– Ja, det sägs att vårt område är urbaniserat. Exempelvis byggde de om några gränder till riktiga gator.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Villa Cildáñez ligger i ett kluster av kåkstäder i den södra delen av Buenos Aires, precis på gränsen där stad övergår i provins. Södra Buenos Aires är generellt mer fattig och villas, som dessa slumområden kallas i Argentina, finns i alla väderstreck. I en del av dessa områden har människor bott ända sedan den ekonomiska krisen på 1930-talet, då en stor inflyttning skedde till Buenos Aires från Argentinas landsbygd. I den politiska debatten har kåkstäderna alltid varit en kontroversiell fråga. Att invånarna egentligen inte har rätt att bo här på grund av att de inte äger marken de lever på, har varit ett ständigt argument för att slippa förbättra deras levnadsvillkor.
Under den senaste militärdiktaturen 1976–1980 bestämdes det att kåkstäderna skulle bort och nästan 200 000 människor kastades ut från sina hem. Utan att ha någonstans att ta vägen hamnade de istället i nya slumområden ute i provinsen. Bättre det än att misären syntes i stadsbilden, menade man. Vid samma period gav man också kåkstäderna i Buenos Aires nummer, ett sätt att segregera dem ännu mer från vanliga bostadsområden. Men i och med demokratins återkomst i Argentina har attityden successivt förändrats.
– 2007 skedde en politisk vändning, säger Rosario Fassina som arbetar för Asociación Civil por Igualdad y la Justicia, ACIJ, en organisation som driver omfattande projekt i kåkstädernas för medborgarnas lika rättigheter.
– Istället för att flytta på människor förstod man att man istället behövde förbättra de områden där de redan bor.
Problematisk plats att leva på
2009 grundades en lag som säger att samtliga kåkstäder i Buenos Aires skulle urbaniseras. Denna urbanisering omfattar exempelvis gatuarbete, bättre kloaksystem och ordentligt dragna elledningar– men också tillgång till exempelvis lågstadieskolor. Urbaniseringen har tagit tid och många planer har helt enkelt fallit mellan stolarna. Under åren 2008–2013 användes exempelvis mindre än hälften av de pengar som var avsatta till urbaniseringsprojekten. Och de flesta av kåkstäderna tilltalas fortfarande vid de nummer som de tilldelades under militärdiktaturen.
Villa Cildáñez, som fram till urbaniseringen var känd som Villa 6, är ett av undantagen. 2012 besökte självaste president Mauricio Macri, som då var borgmästare i Buenos Aires, kvarteret för att fira den första etappen av urbaniseringen, alltså ombyggnaden av de gator som Zoraida Sosa pratar om.
Men Zoraida Sosa är kritisk och menar att Villa Cildáñez fortfarande är en problematisk plats att leva på.
– När det regnar kommer det in vatten på bottenvåningen. Elledningarna är fortfarande farliga, de orsakar bränder, säger hon.
Hon är inte ensam om att vara skeptisk till den påstådda urbaniseringen av sina hemkvarter. Många talar om att det Mauricio Macri egentligen har gjort är att "sminka" områdena. Att ha målat de fasader som syns utifrån i fina färger istället för att ta tag i de verkliga problemen, som exempelvis undermåliga kloaksystem eller att tusentals människor saknar tillgång till rent vatten.
– Det är mycket puts på ytan, säger Federico Mercado som är musiklärare på grundskolan i Villa Cildáñez och pekar på en sophög.
Det är högsommar i Buenos Aires och temperaturen går vissa dagar upp mot 40 grader. Barnen har ledigt från skolan, men Federico Mercado och bildläraren Catalina Escandell har kommit för att hälsa på sina elever.
– Sopor som inte hämtas på flera veckor i den här värmen är ett uppenbart sanitetsproblem säger han.
"Vem kan området bäst om inte barnen?"
