– 45 dagar av tortyr, anklagad för samröre med demonstranterna, beskriver han kort fängelsetiden, samtidigt som han blickar mot bänken lite längre bort.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Där satt jag när jag kom hit, när flykten äntligen var över.
Han drar en djup suck.
– Mina föräldrar hade fått uppgifter om att jag var död, avrättad i fängelset.
Han blir tyst samtidigt som han försöker dölja tårarna längs kinden.
– Då bestämde jag mig för att fly till Jordanien, för att min mamma skulle få veta att jag fortfarande var vid liv, fortsätter han.
Mohammed visste inte var han skulle leta. Flyktinglägret strax över gränsen var mest troligt. Han hade precis som de flesta andra en bild av att det är där flyktingar lever, i tält avskurna från verkligheten. Men det är långt i från hur det egentligen ser ut. De flesta flyktingar lever utanför flyktinglägren. Mohammeds mamma, liksom 82 procent av de syriska flyktingarna i Jordanien, hade valt att resa vidare för ett självständigt liv i det jordanska samhället.
I Amman träffar jag också Ahmed, en syrisk flykting från utkanterna av Damaskus, som även han vill vara anonym. Han och hans familj har valt ett självständigt liv i Jordaniens huvudstad.
– Det är inget värdigt liv i flyktinglägren. Det känns som ett fängelse där, säger han.
Jordanien har visat stor generositet i sitt flyktingmottagande. Landet har över 1,4 miljoner syrier, inkluderat cirka 630 000 flyktingar. Men det har inneburit stora utmaningar. I en rapport gjord av jordanska regeringen är omvärldens ekonomiska stöd långt ifrån nog för att tillgodose vad ett så stort mottagande kräver. Flera samhällssektorer har blivit lidande av att många fler människor plötsligt behöver ta del av samhällsservicen.
En hög arbetslöshet och kraftigt stigande priser på bostadsmarknaden har fått både flyktingar och jordanier att känna sig ignorerade av det internationella samfundet. För även fast Jordanien tagit steg framåt för flyktingars möjligheter till självförsörjning lever 90 procent under fattigdomsgränsen. Och kurvan fortsätter peka uppåt.
Flyktingar kan visserligen få arbetstillstånd till särskilda låglöneyrken, men det är bara ett fåtal som än så länge fått ett sådant utfärdat. De allra flesta lever istället på svartarbete eller är beroende av hjälporganisationers stöd.
– De som lyckas få arbete får det till minilön, oftast svartarbete. Det är omöjligt att ställa krav då vi är desperata att tjäna pengar”, fortsätter Ahmed som nyligen fått jobb på ett hostel där han hjälper till med frukostserveringen.
Han suckar samtidigt som han tänder en cigarett.
– Vi är inte en del av samhället, snarare en form av andra klassens invånare, fortsätter han.
Enligt en ny rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR tvingas en
stor mängd barn, främst pojkar, försörja familjen när föräldrarna inte lyckats skaffa ett jobb. Rapporten beskriver hur många arbetsgivare har sett möjligheten att använda minderåriga som billig svart arbetskraft. Barnarbete har blivit en desperat utväg för flyktingfamiljer att nå upp till Jordaniens höga levnadskostnader.
Men det stannar inte där, ett utbrett sexuellt utnyttjade av syriska flyktingar har blivit allt mer vanligt.
– Det är pojkarna som arbetar och blir utnyttjade av sina arbetsgivare. De säger, ”om du vill ha jobb måste du göra detta för mig”, säger Mona, som egentligen heter något annat, till UNHCR, i ett samtal om hur arbetsgivare kräver sexuella tjänster i utbytte mot anställning.
Tidigare rapporter om hur kvinnor utsätts för sexuellt våld har alltså utvidgats till män, och främst de under 18 år, berättar Volker Türk, UNHCR:s biträdande flyktingkommissarie, i rapporten.
Alarmerande uppgifter beskriver desperationen att tjäna pengar. Hyrorna har ökat kraftigt sedan den stora flyktingströmmen startade 2012 och för att inte hela familjer ska hamna på gatan, tvingas tillbaka flyktingläger eller till och med återvända till Syrien, finns för många ingen annan utväg.
Men att barn ska tvingas arbeta, och också försumma chansen till utbildning, är givetvis något de allra flesta föräldrar gör allt för att undvika. Trots det skriver Unicef att över 90 000 flyktingbarn inte går i skolan, även fast Jordanien gjort det möjligt för alla att få tillgång till grundskoleutbildning. Tendenser som liknar de andra av Syriens grannländer med högt flyktingmottagande.
– Jag vill inte att du använder mitt riktiga namn, det är för riskfyllt, säger Mohammad plötsligt efter att han har berättat hur han flydde flyktinglägret för att leta upp sin mamma i Amman.
Efter ha spenderat tre veckor i Jordanien och intervjuat en mängd flyktingar är det bara ett fåtal som vill uppge sitt riktiga namn. Jag undrar varför.
Även Ahmed berättar om hur har känner sig orolig att tala öppet om sina problem i Jordanien, av rädsla att komma i onåd med sin chef.
– Jag vågar inte berätta allt. Det är mycket jordanier inte vill att vi ska tala om, säger han hemlighetsfullt.
Jordanien har gjort sig kända för sitt goda mottagande av flyktingar och upprepande gånger fått beröm av omvärlden. Och även fast den kanske största anledningen till att så få vill uppge sitt riktiga namn är oron för släkt och vänner som fortfarande bor i Syrien, finns också andra orsaker. Något man inte talar om här: flyktingar som plötsligt försvunnit.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW, släppte nyligen en rapport om hur flyktingar har tvingats tillbaka till Syrien, mot sin vilja och utan chans till juridisk hjälp från UNHCR.
