– Det här är ett hån! sa hon.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag intervjuade Cindy Sheehan den där dagen, 9 oktober 2009, för att hon kommit till Sverige som ett led i sin protest mot krigen i Afghanistan och Irak. Hon hade av amerikanska medier döpts till ”Peace mom” (fredsmamman) efter en uppmärksammad demonstration utanför Bush-klanens ranch i Texas. Till och med republikanska politiker våndades när de skulle avfärda henne. Hon hade nämligen förlorat sin son Casey i Sadr-staden, Bagdad. Han var en av de dödade soldaterna som kommit hem med hemliga flygtransporter. Cindy Sheehan lät sig inte tystas.

– Jag talar för Casey.

Cindy Sheehan berättade för mig att krigen måste få ett slut. Att den mänskliga kostnaden var oförsvarlig. Att kopplingen till terrordåden 11 september var förljugen. Sedan fick vi rapporter om att fredspriset skulle gå till Barack Obama – som då inte ens hunnit vara president i ett år.

Hon kunde knappt andas.

– Nobelkommittén kränker hela fredsrörelsen, sa Cindy Sheehan mellan tårarna.

– Det här är en president som tillåter att civila dödas i Afghanistan och Irak. Vad sänder det här för signaler till befolkningen i de länderna? Och till oss amerikaner. Kommittén borde ha gett priset till George W Bush istället. Det hade varit ärligare om det ändå är krigsföring som ska belönas.

Ett av många beslut som urholkat fredsprisets värde.

Alfred Nobels testamente anger att priset ska gå till ”broderskap mellan nationer, avskaffande eller minskande av arméer och för att upprätthålla och främja fred i världen”.

Barack Obama firade sin utnämning med att skicka fler soldater till Afghanistan.

EU firade sin – 2012 – genom att med passivitet förhålla sig till det fruktansvärde kriget i Syrien och sedan stänga sina gränser för dem som tvingats på flykt, dessutom genom ett humanistiskt haveri till avtal med den spirande diktaturen Turkiet.