EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen använder sig av det förstnämnda i ett brev skickat till EU:s statschefer i slutet på juni i år. Det innovativa hon syftade på var hur olika länder inom EU kikar på olika alternativ för att slippa hantera asylsökande på sin egen mark. År 2024 kommer gå till historien som ett historiskt viktigt år för hur migrationen ska hanteras framåt, skrev Ursula von der Leyen också i brevet. Det skickades ut i och med att EU:s migrationspakt nu ska börja implementeras nationellt runt om inom EU. 

Redan tidigare i år var von der Leyen ute och berömde Storbritannien för sin hårt kritiserade plan på att skicka asylsökande till Rwanda. Samma plan skrotades nyligen i och med regeringsskiftet. I maj, i samma veva som pakten röstades igenom, skrev 15 EU-länder ett brev till EU-kommissionen där de argumenterade för att EU borde ta efter Rwanda-planen. Danmark, som också har varit inne på att outsourca asylprocessen men där det också tagit stopp, var det land som tagit initiativet. Italiens avtal med Albanien om att upprätta asylcenter och ta emot flyktingar där, med hjälp av pengar från Italien, är ett annat exempel på hur den här politiken fått fäste.

Högerns framgångar oroar

Men faktum kvarstår: många konservativa politiker och högern inom EU vill se mottagningscenter utanför EU:s gränser. Konservativa EPP är den största partigruppen i EU-parlamentet och det är också där kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har sin hemvist. Argumentet är att man ska bespara människor från att göra farliga resor. 

Ännu finns inget konkret förslag om att outsourca asylprocessen ytterligare på EU-nivå, men däremot kommer avtalen med tredje länder för migrationskontroll att öka. Något Alice Bah Kuhnke (MP) ser med stor oro på. 

– Just de här tredjelandsavtalen kommer att vara de kommande årens stora fight ur ett människorättsperspektiv, säger hon. 

I EU-valet i juni gick vänstern starkt framåt i Sverige. Men på EU-nivå var trenden den rakt motsatta: extremhögern växte sig starkare, och det konservativa blocket EPP är fortsatt det största. Och detta samtidigt som arbetet med att implementera EU:s migrationspakt går in i nästa skede. 

– Det finns starka krafter inom EU som helt vill lägga ansvaret för migrationspolitiken i händerna på skurkstater eller bristfälliga demokratier i världen. Och då framför allt fattiga afrikanska länder, säger Alice Bah Kuhnke. 

EU har sedan länge provat olika modeller för samarbeten med tredjeländer. Sommaren 2023 ingicks ett avtal med Tunisien parallellt med rapporter om hur svarta flyktingar dumpades i öknen. Den EU-sponsrade dumpningen av svarta människor i öknen har fortsatt under 2024. Avtalet med Tunisien prisades av Ursula von der Leyen, som sa att det skulle fungera som modell för fler liknande avtal. Sedan dess har avtal med Egypten, Mauretanien och Libanon följt. 

Avtal som påtryckningsmedel?

Den liberala mittfåran inom EU är inte stor. Inom den finns dock ett relativt starkt stöd för tredjelandsavtalen – men där man tydligare än från de konservativa inom EU vill betona vikten av att mänskliga rättigheter ska gälla och inte får tummas på. En av de som förespråkar den här linjen är Abir al-Sahlani (C). 

Utan avtal skulle det ha blivit ännu hemskare.

Hon påpekar att asylrätten inte får urvattnas och att hon är emot stora mottagningscenter i tredje land. Det skulle vara att outsourca ansvaret, enligt henne. Avtalen med tredje länder ser hon å andra sidan som ett sätt att – i motsats till vad kritikerna tycker – förbättra situationen. 

– Det måste framgå att landet ska visa respekt för mänskliga rättigheter. Och det måste förverkligas, inte bara vara tomma ord på ett papper. 

Men sett till rapporterna som kommer från länder som EU har migrationsavtal med, som Tunisien, Mauretanien och Egypten, lyckas man omvandla det i praktiken?

– Jag skulle vilja säga såhär: att vi kanske inte lyckas få det till den standard vi vill. Men att utan avtal skulle det ha blivit ännu hemskare. Då kan vi inte ställa de här länderna till svars.