Jag går in i Finansdepartementet i Oslo, passerar en säkerhetsdörr, en artig sekreterare leder mig fram genom de långa korridorerna, det här är ett gammalt fint hus, stängda välmålade trädörrar till varje kontorsrum. Det ser ut lite som ett sånt där kontorshus Monty Python hade älskat, fast ännu tystare. Klick, klack längs korridoren.

Nästan längst ner sitter Statssekreterare Paal Björnestad i sitt rum. Han har ett vackert och lite blygt leende, en alltför stor slips och kavaj och ett snällt handslag.

Jag tycker omgående om honom.

Han representerar Norges rasistiska parti – Fremskrittspartiet – sitter i finansdepartementet och styr över den norska oljefonden.

Förstå storheten här.

Världens största offentliga fond ligger på hans bord, ja världens största och för att en svensk ska förstå den makt detta högerextrema parti ansvarar för är det alltså som om Jimmie Åkesson styrde över riksgälden och finansdepartementet längst ner i en diskret korridor på Jakobsgatan.

Paal säger att det viktiga är samsyn.

Att man vill samma sak.

Han säger att Norge självklart vill göra sitt för att rädda världen.

Och att det finns olja för tusentals miljarder kronor till att ta upp.

Min bild av Norge är formad av en uppenbart rasistisk visa. Från Mosebacke Monarki kom låten ut från den grå teverutan in i min tonårshjärna och jag kan fortfarande sjunga den.

”Norge, Norge, det är ett ruttet land.

Norge, Norge, ett jävla rövarband.

Norrmän, norrmän, dom fiskar dålig torsk.

Så om du ser en slisk

och han stinker rutten fisk

är han utan tvivel norsk.”

Det kallades satir på den tiden, idag skulle det kallas en grov kränkning och aldrig publiceras och ändå klibbar orden sig fast i tankarna när tåget passerar Värmlands mörkaste skog och mobiltelefonen säger att man passerat något slags gräns.

Finns det en gräns på riktigt?

Är det inte bara en digital signal som byter bolagets logga i telefonen?

Jag ser ut genom fönstret, husen blir större, gatorna mindre livliga och världens rikaste folk visar sig i form av en kutryggig man som i regnet bär på en stor låda med lime.

Världens rikaste folk.

Vilken fantastisk makt att få i sin hand.

En varudeklaration: Detta är en artikel om moral, om rikedom och om hur jorden går allt närmare en klimatkollaps medan världens rikaste land blir rikare och rikare. Det är en artikel för den med starka nerver och en mycket positiv syn på människans kraft.

Jag vill bara ha det sagt på en gång.

Nu: följ med in till världens största fond.

– Som svensk är man ju förundrad över oljefonden.

– Det heter officiellt ”Statens pensjonsfond utland, SPU”, förklarar Paal Björnestad.

– Om jag förstår rätt har den placeringsregler som säger att man ska äga lite i väldigt många företag. Jag tror det idag var 1,6 procent av aktierna i snitt.

– Det stämmer. Vi har investerat i över 8 000 företag runt världen i över 80 länder. På fackspråk kan man kalla det ett slags indexfond, istället för att plocka ut få företag och analysera dem så tar vi väldigt många.

– Varför då?

– Om du ska tjäna pengar på finanssektorn och vill slå index och om du samtidigt tror på en effektiv kapitalmarknad där aktiepriset innehåller den information och tusendelsanalys du behöver, så krävs det ny information som du inte känner till för att en aktie ska ge mer. Det krävs att du vet saker du inte kan veta. Så det är mycket vanskligt att slå index. Och vill du ändå göra det så må man analysera, köpa och sälja och flytta ...

– Det blir dyrare och mer riskabelt?

– Ja, vi brukar säga att man inte ska lägga alla ägg i samma korg.

– Om vi tar den här tillväxten så har den ju varit enorm av fonden, inte sant? Hur mycket av det kommer från ständigt inflöde av mer olja och hur mycket kommer från placeringarna?