Det var just den typen av infrastrukturella problem som Rosario Fassina och hennes kollegor på organisationen ACIJ för ett par år sedan kom på att de ville hjälpa kåkstädernas invånare med. Att den som hade problem med sophämtning eller en vattenläcka skulle kunna anmäla det någonstans för att få hjälp. Det fanns bara ett problem.
– Hur anmäler man utebliven sophämtning när man inte har en adress? Och hur kan man få en adress när ens gata inte ens finns utsatt på en karta, frågade vi oss, säger Rosario Fassina.
ACIJ kontaktade politiker Buenos Aires som svarade att det fanns kartor över en del av stadens kåkstäder, dock inte officiella sådana och att det inte kunde få tillgång till dem.
Organisationen bestämde sig därmed för att de skulle göra egna kartor och startade projektet Caminos de la Villa.
När lärarna Federico Mercado och Catalina Escandell fick höra om ACIJ:s arbete kom de direkt att tänka på sina elever.
– Vem kan området bäst om inte barnen som har växt upp här och tillbringar hela dagarna ute?
Under två dagar fick sjätteklassare, med hjälp av en professionell kartläsare och gps:er, rita kartor över sina egna kvarter. Fernando Campuzano, en av eleverna som var med i projektet, håller upp resultatet.
– Att ha en karta är bra om man måste göra gatorna bredare för att ambulanser eller annan viktig transport ska kunna komma in, säger han.
Sedan 2013 har hundratusentals gator och gränder i 20 kåkstäder kartlagts. I november förra året godkändes ACIJ:s kartor även av myndigheterna.
– Det visade sig att våra kartor var mer detaljerade och bättre än de som fanns. Och nu har Google även börjat publicera en del av dem, säger Rosario Fassina.
– De här områdena har förut varit gråa fläckar på kartan, som om inget alls skulle ha funnits där.
Rosario Fassina tror inte att kartorna förändrar vardagen för invånarna, men menar att det ökar känslan av inkludering i samhället och att vara vilka medborgare som helst. Nästa steg är att alla ska få en adress.
– Det är vanligt att husen i kåkstäderna redan har nummer, men informella sådana som invånarna har satt själva, de är inte officiella adresser, säger hon.
– Att ha en adress är en rättighet i Argentina och ja, det kan förändra vardagen för dig. Saker som att öppna ett bankkonto eller söka ett jobb är komplicerat utan en riktig adress.
Zoraida Sosa håller med om att en adress kan vara viktigt men lyfter upp de insatser som hon anser ha betytt mest för invånarna i Villa Cildáñez.
– Den förra regeringen hade ett program där de gav stöd till att starta mikroföretag, säger hon och visar den matvagn som hon har fått hjälp att investera i och numera lever av.
– Det för mig är social inkludering, att vi kan leva på det vi tjänar. Jag hoppas att Maurico Macri fortsätter med den typen av politik.
Ett av nya presidentens Maurico Macris löften inför sin mandatperiod är "Pobreza cero", alltså noll fattigdom. Planen innefattar bland annat att alla kåkstäder i hela Argentina ska urbaniseras. Men många ifrågasätter hans politik. Mycket på grund av att det han lovade som borgmästare inte fullföljdes.
– Det hade kunnat göras mycket mer, det finns pengar och möjligheter i Buenos Aires, säger Leticia Alonso från Defensoría del Pueblo en Villas, stadens ombudsmannaorganisation som arbetar specifikt för att företräda medborgarna i kåkstäderna.
Enligt Leticia Alonso börjar urbaniseringsbegreppet bli datera. Hon menar att man hellre bör prata om integreringen.
– Att prata om urbanisering kan i det närmaste ses som en slags kolonialism, där vi kommer in och säger vad som är rätt och fel. I integreringen är medborgaren själv aktiv, säger hon, men påpekar att det inte är en enkel match att skapa förändring då det finns aktörer som förlorar på den.
– Ett av de stora problemen är drogtrafiken och den makt som gängen har.
