Trots det är Sydafrika fortfarande ett strikt patriarkalt land.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den nya konstitutionen betonar också och ger ett starkt stöd för jämställdhet mellan kvinnor och män. Men trots det starka lagskyddet ökar de snmälda hatbrotten och fallen där kvinnor och flickor diskrimineras.
Keitumetse Fatimata Moutloatse som är ordförande i Black Womens Caucus (BWC) i Johannesburg är inte förvånad.
– Sydafrika är inget frihetligt land, titta bara på den president vi har haft fram till nu, Jacob Zuma. Han har även efter att han skilt sig från en av sina fruar fortfarande fem kvar. Dessutom har han en fästmö, Swaziprinsessan Sebentile Dlamini som han betalt tio kor i till hennes familj för.
– Men inte nog med att han är polygamist, han har dessutom anklagats för en rad våldtäkter. En av dem förklarade han med att den kvinna han skulle ha våldtagit var klädd i en sarong som övertygade honom om att hon ville ha sex. Då menade han att det var hans uppgift att tillfredsställa henne.
Detta räckte för att övertyga domstolen om att han var oskyldig och han frikändes Ett och ett halvt år senare utsågs Jacob Zuma till ordförande för ANC, det parti som drivit igenom den nya konstitutionen.
I den senaste regeringsombildningen har dessutom den nye presidenten Cyril Ramaphosa utsett Jacob Zumas svägerska Bathabile Dlamini till minister för kvinnofrågor, något som kvinnorörelsen och liberaler rasar över: Bathabile Dlamini var en Jacob Zumas främsta försvarare i våldtäktsfallen.
– Med tanke på Zuma kanske ni förstår varför vi talar om en våldtäktskultur i Sydafrika. Utnämningen av hans svägerska var ett slag i ansiktet på alla kvinnor, säger Keitumetse Fatimata Moutloatse.
Aktivister relegerades
Dagens ETC träffar Keitumetse Fatimata Moutloatse och de andra kvinnorna i Black Women Caucus på det prestigefyllda Witsuniversitet i Johannesburg. De förbereder en kombinerad aktion mot våldtäkter på universitetet och en solidaritetsaktion för fyra studenter som relegerats som en följd av sin aktivism.
BWC bildades när debatten om femicide, mord på kvinnor just för att de är kvinnor, rasade som mest i landet.
– Media rapporterade om gruvliga kvinnomord, kryddade med ingående beskrivningar av våld i hemmen. Även om många rapporter sensationslystet frossade i detaljer och hemska bilder insåg vi att något fruktansvärt hände varje dag, säger Keitumetse Fatimata Moutloatse och fortsätter:
– Även här på Witsuniversitet var kvinnor villebråd, när de skulle åka hem sena kvällar efter att studerat blev unga kvinnor kidnappade och bortförda. Många vågade inte lämna universitetet efter mörkrets inbrott. När universitet inte var intresserat av att göra något startade vi BWC,
Kvinnorna i BWC är vana aktivister från studentrörelsen och väntade inte på att myndigheterna skulle göra något.
– Vi organiserade oss och försökte starta säkra zoner. Vi beväpnade oss också med tjocka käppar, ”dick sticks”, för att försvara oss.
Ledningen för Black Womens Caucus, bland dem Keitumetse Fatimata Moutloatse, är lesbisk och gruppen är lika mycket en hbtqi-grupp som en feministisk organisation.
– Vi slåss för att alla ska få vara som de är.
Dagens manifestation äger rum framför den imponerande entrén till det ärevördiga universitetet. Ett 30-tal unga kvinnor har kommit för att delta i aktionen, de flesta beväpnade med små ”dick-sticks”, universitetet godkänner inte att de grövre tas in på området.
Manifestationen inleds som en dans där deltagarna sjunger kampsånger. Efter en stund börjar en rad av kvinnorna, en efter en, att ta av sig på överkroppen. Andra håller upp skyltar, bland annat med texten ”Do My Nipples Offend You?” (Förolämpar mina bröstvårtor dig?). Till slut dansar ungefär en tredjedel av kvinnorna topless som en protest mot synen på kvinnan.
Det var bland annat en topplessmanifestation som ledde till att fyra kvinnor relegerades från universitetet. Skolans ledning ansåg inte att det var ett värdigt sätt att uppträda och att det stod i konflikt med den rådande policyn.