– Faktiskt så ökade fonden med 1 200 miljarder kronor 2013. Av det var 300 miljarder från tillförsel av ny olja.

– Resten var börsuppgång?

– Ja.

– Ett bra år för uppgång.

– Ett väldigt bra år.

– Men det kan också bli ett dåligt år.

– Det kan absolut bli ett dåligt år. Det är därför vi säger att man icke ska bruke årets eller fjolårets avkastning. Man ska bara bruke vad man på lång sikt tror är avkastningen.

– Realavkastningen?

– Ja, och den beräknar vi till 4 procent. Och om du då bara använder realavkastningen så vet du att fonden i princip kan vara i evig tid!

Paal ler när han säger det.

Evig tid är trots allt stora ord i ett litet rum.

Herregud, inte ens oljan varar ju för evigt.

Det sitter tiggare på gatorna i Oslo. Det är inte annorlunda än i Stockholm, människor som är försiktiga, säger God bless you, tittar på dig som från en annan värld och visar handskrivna skyltar. Människor som väntar på att tiden ska gå. (Och skulle de – till exempel – prata i en mobil så reagerar förbipasserande.)

Eftersom Norge inte är med i EU var det också det första superrika landet där högerpolitiker ropade ”släng ut dem”, ställde krav på förbud och hoppades att någon skulle göra det så otrevligt att tigga att det liksom skulle försvinna av sig själv.

Problem solved.

Bara så du har proportionerna i huvudet, när Paal säger ”4 procent” betyder det på en fond värd 7 000 miljarder en säker avkastning på 280 miljarder varje år.

I evig tid.

Amen.

Du kanske tror det handlar om oljepengar? När jag efter samtalet tar en öl för 105 norska kronor i en helt vanlig bar som försöker se sliten ut och lyder under namnet ANGST, så inser jag att det vi egentligen diskuterat på finansdepartementet inte alls handlar om olja.

Utan om finansspekulation.

Enligt Paal handlar det om moral.

– De som tror att det handlar om att använda oljepengar har missförstått, icke sant? Det finns mycket olja men det är trots allt i begränsad tillgång och den är ju skapad under många hundra miljoner år och det är ju helt orimligt om vi då, eller våra föräldrar, hade spisat upp detta på några generationer. Det är därför vi säger att vi bara brukar realavkastningen. Inte oljan. Det är mycket snack om oljepengarnas bruk, men det vi använder i statsbudgeten är inte oljepengar utan faktiskt finanspengar. Avkastning.

– Det du säger är att oljefonden inte längre bygger på olja?

– Det finns en tillförsel, men även om den inte fanns så är fondens värde evigt så länge vi inte tar ut mer än realavkastningen.

Ser du? Det blir lite ljusare i rummet, lite ... renare. Det kan vara solen som kommer fram bakom moln eller också ... Det du hör nu är något som kan kallas ekonomisk magi. Eller kanske bara ett trolleri? Kan man verkligen rena oljefingrarna? Bli av med det smutsiga och svarta och slippa all gegga och allt slit och svett och istället leva på rena fina pengar från ... ja, från vadå?

Andras arbete?

Nej, det heter finansavkastning.

Jo, det är detta Norge beslutat.

I evig tid leva som aktieklippare.

– Men kan inte fonden istället investera direkt i utveckling för samhället?

– Vi kan investera, har man sagt, upp till 50 miljarder per år i miljöinvesteringar och förnybart. Kanske i Afrika.

– Men inte i Norge.

– Nej.

– Men ... Du har en jättefond som följer börsernas utveckling och faller börserna så minskar fonden, det går inte att hindra. Samtidigt vet alla politiker att det största hotet mot ekonomi och tillväxt är klimathotet och det är klart du vet att det finns kritiker som menar att fonden istället måste investera för en omställning. Oljan tar ju slut och därmed tillväxten om man inte skapat något nytt?

