Desperata föräldrar saknar svar – var tar deras söner vägen?

Under större delen av de senaste 30 åren har St Petersburgs soldatmödrar tillhandahållit både rättshjälp och informationstjänster till soldater och deras anhöriga. I oktober utfärdade emellertid FSB ett nytt dekret som förbjuder insamling av all information om de väpnade styrkorna, vilket placerade Soldatmödrarna i riskzonen för åtal om de inte gjorde stora förändringar i sättet att arbeta. 

– Personliga uppgifter, medicinsk information, brottsdata, pågående utredningar – vi har inte rätt att samla in något av det, säger Oksana Paramonova.

Har en unik telefontjänst

Som ett resultat av detta har organisationen börjat fokusera på den enda tjänst de fortfarande kan tillhandahålla: ge vägledning till föräldrar vars söner saknas. Och, föga överraskande, har de sett en dramatisk ökning av förfrågningar sedan Rysslands invasion av Ukraina började den 24 februari. 

– Vi har försökt samla de förfrågningar vi har fått så att vi kan ta reda på vart vi ska hänvisa folk, säger Oksana Paramonova. 

– Vi har spridit rekommendationer på sociala medier. Jag berättar för dem vad deras alternativ är, vad de ska säga och till vem. 

Organisationen har också slutat tillhandahålla juridiska tjänster; det är något som folk kan få på annat håll, men för föräldrar som söker information är Soldatmödrarnas telefontjänst unik. 

– Det verkar inte finnas något annat alternativ, någon annan för dem att ringa, säger Oksana Paramonova. 

– Några av dem som ringer säger att de har försökt ringa enheten (där deras barn senast befann sig), men antingen har ingen svarat eller så har de blivit tillsagda att fortsätta vänta tills mer information blir tillgänglig. Några av dem säger att de har försökt ringa försvarsministeriet. Men försvarsministeriet har inte lagt ut någon information om vem anhöriga ska kontakta. 

Som tur är har Oksana Paramonova och hennes kollegor byggt upp en gedigen lista över officiella kontakter under sina tre decennier av arbete, och de delar den frikostigt. 

– Vi rekommenderar att du bara ringer hela vägen ner på listan. Så småningom kan de kanske få information om sin son, säger hon. 

Räcker inte med böner

Som namnet antyder fungerar Soldatmödrarna bäst när föräldrar aktivt arbetar till­sammans för att söka efter sina försvunna pojkar. 

– Vi behöver dem, säger Oksana Paramonova. 

– En förälder kan gå till den militära enheten, en annan kan vänta på telefonlinjen och en annan kan skicka förfrågningar till försvarsministeriet och andra statliga myndigheter. 

Men samarbete är inte alltid lätt – särskilt i tider av stress. Enligt Oksana Paramonova kan föräldrarna generellt delas in i två läger: vissa föredrar att sitta och vänta, medan andra föredrar att agera. Oksana Paramonova förstår båda tillvägagångssätten, men hon är mer benägen att vidta åtgärder. 

– Jag förstår att bön också är en form av handling, säger hon. 

– Men det är naturligtvis inte den enda, enligt min åsikt. Vissa människor fattar beslutet att vänta. Och jag hoppas till Gud att de inte kommer att vänta för evigt. 

Saknar information

Enligt Oksana Paramonova har många av föräldrarna som ringer efter att ha tappat kontakten med sina söner inte ens grundläggande information om situationen, som telefonnumret till militär­enheten eller namnen på de andra soldaternas föräldrar. Hon ser detta som ett symptom på ett större problem med det ryska samhällets relation till militären. 

– Vi har överlåtit allt till stat­en och nu hanterar vi konsekvenserna, säger hon. 

– Nästa steg blir att staten tar minimalt med ansvar för vad som händer. Föräldrarna känner tyvärr inte till detta. De förstår inte att vad som än händer med deras söner kommer staten att betala ett försumbart pris för det.

Ändå har Vladimir Putin lovat att ta ett visst ansvar. Enligt presidenten kommer regeringen att betala extra ersättning till familjerna till soldater som dödats i Ukraina. Oksana Paramonova köper det inte. 

– De kommer att göra några högprofilerade betalningar – en miljon rubel, vad som helst, säger hon. 

– Men resten kommer att fastna i år av rättstvister, det är det bästa scenariot. I värsta fall kommer familjerna att försöka få ut sina betalningar ett tag, och sedan kommer de att ge upp och säga: ”Jaha, vad kan du göra – det är så här det fungerar i vårt land.” 

Föräldrarna: ”Vad är poängen?”

Den ryska regeringen har postumt börjat dela ut militära utmärkelser och utmärkelser till soldater som dödats i Ukraina. Oksana Paramonova ser detta som ett sätt att sänka kostnaderna för framtiden. 

– De kanske inte behöver betala vissa människors familjer alls – de kommer bara att begrava dem med hedersbetygelser, sätta upp minnestavlor i byarna där de växte upp, och det kommer att vara det. Jag tror att en del av vår befolkning skulle vara nöjd med det, tyvärr. 

Under veckorna sedan kriget började har Oksana Paramonova och hennes kollegor förmodligen pratat med fler försvunna soldaters föräldrar än någon annan i Ryssland. Och även om de inte officiellt kan samla in data, observerar de några generella trender, särskilt när det kommer till hur föräldrar mår. För Oksana Paramonova har hennes observationer varit ganska nedslående. 

– Istället för en känsla av handling upplever alla föräldrar en viss maktlöshet, säger hon.

– Jag känner det här väldigt tydligt. Jag har sett alla typer av mammor i alla möjliga situationer, och jag vet hur mammor är kapabla att vidta åtgärder. Men just nu svarar många av dem på våra förslag med: ”Vad är poängen?” För dem är det ingen mening att rädda sina söners liv. 

– Från mitt perspektiv är det ett faktum: impulsen att rädda liv är borta.

Enligt hennes uppfattning är det osannolikt att familjers upplevda maktlöshet, föräldrars oförmåga att samarbeta och statens kontroll över soldaternas liv kommer att leda till något gott på lång sikt. 

– Varje enskild familj kommer att möta sina egna konsekvenser, säger Oksana Paramonova. 

– Frågan är om de kommer att lägga ihop till någon större bild som kommer att peka på samhällets roll och ansvar, för staten, och om detta kommer att leda till några betydande förändringar. Det kommer förmodligen att bli mer som en mosaik, där varje familj upplever sina egna konsekvenser och klarar sig bäst de kan. I allmänhet kommer vi att förbli i samma situation som vi befinner oss i nu. Kanske till och med i en värre.