ett aniskryddat brännvin gjort på russin.
– Vi kommer ut hit en eller två gånger i veckan om vi har tid, säger Lena Sasedi, 22 år.
Vännerna omkring henne begår ett brott när de dricker alkohol men Lena är judinna och därmed undantagen från den delen av lagstiftningen. Utåt har Iran en hård ton mot Israel. Internt är landets judiska minoritet välintegrerad och har garanterad representation i parlamentet, ett arv från den konstitution som antogs i anslutning till islamiska revolutionen.
– Vår situation här är inte bra, men den är inte sämre än vanliga iraniers, säger Lena Sasedi.
Hon har kavlat upp ärmarna på sin vita t-tröja. Hennes ena överarm pryds av stjärnor, planeter och en ensam rymdraket.
– Jag har en vän som är frisör och tatuerar i hemlighet och jag gjorde den här för att jag älskar rymden. Tatueringar börjar bli mer accepterade men den här kan jag inte visa öppet eftersom jag måste täcka armarna.
Men trädgården är en frizon. Bakom de skyddande väggarna gäller inte regimens kontroll. Lenas vän Roxana blandar ut sin arrak med läsk. Hennes näsa täcks av ett stort plåster. Kosmetisk kirurgi är vanlig bland iranska kvinnor och näsoperationer är det vanligaste ingreppet. Kompisen Maida för telefonen fram och tillbaka genom luften tills hon hittar det perfekta perspektivet och knäpper en selfie utan slöja.
Hon skickar den genom en krypterad meddelandetjänst. Sociala medier är stort bland landets unga men sedlighetspolisen patrullerar även de digitala mötesplatserna. I ett koordinerat tillslag greps nyligen åtta kvinnor i Teheran som postat bilder på sig själva utan att täcka håret.
– Att sterilisera populära platser i cyberrymden står på vår agenda. Under 2013 implementerade vi denna plan på Facebook och nu fokuserar vi på Instagram, sa Mostafa Alizadeh, talesperson för polisens enhet för cyberbrottslighet, till BBC i anslutning till gripandena.
Utmanar regimen
Landets religiösa styre eftersträvar social kontroll. Men i ett land där ungdomskultur anses vara ett hot blir de tillställningar som anordnas bakom stängda dörrar automatiskt subversiva. Varje förbud som trotsas i syfte att ha roligt blir också en utmaning mot regimen. Och även om sedlighetspolisen är uppenbart svag för att statuera exempel kan den inte vara överallt.
– Det bästa med att bo här är friheten, säger Dastan Shamskhou, 17 år, som tillsammans med några vänner hänger vid skejtparken i Abo-Atash, norra Teheran.
Dastan Shamskhou föddes i San Fransisco men flyttade till Iran vid sju års ålder. När han besöker vännerna i USA saknar han Teheran. Festerna är bättre här.
– Saker är olagliga här men i vår ålder är det friare. I USA är det åldersgränser på allt och du måste vara 21 år för att dricka alkohol. Här är det ingen som bryr sig. Du kan få tag i öl vart som helst, men det är dyrt så därför dricker vi mest vodka nu.