Paal sätter sig lite rakare i stolen när jag nämner kritiken men han är lika lågmäld och vänlig och menar att så behöver man inte tänka. Inte alls. Och sen berättar han att fondens valutaintäkter idag är ”dubbelt så stora som vi får från hela fiskerinäringen”. För Paal är aktiemarknaden och ekonomin något som bara kommer att växa och dessutom, om man investerar några procent i alla världens stora företag kommer man ju i praktiken att leva på hela världen. Någonstans på jorden går väl företagen bra?

Alltid någonstans.

I eviga tider.

Det heter förresten inte Finansdepartementet. Jag slarvar när jag skriver, det är väl iver över det märkliga som pågår som gör att jag får alltför bråttom.

När man tittar i pr-materialet för ”Statsbudjetten 2015” och upptäcker att det på omslaget inte finns någon oljeaktivitet, bara forskare och handikappade och fina fiskebåtar och en vit pensionär med vitt skägg och sött barnbarn på axlarna och självklart inga invandrare, så är det bara en liten signal om vilket ansikte man vill visa upp för omvärlden.

På varje sida står det längst upp: Det Kongelige Finansdepartement.

Tre ord. Inte ett.

Och det är detta kungliga departement som utan större kritik får administrera denna gigantiska spekulation i börsaktier, 1,6 procent i snitt i de stora viktiga företagen så man aldrig behöver ta ansvar eller själv styra och ingripa.

Paal protesterar:

– Vi tar ansvar. Vi röstar på bolagsstämmor och är aktiva, eller jag ska inte säga vi, det är Norges Bank som sköter fonderna på uppdrag av Stortinget.

– Och de har instruktioner?

– De har mandat att skapa högsta möjliga avkastning och så finns det etiska regler om att inte investera i barnarbete och när fonden beslutade att inte investera i ett indiskt bomullsföretag som hade barnarbete så innebar det tillslut att man slutade med barnarbete.

– Då har ni ju makt.

– Vi uppdaterar nu klimatrestriktionerna. Om vi ska sluta investera i kol exempelvis. Men då är det ur etisk synvinkel. Inte ekonomisk.

– Om man läser IPCC:s rapporter och deras konstaterande att två tredjedelar av alla jordens fossila tillgångar måste stanna kvar i marken om jorden ska klara tvågradersmålet ... då är det väl en ekonomisk risk att investera i kol idag?

– Ja, det är alltid risk. Men jag tror att risken redan är inbakad i priset i kolföretagen. Alla investerare vet ju att det pågår klimatförhandlingar, de vet att förnybart utvecklas. Det är klart det finns en risk i kol, men det var en risk att köpa i Nokia också fast ingen trodde det för tio år sedan.

– När jag tittar i statsbudgeten ser jag att den absolut största inkomsten är något som kallas ”petroleumintäkter”, 342 miljarder i år. Och man ser att utan oljan skulle staten ha ett underskott på 174 miljarder. Så om jag skulle göra en riskanalys av landet och tog hänsyn till ett oljeprisfall så ...

– Det är därför vi har intäkterna från fondens placeringar istället. Även om – vilket är osannolikt – hela oljenäringen lades ner på jorden så finns intäkterna kvar.

– Hur länge då?

– Det är evig tid om man bara brukar realavkastningen. Inte sant?

– Fonden kan vara i evig tid?

– Ja, i princip.

Det är en overklig diskussion. Å ena sidan har Norge konstruerat en fond vars uppgift är att ge ständig avkastning på minst 4 procent så att man inte ska bli beroende av oljan.

Å andra sidan pumpar man kommande år in ytterligare hundratals miljarder i ny utvinning av ännu mer olja. Paal säger att man räknar med att havet kan ge inkomster till staten på ytterligare 4 000 miljarder.

– Intäkter som man ska ta opp?

– Ja, som kan tas opp.

– Men säg att FN gemensamt beslutar att två tredjedelar av den fossila energin måste hållas kvar i marken, då blir 4 000 miljarder bara 1 300 miljarder.

