BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag upplever att jag och Kristian i mycket arbetar på samma sätt. När det är ett problem och det problemet ska lösas letar vi efter ett ordentligt svar, sade Mette Fredriksen och tittade på sin partiledarkollega.
Sedan skrattade de gemensamt om att de vill ”ta hand om Danmark” och kallar sitt land för den bästa ”uppfinningen”.
För att dra en parallell till Sverige skulle det vara som om Stefan Löfven och Jimmie Åkesson satt i en gemensam intervju och berömde varandra och lovade att skydda Sverige. Det är svårt att se det hända idag, men då har också de övriga partiernas anpassning till högerpopulisternas flyktingpolitik pågått betydligt längre i Danmark än i Sverige. Det är nu 20 år sedan Dansk Folkeparti kom in i Folketinget, och de har varit stödparti till flera borgerliga regeringar, senast efter valet 2015.
”En total chock för de flesta”
Om nu även Socialdemokraterna i Danmark kan tänka sig att samarbeta med Dansk Folkeparti kan det innebära slutet för den traditionella blockpolitiken. Det tror den danska statsvetaren Drude Dahlerup som är verksam vid Stockholms universitet.
– De sätter sig där på stolarna och ser förtroligt på varandra. Det var en total chock för de flesta och väldigt symboliskt gjort, att här sitter vi tillsammans och pratar om möjligt samarbete i den största fackföreningens tidning, säger hon.
Det som komplicerar läget i Danmark är att Lars Løkke Rasmussens nuvarande borgerliga koalitionsregering, som inkluderar Venstre, Konservativa och Liberal Alliance, är en minoritetsregering som är beroende av stöd från Dansk Folkeparti. Men trots det har Dansk Folkeparti tillsammans med Socialdemokraterna röstat ner regeringsförslag om bland annat höjd pensionsålder och sänkt marginalskatt. Drude Dahlerup kallar det för en maktdemonstration.
– Det är ganska exceptionellt, och Dansk Folkeparti spelar helt uppenbarligen dubbelspel här, säger hon.
Ett komplicerat läge
Närmandet mellan Socialdemokraterna och Dansk Folkeparti gör det oerhört svårt att förutse vilka som kommer att bilda regering i Christiansborg efter valet som måste hållas senast i juni 2019. Socialdemokraterna har sagt att de vill bilda en enpartiregering, medan Dansk Folkeparti vill ha en borgerlig regering utan de nyliberala Liberal Alliance.
– Läget är väldigt komplicerat för blockgränserna håller på att suddas ut. Och det som händer i Sverige, där Sverigedemokraterna kan bli näst största parti, är ingenting i jämförelse, det är i det närmaste vanlig dansk politik, men det här är helt annorlunda, säger Drude Dahlerup.
I februari i år kom de danska Socialdemokraterna med ett flyktingutspel som skulle bryta mot FN:s flyktingkonvention och i praktiken strypa asylrätten. Socialdemokraterna vill etablera danskdrivna flyktingläger i Nordafrika där asylsökande ska få bo i väntan på besked. Men även om de skulle beviljas flyktingstatus skulle de inte få komma till Danmark, utan skickas vidare till ett av de FN-ledda flyktinglägren och Danmark skulle där betala deras uppehälle. Endast ett begränsat antal kvotflyktingar som fördelas av FN skulle få möjlighet att faktiskt beträda dansk mark.
Dansk Folkeparti var positiva till förslaget, men tycker att det behövs mer handling och inte bara ord. Även Venstre, som brukar betecknas som konservativ-liberala, var försiktigt positiva men menade att det var orealistiskt utan en plan för hur något nordafrikanskt land skulle acceptera ett danskt flyktingläger. Några dagar efter utspelet kom sedan Socialdemokraterna överens med regeringen och Dansk Folkeparti om flera andra åtstramningar i det som kallas ”utlänningspolitiken”. Bland annat att all anhöriginvandring ska stoppas till någon av de stadsdelar som regeringen har benämnt som ”ghetto-områden”, vilket innebär att möjligheten för en flykting att återförenas med en närstående kan falla enbart på vilken bostadsadress du har.
