Januari i Aten, en vecka kvar till valet och utanför tunnelbanan står en man med stora plakat och ropar: ”Var är demokratin?” Jag är frusen in i märgen, har inte lyckats få de jag bor med att höja värmen i lägenheten från tio grader, för då går strömmen säger de. De har bara råd att värma ett rum i taget. Ska man laga mat måste man först bära ut elementet till köket en timme innan. Men utomhus lyser solen på kvinnor med matkassar, försäljare som försöker kränga näsdukar, vandrande knivslipare och de som sitter på Exarcheiatorget och rullar joints på bänkarna… alla de som har ramlat några pinnhål de senaste åren, som skulle varit någon annanstans om det inte vore för den här förbannade krisen som alla är trötta på att förklara och har resignerat inför.

Men nu, om en vecka, kan det hela få en vändning: vänsterpartiet Syriza ser ut att vinna stort och har lovat att nu är det stopp för utsugningen och krypandet inför de utländska långivarna.

När krisen bröt ut var det framför allt en dokumentärfilm som begripliggjorde det hela: Debtocracy av Katerina Kitidi och Aris Xatzistefanou. Filmen sågs av en halv miljon människor under de första fem dagarna och förklarade finanskrisen utifrån bland annat David Harvey och grekisk historia.

Paret har sedan följt upp med Catastroika om privatiseringarna i Grekland, och Aris har sedan fortsatt med Fascism Inc som hade premiär i Sverige på Krisfestivalen i april 2014. Jag tänkte att är det någon jag ska intervjua om valet är det Aris eller Katerina, eftersom de är vänster men inte tillhör Syriza. Jag hittar Aris på ett fik i Exarcheia, ockupanternas och hipsterskäggens stadsdel.

Ni gjorde er första film, ­Debtocracy, i krisens början. Vad har hänt sedan dess och hur ser du på situationen idag?

– Värre än nu kan det inte bli. Det skulle vara statskupp eller att utomjordingar invaderar. Det har bara blivit värre sedan avtalet med trojkan. Nu sägs det att demokrati är ett hot mot stabiliteten, men de utländska bedömare som talar så förstår inte att det inte har varit någon stabilitet – statsskulden och arbetslösheten har växt lavinartat, om en vänsterregering fått ett sådant resultat skulle det utan tvekan kallas fiasko. Glöm dessutom inte att Nea Dimokratia är ett parti som tillhör extremhögern. Jag jämförde nyligen uttalanden från vår premiärminister, Antonis Samaras, och Marine Le Pen i Frankrike. Samaras är mer höger än vad hon är! I frågan om vi kan ha moskéer i Aten, till exempel, har han sagt ett blankt nej – Marine Le Pen säger åtminstone att det får finnas moskéer men att skattepengar ska inte bekosta dem. Samaras har kallat invandrare för ”tyranner” och andra ministrar i regeringen har liknat dem vid virus.

Om en vecka är det val. Vad är högerns taktik?

– Rädsla. Bankomater kommer inte ha pengar efter valet, vi blir utkastade ur euron och EU, ensamma i Europa, ekonomin kollapsar…

Samma som 2012?

– Ja, och jag hoppas att det inte kommer fungera nu. Men de hotar med att sabotera, genom att uppmana alla att ta ut pengarna från bankerna före valet och kan på så sätt skapa en bankrusning. Om du ser vad medierna skriver, de medier som ägs av våra största oligarker, som Ta Nea och To Vima, så försöker de skrämma upp folk på alla möjliga sätt, till och med i horoskopen. För två veckor sedan gav Ta Nea ut en liten astro-pamflett med titeln ”Vad du ska vara rädd för 2015?” och i alla stjärntecken stod det ”I slutet på januari kan det bli fara i Grekland. Ta ut dina pengar!”

Vadå, samma på alla horoskop?

– Ja, med variationer. Det var inte tidningens vanlige astrolog som skrivit det utan ledarredaktionen själv. Du kan inte föreställa dig nivån på propagandan ... Det är ”Syriza är terrorister” och så stämmer eller anmäler de alla skribenter och satirtecknare som gör något emot regeringen.

Vad tror du om Syriza?

– Syriza är det bästa som kan hända Europa, men jag är inte säker på om det är det bästa som kan hända Grekland. Vinner de kan det få en dominoeffekt, framför allt i södra Europa med Spanien och Portugal. Det kan skapa en enad front emot Bryssel och Berlin. För Grekland så föredrar jag Syriza framför det vi har nu, men jag tror vi behöver något ännu radikalare. Kommer Tsipras följa vad folket vill, eller den lilla gruppen ekonomer han har runt sig? De har blivit mer konservativa i ett hopp om att erövra en mittenposition som omöjligt kan existera i kristider. Jag tror exempelvis inte att en omförhandling av skulden är vad som behövs utan ett omedelbart stopp på betalningarna. Det är det enda sättet att förbätta situationen för den fattigaste delen av befolkningen. Tsipras talar om att skriva ner 50 procent av skulden.

Er andra film handlar om privatiseringar. Vad har privatiserats sedan dess och kommer Syriza kunna ta tillbaka detta?