– Men nu är det väl så, jag är ingen expert på detta, men visst är det kol som är den största källan här. Inte gas eller olja.

– Och Norge har ingen kol.

– Jo, det har vi faktiskt.

– Men inte som man tar upp.

– Jo, det gör vi faktiskt. Vi har kol på Svalbard och det är därför några menar att det vill vare dubbelmoral om Norges fond då inte investerar i företag med kolkraft.

Välkommen till kollandet Norge!

Tänk dig att leva på en plats där solen lyser dygnet runt hela sommaren, du letar efter nattens skugga och du kan inte sova utan vrider dig i det ständiga ljuset och så äntligen, till slut slocknar solen och den mörka natten gör livet drägligt. Och där, i detta unika isolerade land gräver du djupt ner i den varma marken, ja, all mark blir varmare längre ner.

Svalbard är inte norskt utan ett internationellt område som förvaltas av Norge och om du ska bo där får du inte vara sjuk för var och en måste faktiskt själv kunna försvara sig mot isbjörnarna.

Och i ett sånt land gräver man nu ner i mörkret för att ta upp kol och det är klart de måste göra det. Inte sant?

Hur ska man annars få jobb?

Alla har väl rätt till jobb och det är klart de svenska pappersindustrierna, som på 1970-talet rasade över påståenden om att Östersjön måste hållas rent – det hotade ju jobben – tänkte precis som Svalbards ”Store Norske Spitsbergen Kulkompani”, som till 99,5 procent ägs av den Norska staten (det vill säga alla norrmän) och så dessa 0,5 procent som ägs av en fondförening med lokala fackförbund och organisationer.

Och kolet skeppas ut från Svalbard med stora mörka fartyg.

Så vad kommer världens investerare tänka när Norska oljefonden tar sig ur kolinvesteringar?

Kommer man skratta?

”Se norsk dubbelmoral och småle!”

Knappast. För alla de stora amerikanska och kinesiska och tyska fonderna som den norska oljefonden övertrumfar är ju fyllda av samma vardagsproblem själva.

Hur ska man få fortsätta förstöra jorden lönsamt?

Jag försöker igen: Paal sitter tålmodigt och väntar. Jag inser att kön av journalister som frågar om Oljefonden inte är sådär jättelång. Trots att det är världens kanske mäktigaste offentliga fond.

– Vad händer om ni istället investerar i förnybart?

– Nu gör vi ju det, för om man investerar i så många stora företag så har ju många av dem också intressen i förnybart. Och det har ju olje­företagen också.

– Om jag då säger att den här gigantiska oljefonden egentligen är Norges klimatskuld till världen.

– Nej, det vore ... Om vi sa okej, oljan ska vi inte ta upp, så betyder ju det bara att oljan blir mer värd någon annanstans på jorden. Saudiarabien kan öka sin oljeproduktion än mer, de säger att de kan ta ut 2,5 miljoner fat mer per år jämfört med de 1,8 miljoner fat Norge producerar eller något sådant ... Och tänk på att oljeproduktionen på norska sockeln är bland den mest miljövänliga i världen, vi har väldigt stränga miljökrav och olja bidrar ju också till utveckling. Och Norge har väldigt stränga krav på utsläpp och bland de högsta avgifterna på fossila utsläpp i världen och vi jobbar mycket aktivt för ett ambitiöst internationellt klimatavtal.

Skulle norsk olja verkligen vara miljövänligare än andras? Det låter lite som när Volkswagen lanserade ”ren diesel” men jag släpper frågan, det är lite naivt att tro att norska politiker på allvar skulle prata mot att ta upp det svarta flytande guld som ska göra landet rikt i evig tid.

Men hur är det då med kolet? Kollandet Norge är ett mycket litet land ur produktionssynpunkt. På senare år har verksamheten på Svalbard gett personalen en ny bowlingbana och sporthall och då jobbar de en vecka i gruvan i Svea och har sedan en vecka ledigt i huvudstaden Longyearbyen, dit de reser med flyg eller snöskoter för det finns inga vägar.