Och samtidigt som integreringsprocesserna tar lång tid fortsätter slummen att växa. Det senaste decenniet har invånarantalet fördubblats och de kåkstäder som inte växer på bredden växer på höjden. I Villa 31 har 70 procent av alla byggnader minst två våningar, vissa av dem har upp till sex. En viktig orsak till varför många hamnar i kåkstäder är en orättvis bostadspolitik. För att kunna hyra en bostad i första hand i Buenos Aires behöver du en "garanti" i form av ett redan existerande hyreskontrakt från en familjemedlem eller nära vän. Detta resulterar i ett moment 22 för den som inte sitter på den typen av kontakter eller resurser. Immigranter från lägre sociala klasser, både från närliggande länder och Argentinas landsbygd, är särskilt utsatta och diskrimineringen är påtaglig. Och det är det här systemet som har lett till en informell bostadsmarknad i kåkstäderna.
– Bostadsmarknaden i kåkstäderna följer inga regelverk och det gör invånarna extra utsatta. Du hyr en tomt av någon som tagit den illegalt. Eller investerar i material och bygger ditt egna hus på en tomt som inte är din. Det har gjort att det också inom kåkstäderna finns stora sociala klasser, säger Leticia Alonso.
Flora de Maria Ochoa och Edwin Bautista från Lima i Peru är två av hundratusentals immigranter som sökt sig till Argentina för en bättre framtid. De bor i kåkstaden Rodrigo Bueno, där de hamnade via en släkting när de kom till Argentina för snart tio år sedan.
"Vi passar inte in"
Flora de Maria Ochoa och Edwin Bautista hyrde de en bostad tills de fick möjlighet att köpa en tomt där de nu håller på att bygga sitt hus.
– Att kunna hyra en vanlig lägenhet hade i det närmaste varit omöjligt för oss, säger Flora de Maria Ochoa.
Men det är inte säkert att de kommet kunna stanna i Rodrigo Bueno. Buenos Aires regering har nämligen aldrig velat erkänna dess existens och vill flytta på de tusen familjer som bor här. Istället för kåkstad klassas den som bosättning vilket gör att lagen om urbanisering inte gäller och enligt myndigheterna i Buenos Aires är marken inte bebolig på grund av närheten till floden.
– Det är en lögn. Man vill inte ha ett område med fattiga i den här delen av staden. Vi passar inte in, säger Edwin Bautista och tittar ut över floden Rio de la Plata.
Bakom honom ligger Puerto Madero, som har några av Buenos Aires dyraste lägenheter. Anledningen till att politikerna vill slänga ut invånarna sägs vara att en av Argentinas största fastighetsjättar, företaget IRSA, vill bygga ett gigantiskt lyxområde som har beskrivits som "Sydamerikas Dubai" precis där Rodrigo Bueno ligger. Att president Mauricio Macri har täta band med många av Argentinas största företag är inte heller en hemlighet.
En timme för ambulansen
I mars 2015 skedde en olycka i Rodrigo Bueno där en 13-årig pojke dog efter att ha fallit ner i en avloppsbrunn. Det tog en timme för ambulansen att ta sig till platsen och vid det laget var pojken redan död. Händelsen resulterade i att invånarna började protestera för att få sitt bostadsområde urbaniserat. Förra året åkte en representant till Washington DC för att anmäla myndigheterna i Buenos Aires inför den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. Den juridiska processen fortsätter och i nuläget vet vad man inte vad som kommer hända.
– Vi vill stanna i vårt område. Här har vi vårt liv, säger Flora de Maria Ochoa.
Och enligt ombudsmannen Leticia Alonso är hon inte ensam om att känna så.
– Kåkstäderna handlar så mycket mer om det du läser i tidningen. Gemenskapen mellan grannar är exempelvis unik.
"Nej, vi vill inte bo så här, men jo, vi vill bo här" är en fras ur en låt med Puerto Rico-artisten Calle 13. Och det beskriver situationen i Buenos Aires kåkstäder ganska bra.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.