Två steg i normaliseringen
Drude Dahlerup menar att man kan tala om att det finns två steg i normaliseringen av högerpopulistiska partier runt om i Europa. Det första steget är att borgerliga partier tar hjälp av högerpopulister för att ta makten, antingen genom att ta med dem i regering eller genom att använda dem som stödparti. Det är det som har hänt i exempelvis Norge och Finland, där Fremskrittspartiet och Sannfinländarna båda har suttit i konservativa regeringar, och det som eventuellt är på väg att hända i Sverige när Moderaterna till varierande grad har öppnat upp för samtal med Sverigedemokraterna.
Störst – men har aldrig suttit i regeringen
Danmark har nått det som Drude Dahlerup kallar för steg två, nämligen att Socialdemokraterna närmar sig Dansk Folkeparti för att eventuellt kunna bilda regering. Samtidigt har det också inneburit att Dansk Folkeparti, som från början stod till höger i ekonomiska frågor och ville sänka skatterna, nu omfamnar välfärdsstaten.
– Det är en väldigt stor förändring för Dansk Folkeparti, men en ännu större förändring för Socialdemokraterna, säger Drude Dahlerup.
Dansk Folkeparti har aldrig suttit i regering, trots att de blev största borgerliga parti efter förra valet. Nu pekar mycket på att det är regeringsmakten, och kanske till och med statsministerposten, de är ute efter, och att de därför har valt att förhandla både till höger och vänster. Men även utan att sitta i regering har partiet haft ett enormt inflytande på dansk politik. Det finns närmast en enighet kring flyktingfrågan bland de stora partierna och de enda partierna som motsatte sig de moraliska aspekterna av Socialdemokraternas förslag om flyktingläger i Nordafrika var socialistiska Enhedslisten och centerpartistiska Radikale Venstre.
Kanske har Dansk Folkeparti faktiskt tjänat på att aldrig vara ett regeringsparti? Inom statsvetenskapen har det funnits en diskussion om att de högerpopulistiska partierna gynnas av att inte behöva ta ansvar för sin politik, utan att det är bättre för dem att bara kunna kritisera etablissemanget utifrån deras hjärtefrågor som främst handlar om invandring men till viss del också motstånd mot EU. Dessutom har det spekulerats i att de högerpopulistiska väljarna skulle se partierna som svikare om de börjar samarbeta med de etablerade partier som de länge har kritiserat.
”Väljarna är sakpolitiskt orienterade”
Erfarenheter från Norge och Finland visar dock att teorierna inte alltid stämmer. I Norge är nu Fremskrittspartiet inne på sin andra mandatperiod i koalitionsregeringen tillsammans med Höyre och sedan senaste valet även liberala Venstre. Fremskrittspartiet tappade visserligen mycket i väljarstöd under sina första två regeringsår, men kunde sedan visa att Norge generellt sätt stramade åt flyktingpolitiken 2015. En norsk parlamentarisk egenhet är att ett regeringsparti har möjlighet att i Stortinget reservera sig mot regeringsbeslut, vilket Fremskrittspartiet gjorde när de tyckte att Höyre inte gick tillräckligt långt i alla delar av migrationspolitiken.
– Höyre gjorde upp med Arbetarpartiet i vissa frågor under flyktingkrisen. Men när Fremskrittspartiet kunde reservera sig så sa de till väljarna att: Vi håller vad vi lovar, vi kompromissar inte i våra kärnfrågor, säger statsvetaren Ann-Cathrine Jungar, lektor på Södertörns högskola som forskar om högerpopulism i Norden.
Teorin att väljarna skulle överge högerpopulistiska partier bara för att de samarbetar med etablissemanget tycker hon inte har fått något empiriskt stöd.
– Det har visat sig att väljarna är väldigt sakpolitiskt orienterade, om partierna har kunnat visa att de har kunnat påverka politiken i sina frågor, så kan man bibehålla sitt stöd.
Men om de inte kan det så riskerar partierna väljarflykt, vilket Sannfinländarna bittert fick erfara. Efter valet 2015 ingick partiet i regering med Centerpartiet och konservativa Samlingspartiet. De fick genast kompromissa i en rad av sina kärnfrågor. Under hösten 2015 tog Finland emot fler flyktingar än någonsin tidigare, samtidigt som regeringen godkände ytterligare europeiska stödpaket till Grekland och gjorde nedskärningar i välfärden, allting på tvärs mot vad Sannfinländarna hade lovat under valrörelsen.