Och på denna magiska plats på jorden började den nya gruvbrytningen inte i oskuldens tid, alltså inte på 60-tal eller 70-tal eller ens 80-tal när världen inte riktigt visste vad klimatfrågan var.

Nej, man nystartade efter att som upplyst land ha lyssnat på IPCC:s stora varningsrapporter, jag menar, till och med Norges politiker förstod klimatproblemet 2001 när gruvdriften i Svea fick klartecken.

Och nu, 2015?

Nu är man orolig för lönsamheten, för kolpriset har ju gått ner.

Och jag tänker att Svalbards sysselsättning bara är ett omvänt exempel på ett norskt moraliskt haveri. Det jobbar 230 personer i företaget och det skulle kosta norska staten ingenting av oljefonden att stänga kolgruvan och ersätta med industri som utvecklar och säljer förnybar teknik.

Ingenting.

I evig tid.

Men man vill inte.

Utanför Finansdepartementet på Akersgata ligger det lilla trädklädda torget med det höga huset och dess flygel som Norges största terrordåd slog sönder.

På Google maps kan du se att huset fortfarande saknar fönster men i verkligheten är det täckt av en gigantisk duk med ditmålad normal fasad, nästan som om inget hade hänt.

Jag inbillar mig att i vilket annat rikt land som helst hade ett nazistisk terrorangrepp mot rikets huvudbyggnader mötts med snabb återuppbyggnad eller skapande av något nytt, men i Norge får Breiviks terrorism fortfarande 2015 vara ett öppet sår i staden fyra år senare.

Sommaren 2015 öppnade man ett minneshus just där bomben exploderade. Med bilder på 77 döda.

Väldigt få jag träffar vill för övrigt kalla Breivik för politisk terrorist. De kallar honom galning.

Väldigt sällan får Fremskrittspartiet svara på frågan om de har delansvar för att deras förra partimedlem fick odla sitt invandrarhat så att bomb och mord blev slutpunkten. Det är en oartig fråga, jag menar, vi talar om landets näst största regeringsparti.

Paal Björnestad följer med ut ur departementet för fotografering på platsen.

Vi skiljs hjärtligt och jag inser att han gett mig ett ärligt svar över vad detta med olja och kol egentligen handlar om.

Det handlar bara om pengar.

I evig tid.

Amen.

Läs vidare på nästa sida: Del 2.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Del 2:

Och socialisten såg på havet och sade ”varde olja” och oljan flödade. och socialisten såg på oljan och såg att det var gott.

Det sägs ju att man inte ska generalisera

och säga till exempel att Tyskland ej är bra.

Det ska man inte heller

i allmänhet jag tror,

men detta gäller inte om

det land där norrmän bor.

Norge, Norge, det är ett ruttet land.

Norge, Norge, ett jävla rövarband.

Norrmän, norrmän, dom fiskar dålig torsk.

Så om du ser en slisk

och han stinker rutten fisk

är han utan tvivel norsk.

Handlar det bara om pengar? Eller finns det en annan orsak till den konstiga norska inställningen till klimathotet? Någon tid senare ser jag Siv Jenssen, finansministern och ledare för Fremskrittspartiet tala i tv och mena att ”hon tvivlar på om klimatförändringarna är skapade av människorna”.

Ännu en tid senare – när oljepriset fallit till nya bottennivåer – kommer så beslutet att oljefonden inte längre ska äga aktier i företag som har mer än 30 procent av sin verksamhet baserad på kol.

Världens klimataktivister jublar, Norges miljörörelser jublar, miljöpartiet jublar ... Kanske, kanske pengamakarna börjar förstå, men jag tvivlar och jag vill egentligen inte veta det jag vet (det är mycket roligare att få jubla) ... Oljefonden började kliva ur kolföretag redan för några år sedan. 2013 sålde man aktier i 27 företag inom kol. Men inte av etiska skäl. Utan ekonomiska.