– Det har gått väldigt fort. Syriza har sagt att de kommer att se över kontrakten och se vad de kan göra. De kommer förmodligen inte ta tillbaka vad som sålts men det kommer i alla fall inte ske nya privatiseringar. De tänker inte heller stänga den privatiseringsbyrå som sattes upp av trojkan, Taiped. I mitt tycke hade det varit bra att ta tillbaka åtminstone de vinstrdrivande bolag som sålts, till exempel det statliga spelbolaget OPAP.

Det känns som om både rädslan och hoppet har gått nedåt, jag minns 2012 då folk grät av extas på Syrizas möten och var likbleka av skräck på Nea Dimokratias, och nu är det liksom bara ”jaha”.

– Ja, precis så. Saken är att vi röstar inte för ett parti nu, det handlar om att rösta emot trojkan, att visa vår självständighet. Det är ett val för eller emot misären, kan man säga.

Vilka ser du som potentiella samarbetspartners om Syriza inte får egen majoritet?

– Det är problemet! Det finns inga självklara. KKE, kommunistpartiet, vill inte, och det skulle vara förödande om Syriza tvingades samarbeta åt höger. Potami, ”Floden”, till exempel är ett skämt till parti, de skapades förra året av etablissemanget för att dra röster från Syriza utan att ha någon egen politik alls. De skaffade ett känt nyhetsankare till partiledare och har fått massvis av tv-tid men kan inte säga om de är vänster eller höger och jag tror inte de vet det själva ens. Och så Papandreous nya parti…

Ja, varför har han startat ett nytt parti? Jag minns när jag intervjuade honom så sa han att han var trött på politiken och aldrig ville bli politiker?

– Tro inte på det! Det finns två–tre procent av befolkningen som röstar på Papandreoufamiljen vad de än gör, och de måste ta vara på dem, om inte annat förvalta dem inför framtiden. Vi har den här nepotistiska tendensen, familjer som röstat på hans familj i flera generationer.

Vad tror du om hoten från Merkel och ECB att Grekland kastas ur euron om ni säger nej?

– Det skulle vara ett politiskt beslut, inte ekonomiskt. Vi är en så liten del av Europas ekonomi att det inte har en större påverkan, däremot skulle det kunna vara ett sätt att statuera exempel. Saken är att de europeiska storbankerna har lyckats göra sig av med sina grekiska obligationer, de som idag äger papper i den grekiska staten och skulle ta smällen är våra egna skattebetalare, pensionsfonder och sådant.

Hur ser du själv på frågan om euron?

– Om vi beslutar om ett utträde, bra. Om vi kastas ut, dåligt. Det beror helt på villkoren. Men Syriza vill inte ens diskutera något sådant. Det är synd eftersom jag tror att det är en nödvändighet.

Vad skulle det då bli för valuta? Drachma igen?

– Ja, förmodligen ”Nya drachman.”

Varför kallar ni inte den något helt annat, till exempel ”Nya euron” och försöker på andra länder att gå med i er valuta istället? Det kan bli en pr-grej: bättre villkor för sydländer, bättre växelkurs, mer finansiell autonomi?

– Ha ha! Det handlar om hur man förpackar det! Vänstern har aldrig varit bra på sånt: kommunikation. Det fanns många som försökte berätta att kraschen skulle komma för tio år sedan, men nådde de ut? Nej, de skrev i små tidningar som ingen läser.

Din sista film, Fascism Inc, handlade om länken mellan fascism och kapitalism. Själv kan jag hålla med om att det fanns en sådan länk på 30-talet, men inte nu. Du tycks mena att kapitalet har stött Gyllene Gryning?

– Det finns ingen direkt koppling, Gyllene Gryning är ett krisfenomen. Vad som skedde var att vissa ur den industriella eliten trodde att de kunde kontrollera Gyllene Gryning och tala om för dem hur de skulle rösta i riksdagen. Deras gäng har även använts av arbetsgivare för att slå ner strejker och agera strejkbrytare i hamnen.

Vad säger du om att Gyllene Gryning har gått nedåt?

– Med tanke på att hela ledarskapet sitter i fängelse borde de gått mer nedåt. Jag är inte rädd för dem utan för hur de lyckats få rasistisk retorik att sippra in i andra partier på så kort tid.

En ung kille med hästsvans kommer fram till bordet: Hej Aris, jag vill också göra en dokumentär om läget, jag vill crowdfunda den, hur kan jag göra?

Vad är det med denna inflation i dokumentärer, varför skapar ingen konst eller skönlitteratur av krisen? Det är Petros Markaris med sina deckare och inget mer?

– Ja, det är som om vi inte har kunnat smälta situationen än, vi är upptagna med att visa upp den fortfarande, människor ser så mycket chockerande saker i verkligheten att de känner att de måste visa dem för någon, för att bli trodda, för att själva tro att det verkligen har hänt.

Och du? Vad ska du göra om Syriza vinner? Göra en film som kritiserar dem från vänster?

– Nja… Jag jobbar ju på deras radio och än så länge går det bra, jag har riktat in mig på att kritisera Nea Dimokratia, men vi får se om jag har mitt jobb kvar ifall jag byter efter valet och börjar kritisera Syriza.

Jag går ut och vandrar genom Aten. Framför parlamentet står en ensam valstuga, eller snarare en gigantisk monter, för högerpartiet. Ingen går in där. ”Det ser inte ut att gå så bra för er” säger jag till partimedlemmen. ”Äh. Vänstern blir en parantes i historien. De kommer misslyckas och om sex månader är det säkert val igen.”