Resultatet blev att väljarstödet halverades och att Timo Soini avgick som partiledare. Till hans efterträdare valdes Jussi Halla-aho, en kontroversiell politiker som blivit dömd för hets mot folkgrupp efter att ha kallat profeten Muhammed för pedofil och spekulerat i att somalier har ett genetiskt särdrag att råna förbipasserande. Det i sin tur ledde till en regeringskris och en splittring av partiet, där partiets ministrar och tidigare partiledaren Timo Soini bildade det nya partiet Blå framtid och satt kvar i regering, medan Sannfinländarna själva gick i opposition.
Det är val i Finland våren 2019, och det ser mörkt ut i opinionen för utbrytarna Blå framtid. I en opinionsmätning i juli fick de endast 1,3 procent av rösterna, medan Sannfinländarna låg på 7,8 procent vilket är långt ifrån de 17,7 procent de fick i valet 2015.
– Den finländska inställningen har alltid varit att man ska inkludera sådana här nya partier som har framgångar och tvinga dem till ansvar, man brukar säga att ”man ska krama ihjäl dem” och nu kan man säga att man har lyckats ännu en gång, säger Ann-Cathrine Jungar.
Hon syftar på när Sannfinländarnas föregångare, det finländska Landsbygdspartiet kom med i regeringen i slutet på 1980-talet. Det innebar ett väljarmässigt tapp och så småningom konkurs för partiet när deras tidningsbolag gick omkull.
Nordisk frihet
Det som särskiljer Sverigedemokraterna från de övriga nordiska högerpopulisterna är att de är direkt sprungna ur nynazismen och vit makt-rörelsen. Det har också gjort att norska Fremskrittspartiet och Sannfinländarna under Timo Soinis ledning inte har velat samarbeta med dem, och det tog lång tid innan Dansk Folkeparti accepterade Sverigedemokraterna.
Under Jussi Halla-ahos ledning verkar dock isolering vara bruten. Under Finlandsarenan i Björneborg, som kan jämföras med svenska Almedalsveckan, var Sverigedemokraternas partisekreterare Rickard Jomshof och Europaparlamentarikern Peter Lundgren på scen med Sannfinländarnas ledare. De talade om ett tätare samarbete och att de hoppas på stora framgångar för nationalisterna i Europaparlamentsvalet nästa år.
– Vad vi nu behöver är att samarbeta med en bredare grupp partier som står oss nära. Det handlar om att visa att vi har vänner i andra länder, om vi ska vara ett trovärdigt regeringsparti, sade Richard Jomshof till finska Hufvudstadsbladet.
I höstas antogs Sverigedemokraterna i partigruppen Nordisk frihet inom Nordiska rådet tillsammans med Sannfinländarna och Dansk Folkeparti, och i Europaparlamentet sitter numera alla tre partierna i den konservativa gruppen som fram till landets utträde ur EU leds av brittiska Tories. Det är en normalisering av högerpopulisterna enligt det som statsvetaren Drude Dahlerup kallar steg ett.
Det andra steget, där högerpopulisterna accepteras av socialdemokratiska partier, har gått längst i Danmark. Men även om Drude Dahlerup tror att ett samarbete mellan svenska Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är uteslutet just nu, är det uppenbart att delar av Socialdemokraterna har börjat anpassa sig till högerpopulisternas retorik. Finansministern Magdalena Andersson har talat om att vi inte ska ”ha svängdörrar in i Sverige” medan justitie- och inrikesminister Morgan Johansson har hävdat att budgetsatsningen på att ge gratis busskort till ungdomar möjliggjordes genom att regeringen stramade åt migrationspolitiken. En retorik som ligger nära Sverigedemokraterna som alltid har försökt utmåla invandringen och flyktingmottagandet som ett hot mot välfärden.
– Det var en ny retorik från Socialdemokraterna som vi inte hört förut. Men den fick också kritik inifrån partiet och det är fortfarande väldigt långt från vad som sker i Danmark. Så tittar vi på hur det har sett ut i Norden och i Europa tror jag det är troligast att de borgerliga partierna i Sverige närmar sig Sverigedemokraterna i närtid. Men sedan vad som händer på sikt, det vet vi inte, säger Drude Dahlerup.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