– Det är inte en etisk bedömning vi gör utan vi tror att det inte är lönsamt, sa Yngve Slyngstad, direktör för Norges Bank Investment Management till Svenska Dagbladet redan då.

Yngve är alltså han som förvaltar pengarna i praktiken.

Mesta möjliga avkastning.

Och tänk nu om kol – gud förbjude – blir väldigt lönsamt igen den dag nästa stora kärnkraftshaveri inträffar eller den dag rysk gas stoppas av USA och EU av politiska skäl?

Kan man få tillräcklig avkastning då?

I evig tid?

När jag håller föreläsningar brukar jag citera en norsk professor som jag hört en gång. Han sa: ”Det är sant, jag har räknat på det och nej, det är inte är lönsamt att rädda jorden ...”

Men:

”... det kanske är en bra idé ändå?”

Det är ju fantastisk sagt, problemet är bara att jag inte för mitt liv kan komma på vem som sagt det.

Kanske jag drömt?

Det jag vet är att en annan ung norrman för över 30 år sedan, mer exakt den 8 april 1985, lämnade in en avhandling om problemet med att vara ett litet land och plötsligt sitta på en gigantisk rikedom av svart flytande guld.

Det är skrivet på skrivmaskin (du vet, det där hårda ljudet ... tack, tack, tick, tick, som du kan höra i gamla svartvita filmer typ Citizane Kane ...) och titeln är lockande:

”Makroøkonomisk planlegging under usikkerhet”. (Du hittar den på Statistisk Sentralbyrå under begreppet ”Interne notater”.)

Läser man den så förstår man att den handlar om framtiden, det stora viktiga valet. Här diskuteras hur Norges oljerikedom ska investeras; det ska inte placeras i landet, inte konsumeras, inte heller användas till att ta bort ojämlikheten, eller lösa cancerns gåta eller framtidens energibehov eller matproblemet eller ...

Nej, i ljuset av ”usikkerheten” som vi människor måste leva i kom den unge mannen fram till följande formel som guide för sitt beräknande och jag tycker det är så vackert skrivet att du måste få ta del av det.

Se och förstå storheten:

Och när man läser det är det klart att valet av framtid måste handla om något som några decennier senare fick namnet ”handlingsregler”, det vill säga de där budorden på tavlan om vad oljefonden icke får göra.

Ja, du kan det här nu:

Icke bygga företag, icke förändra ekonomin, icke skapa paradiset på jorden och icke rädda världen.

Utan:

Skapa avkastning och 4 procent till statsbudgeten.

I evig tid.

Amen.

Vem?

Ah, du känner honom godt. Han är idag högsta chef för Nato, han inledde sin politiska bana med att demonstrera utanför amerikanska ambassaden under Hanoi-bombningarna 1972 (oj, vad han var ung då), var ett tag med i maoistiska Röd ungdom (det var hans syster Camillas fel skulle en del säga), gled över till journalistiken och sen studier i ekonomi och det vet vi ju alla att studerar man nationalekonomi så blir man snart realist och 1990 var han ledare för Oslos sektion av Arbeiderpartiet och snart handelsminister 1993 och sen finansminister 1996 och slutligen statsminister 2000. Och som sådan inledde han privatiseringar av statliga företag, försämrad sjuklön, reformerad sjukvård och ... resultatet blev att partiet gjorde sitt sämsta val sen år 1924 i valet 2001 och med bara 24 procent av valmanskåren borde mannens politiska karriär varit slut.

Men tvärtom.

Ny statsminister 2005 och ledare av landets första rödgröna regering och nu deltog Norge i krig igen (Afghanistan) och hbtq-rörelsernas rättigheter lagstadgades och flyktinginvandringen begränsades och så när Breiviks mord och terror skapade landets sorgeperiod var det Jens Stoltenberg som talade och den som världen lyssnade på.

Men vad tänkte han då, såsom varande en allt mindre radikal socialist, när han 1985 räknade på risken med den rikedom landet fått?