Rapporten berättar att många har valt att återvända frivilligt av olika anledningar, ofta ekonomiska, men också hur cirka 400 registrerade syriska flyktingar tvångsmässigt deporterats tillbaka till Syrien varje månad under 2016 och 2017. De beskriver det som en form av kollektiv utvisning.
– De deporterade oss tillbaka till Syrien. Jag, min make och tre barn. De gav oss aldrig någon anledning. Och när vi frågade ”Varför tar ni oss?” så berättade de inte ens att vi var på väg tillbaka till Syrien, säger Rouqiya, 30 år och trebarnsmamma för HRW.
Dokumenteringen vittnar återigen om flyktingars sköra position på arbetsmarknaden, en av anledningarna till varför de tror att de utvisats.
– Jag argumenterade med min chef över pengar han var skyldig mig för mitt jobb. Vi arbetade för halva lönen och han ville utnyttja oss än mer. Han klagade till polisen att jag var del av IS och sedan blev jag deporterad. Må gud skära hans försörjning såsom han gjorde mot mina barn. Jag har en familj med sju personer och de tvingade tillbaka alla oss, även min hustru och barn, berättar Adnan, som brukade leva i Amman innan han blev deporterad, för Human Rights Watch i samma rapport.
Men det är svårt att veta hela sanningen, och uppgifterna att oskyldiga deporteras tvångsmässigt förnekas av jordanska myndigheter.
För att undvika att Islamiska Staten får fäste krävs hårda tag. Sårbara flyktingar utan framtidstro är en måltavla för rekrytering, och samröre med extremister ses som anledning till de plötsliga deporteringarna.
De många rapporter om flyktingars sårbarhet har sin tydliga grund i bristen på arbete. Men ibland kommer också positiva utvecklingstendenser; den svåra situationen för många syriska familjer har också visat sig bidra till framsteg mot de traditionellt patriarkala könsrollerna.
Jag träffar Samar, 38. Hon jobbar som sömmerska för en lokal hjälporganisation. Efter att flytt hemstaden Damaskus har hennes liv förändrats mycket.
– När vi levde i Syrien var jag alltid hemma. Min make arbetade och stod för hela försörjningen och jag tog hand om barnen, säger hon.
Men nu har arbetsfördelningen mellan de båda makarna förändrats.
– Min make kan inte få jobb så nu försörjer vi oss på min textil, säger hon.
Statistik visar att det blivit allt vanligare med syriska kvinnor på Jordaniens arbetsmarknad. Antigen på grund av mannen i familjen har svårigheter att få jobb eller att de många hushåll som består av ensamstående kvinnor, ofta änkor, som för första gången tvingas tjäna egna pengar.
– I Syrien var kvinnor inte tillåtna att göra affärer med män, men nu kan jag det. Så jag är väldigt nöjd över mina produkter och att jag tjänar pengar till familjen.
Efter en kort paus fortsätter hon:
– Vi kvinnor har blivit starkare. För när man arbetar kan man känna stolthet och bli starkare, säger hon.
Men Samar berättar samtidigt att hon ofta längtar tillbaka till sitt gamla liv. Stressen att tjäna tillräckligt med pengar för att betala alla räkningar och fortfarande ha ansvaret över hushållsarbetet har gjort det allt vanligare med psykisk ohälsa bland syriska kvinnor.
– Livet är tufft, jag brukade var lugn och sansad men nu är jag trött och oroar mig ständigt för framtiden. Och min make har också förändrats, han har blivit deprimerad efter att han inte lyckats skaffa arbete, fortsätter hon.
Hon suckar tungt men säger samtidigt att i slutändan kanske det kommit något positivt ur de svåra tiderna.
– Syriska kvinnor har blivit starkare. Dagen vi återvänder kommer vi fortsätta att förbättra vår ställning.
Och tillslut ger hon också ett leende:
– Det är kvinnorna som kommer att bygga upp Syrien igen – vi har insett att vi kan göra mycket mer än vad vi tidigare trott.
Mohammed hamnade till slut på torget i centrala Amman, utan att veta var han skulle ta vägen. Efter att ha spenderat natten på parkbänken kom en kvinna fram till honom.
– Hon tog mig till sin lägenhet och gav mig mat, därefter fick jag bo hos henne medan jag letade efter min mamma, säger han.
För även fast problemen i Syriens grannländer blivit allt större lever en stor medmänsklighet kvar. De båda grannländerna har en lång historia av vänskapliga band och familjer har länge levt på båda sidan gränsen.
– De allra flesta människor här har tagit emot oss med öppna armar – vi bröder och systrar, fortsätter Mohammed.
Det är inte bara de syriska flyktingarna som har det svårt, stora delar av den jordanska befolkningen lever i arbetslöshet och har svårt att klara sitt uppehälle. Flyktingkrisen har drabbat alla. Och när vågor nationalistiska strömningar väller över Europa har människorna i Jordanien aldrig visat tendenser till större spänningar mot folket från sitt lidande grannland.
– Vi har alltid haft starka band till varandra och vi är väldigt tacksamma, säger Mohammed.
Tillslut lyckades han också finna sin mamma. Med hjälp av UNHCR spårade han henne i Amman. Han berättar hur de grät av lycka i varandras famn när de äntligen sågs igen.
– Krigets alla tårar av sorg kommer en dag bli tårar av glädje, säger han poetiskt.
Även fast mycket fortfarande verkar hopplöst för en skadeskjuten syrisk befolkning lever fortfarande hoppet om en bättre framtid kvar hos de allra flesta.
– Alla hoppas att en dag kunna återvända, just nu måste vi bara försöka göra det bästa vi kan för att fortsätta våra liv, avslutar Mohammed.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