Delad bild
Att klä av sig på överkroppen upplevs som mycket provocerande för stora delar av den sydafrikanska befolkningen. Det uppfattas av många som att mana fram den koloniala stereotypen av halvt klädda fattiga människor i byarna och av andra som en omogen sexuellt provokativ protest.
– Vi tar oss den självklara rätten att protestera som vi vill. Ingen ska tala om för oss vad vi kan göra eller vad vi inte kan göra. Vi måste få vara som vi är, säger Keitumetse Fatimata Moutloatse.
Men just topplessmanifestationerna har lett till en splittring inom rörelsen. I det vidsträckta fattiga området Soweto, en förort till Johannesburg med 1,2 miljoner invånare är synen på protesterna annorlunda. I ett kommunalt bibliotek träffade jag Manihonolo Chalatse, Londela Gumede och Tebago Rampa från Soweto Black Forum.
De tittade med skräckblandad förtjusning på bilderna aktionen på Wits Universitetet.
– Men vad gör de? Om vi klädda av oss här i Soweto skulle folk tro att vi var galna, säger Londela Gumede.
– Folk skulle hoppa på oss, säger Tebago Rampa.
Soweto Black Womens Forum har funnits i några år, men har hela tiden bytt deltagare för det är tungt att tillhöra en aktionsgrupp i Soweto. Kriminaliteten är hög, fattigdomen gigantisk, missbruket stort och våldet i nära relationer omfattande.
– Vi arbetar framför allt mot våldtäktskulturen som är väldigt stark här samt mot allt våld kvinnor utsätts för av sina män, berättar Manihonolo Chalatse. Det viktigaste för oss är att hjälpa till att bryta tystnaden, att få utsatta kvinnor att berätta om vad som händer dem.
– Vi har bildat grupper som vi kallar She Speaks, där kvinnor berättar om sina liv
för andra kvinnor i liknande situationer. Vi försöker bygga upp solidaritet mellan kvinnor.
Tidigare gick Forums medlemmar i spetsen för en grupp kvinnor till hem där en kvinna blivit misshandlad. Utanför huset sjöng och dansade de och berättade för grannarna vad kvinnan som bor där blivit utsatt för. Tanken var att mannens skam skulle tvinga honom att sluta misshandla sin fru.
Men efter ett tag såg kvinnorna i Forum att det inte fungerade så bra. Dels så visste grannarna redan om vad som hänt – utan göra något – och dels så reagerade den utpekade mannen ibland våldsamt och det innebar en stor risk för den redan utsatta kvinnan.
Nu tar kvinnorna i Forum istället kontakt med kvinnan och försöker få henne att tala om vad som hänt henne, sedan introducerar de henne till en grupp av kvinnor med samma problem. Under tiden undersöker de också möjligheter till utbildning och stöd för de utsatta kvinnorna.
– Ett enormt stort problem vi har här är alla våldtäkter. Kvinnorna är fruktansvärt utsatta. Ett vanligt sätt är att kvinnan kidnappas och våldtas när hon gått på en minibuss som är det vanliga sättet att åka här. Sedan åker bussen iväg med henne någonstans där övergreppet begås och efter det lämnar man henne där, säger Londela Gumede.
– Får vi höra om det så försöker vi ta reda på vilken minibuss hon åkte med, kvinnan själv är ofta i ett sådant chocktillstånd att hon blir helt passiv. Sedan vänder vi oss till polisen, problemet är bara att de oftast är ointresserade.
”Våldtäktskultur”
Detta är en typ av de vanliga övergreppen mot kvinnor, ett annat är mot kvinnor och barn som våldtas i hemmen. Mycket grundas i en blandning av en kolonial och en gammal stamkultur.
– Många vet inte vad det är för skillnad mellan sex och våldtäkt. De förstår inte att de blivit våldtagna för att de har fått lära sig att kvinnans plikt är att ställa upp på männens önskningar. Jag träffar också killar som inte förstår att de är våldtäktsmän, de tror att det ska vara så här, menar Tebago Rampa.
– Resultatet blir en våldtäktskultur. När en farbror våldtar sitt syskonbarn räknas det inte som våldtäkt, man ska lyda de äldre i allt. Och om man skulle gå till polisen för att anmäla det som hänt så tar de inte mot en sådan anmälan. De här fallen har inte en chans att ens komma till domstol.
Prostitutionen stor fråga
En av de största frågorna för feminister och hbtqi-grupper i Sydafrika är frågan om prostitutionen. Praktiskt taget alla progressiva grupper utanför kyrkan vill att prostitutionen avkriminaliseras och blir helt laglig.