Du ska få göra ett val nu.

Sätt dig tillbaka i stolen och blunda och lyssna på min förtvivlande röst.

Du är socialist, tänkt ledare för ett land och du får plötsligt en verklig förmögenhet i din hand som förändrar allt.

Du kan ta bort inkomstojämlikheten mellan män och kvinnor helt.

Du kan införa gratis sjukvård, omsorg och utbildning till alla.

Du kan utveckla en verkligt miljören trafik.

Du kan bygga samman landet och ge alla möjlighet till ett friare liv.

Du kan minska klyftorna i samhället, du kan skapa världsledande forskningscentrum, du kan bli humanismens hjälte i världen med generöst flyktingmottagande och du kan skapa världens första klimatneutrala politik, just när världen verkligen behöver någon som går före.

Eller också kan du satsa allt på aktiespekulation jorden runt och säga att det är för att du inte vill ta någon risk.

Öppna ögonen sakta.

Vad gör du nu?

Vad var det han var så rädd för, den unge socialisten?

Människornas lathet?

En tro att några generationer skulle leva upp oljeguldet och lämna eftervärlden i fattigt kaos?

Eller exploderande inflation i konsumtionens vanvettiga spiral av ständigt ökad oljeintäkt?

Eller ett folk som slutar anstränga sig och istället bara ”gå på tur”?

Och nu då?

När hela denna placeringsfilosofi har gjort att Norge skapat världens största enskilda statliga fond, som bara är en enda jättelik klimatskuld till omvärlden ...

Vilken vanvettig risk tog han inte när han beslutade sig för att ta upp så mycket olja som möjligt och göra så lite som möjligt med pengarna.

Det finns något sjukt över det som ibland kallas broderländerna. Alltså Norge och Sverige.

På 90-talet påstod Göran Persson att den som är satt i skuld inte är fri.

Samtidigt påstod alla politiker i grannlandet att den som är rik och helt utan skuld inte är fri.

Hur många miljarder man än saknade eller hade fanns det bara en väg att gå.

Framtiden fick bara vara som nutiden, fast kanske några procent till.

I evig tid.

Amen.

Förresten. Under Stoltenbergs år ökade Norges militärutgifter kraftigt så att man nu är bland de som satsar mest per capita inom Nato. Bara USA satsar mer.

Förresten. Norges offentliga konsumtion har pressats ner så den fortfarande är under svensk andel av BNP.

Förresten, inkomstskillnaderna ökar i Norge mer än i ett av de värsta länderna, alltså Sverige.

Läs vidare på nästa sida: Del 3

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Del 3

Och staden växte och människorna gladdes
för i människornas stad växte också kärleken till sin gud
och gud var rund
och gud hette kronor

Oslo är en liten stad. Åtminstone centrala Oslo, du vandrar lätt till allt och alla och vill du se missbrukarsamhället går du med de sörjande från kyrkan till centralen och lyssnar på tal från anhöriga till missbrukare som avlidit. Och vill du se pengarnas blanka yta så går du till kvarteret vid den nya fantastiskt vackra Operan och ser revisionsbolagens loggor sticka upp över de allt högre kontorsskraporna.

Eller också vandrar du mot de nya kvarteren och får sällskap av en man i din egen ålder, han heter Olof och börjar prata politik eftersom han är djupt övertygad om att Norge kommer att klara framtiden.

Det är ett välutbildat land, ett rikt land, ett uppfinningsrikt land så allt tal om kris och oljeberoende är bara övergående osäkerhet.

– Vi kommer ta oss fram. Vi har alltid gjort det. Det kommer uppfinnas och utvecklas, själva IT-sektorn blommar ju nu.

– Men det är IT som bara jobbar med olje­industrin.

– ... Ja, nu ja. Men inte sedan. Jag är inte orolig.

Vi går förbi Akers fästning.

– Här sköt man Quisling, säger Olof och pekar på en fridfull plats vid muren.

– Precis här? (Quisling var den tillsatte statsministern under den nazistiska tyska ockupationen).