Argumenten som används är många; kvinnan har rätt att själv bestämma över sin kropp, för en fattig kvinna kan det vara enda sättet att överleva, säkerheten måste höjas för de prostituerade och inte minst av folkhälsoskäl – för att bekämpa hiv och aids.
När jag kallar det för prostitution reagerar de flesta, de använder hellre orden sexarbete och sexarbetare.
– Det är en grundläggande rättighet för en kvinna att själv bestämma över sin kropp. Vill hon sälja den för sex är det hennes beslut. De värsta hoten mot sexarbetarna är i dag polisen, inte deras kunder. Polisen trakasserar och våldtar dem och de vågar inte anmäla eftersom de själva utför ett olagligt arbete, säger Keitumetse Fatimata Moutloatse.
– Jag ser inget fel i att arbeta på en bordell eller en sexklubb bara man får rimligt betalt och inte hålls inlåst. Jag är lesbisk och tycker om kvinnor, jag har själv besökt sexklubbar och bordeller och haft relationer där. Sexarbetare ger en service som många andra.
På frågan om hon skulle ha något mot att hennes barn arbetade som prostituerade svarar hon nej, men poängterar att hon föredrar att kalla det för sexarbete.
– Det här gäller inte bara kvinnor, vi arbetar intersektionellt och vill ge friheten att bestämma över sina kroppar till alla. Våra motståndare är patriarkatet och patriarkal sexism, inte personer som använder sina kroppar som de själva önskar.
Hälsofrågan poängteras
Sonke Gender Justice är en hjälporganisation som arbetar för jämställdhet i Afrika. De har en rad utbildningsprojekt på den sydafrikanska landsbygden, liksom i andra delar av Afrika. Sonke har också engagerat sig i kampen att göra prostitutionen laglig i Sydafrika.
– Jag känner till diskussionen i Europa så att jag vill först göra klart att vi inte vill avkriminalisera trafficking och att vi är kraftiga motståndare till att minderåriga utnyttjas sexuellt, men totalt stödjer vi en legalisering av sexarbete, som vi fördrar att kalla det, säger Dean Peacock, en av grundarna av Sonke.
– Vi har två grunder för vårt ställningstagande; dels att kvinnan har rätt att välja själv och dels för att i ett folkhälsoperspektiv mer effektivt kunna motarbeta spridningen av hiv och aids. Våra beslut är grundade på intervjuer med sexarbetare och vetenskaplig forskning.
För Dean Peacock är folkhälsoaspekterna mycket viktiga.
– En kvinna kan i dag gripas för att hon står i ett gathörn och har kondomer i sin handväska, detta gör att många sexarbetare inte använder kondomer. Vi tror också att en avkriminalisering kan skydda sexarbetare på ett bättre sätt, ett av de värsta hoten mot dessa kvinnor är övergrepp från polisen.
– Praktiskt taget alla progressiva grupper i Sydafrika är för en legalisering av prostitutionen. Det är även UN Women, FN:s kvinnoorganisation, som nu dessutom fått en svensk minister, Åsa Regnér, som vice ordförande. Situationen här är inte jämförbar med den i Sverige. Arbetslösheten bland kvinnor är fruktansvärd, många gånger är sexarbete enda möjligheten till ett jobb och då tjänar kvinnan dessutom tre gånger så mycket som i ett annat yrke.
Ingen officiell ställning
Varken Keitumetse Fatimata Moutloatse eller Dean Peacock tycker att det är ovärdigt för ett land att underlätta för kvinnor att sälja sina kroppar. De tycker inte att handla med kvinnors kroppar är ett av ultimata kvinnoförtrycken.
För Soweto Black Womens Forum är inte frågan om legalisering av prostitutionen någon stor fråga. De blir närmast förvånade när jag frågar dem och jag får vänta en stund på ett svar.
– Du för förlåta oss, men vi har inte pratat om detta. Vi har fullt upp med att försöka stoppa våldtäkterna och våldet mot kvinnorna. Men det kanske vore bra, säger Londela Gumede.
Hittills har de flesta partierna i Sydafrika inte tagit officiell ställning till frågan, men regeringspartiet ANC anses stödja en avkriminalisering och den nye presidenten Cyril Ramaphosa har tagit ställning för det. Även EFF, Economic Freedom Fighters, tros att ta ställning för legalisering.