– Ja, han avrättades, men efter en snabb rätte­gång. Det var viktigt att man genomförde det. Men det finns inget som pekar ut stället. Jag tror att man inte vill att det ska bli en samlingsplats för, ja du kan ju tänka dig.

Ja, det kan man ju.

Men visst är det historiens återkommande ironi. Quisling är nog den enda som överlevt alla andra från kriget, men då som namn på den fullständigt genomkorrumperade landsförrädaren.

Jag tänker att om Tyskland hade vunnit kriget hade nog ingen kommit ihåg hans namn.

Och nu är vi rädda för att nazister ska samlas och hylla förrädaren 70 år efteråt.

Nazister i Norge? Javisst.

Och nej, nej, vi i grannlandet ska inget säga medan flyktingförläggningar brinner.

Vi går vidare mot Tjuvholmen. Det stora nybygget i Oslo, hus på hus med stora fönster och olika arkitekter och med havsvatten in i trånga betongkanaler. Mycket affärer för dem som har lite mer att spendera.

– Vet du varför Oslo heter Oslo och inte Christiania? frågar Olof.

– Nej.

– För att man inte ville ha namn efter en dansk kung.

– Men varför heter då storgatan Karl Johan, efter den ockuperande svenske kungen?

– Jag vet inte.

Tjuvholmen är rätt likt Hammarby sjöstad. Man går runt bland akvarier i betong. Vi sätter oss vid konsthallens café, på andra sidan bakom glaset står Damiens halverade häst och visar djurets inre organ. Jag vet inte, det var väl en av de där sakerna man kanske inte måste se.

Olof blir irriterad när jag betalar kaffet, för han har som princip att inte stå någon i skuld.

Han säger att norrmän är välutbildade, rika och sen säger han att det där egentligen inte är det viktiga.

– Alla har en grundtrygghet men vad betyder det om du inte har historia, social gemenskap och upptäckanden som inte beror på pengar.

– Det där är Norges egentliga rikedom.

– Det kommer att gå bra.

Säger Olof.

Jag frågar vad han gör när han vill vila och tänka.

– Som alla andra.

– Du går på tur?

– Ja, jag går på tur.

Tjuvholmen är annars ett populärt vandringsområde för den som inte går på tur utan bara promenerar. Vid Petter Stordalens nya lyxhotell ”Tjuven” möter du Steve van Zandt som är i stan för att spela in nästa säsong av Lillyhammer.

– Hej Steve.

– Hello my friend.

Och jag kan inte missa det passande i att den svenska Handelsbankens kontor ligger på Tjuvholmens allé.

Strax bredvid finns en staty. Med texten:

”Om allt annat slår fel.

Prova med sunt förnuft.”

Det är den norske betongkungen Selvaags ord som är inristat i en ... just det, betongpelare.

Sunt förnuft! Dessa ord som kan betyda vad som helst och som Ian Wachtmeister och Bert Karlsson en gång förstörde för alltid för svenska folket.

Fast det finns ett citat till: ”Du behöver inte vara socialist för att ha sosial samvittighet” (socialt samvete).

Och det kan ju stämma.

Senare: Jag köper en drönare på Teknikmagasinet, i lokalen jobbar fyra svenskar och en norsk chef. Det är som vanligt i servicebranschen.

– Jag har varit här i fem år, säger Hans.

– Fem år är en lång tid.

– Jo, men det är okej. Jag trivs. Och nu efter fem år får jag del i oljefonden!

1958 förklarade Norges geologiska undersökningar att man kunde bortse från möjligheten att norsk kontinentalsockel skulle innehålla kol, olja eller svavel.

Olja i Nordsjön?

Ha! Glöm det.

1971 började man ta upp rikedomen.

Och norsk industris andel av norsk sysselsättning har därefter sjunkit från 23 procent 1970 till drygt 10 procent idag.

Även om du skickar alla dina pengar ­utomlands så händer något med ett land som lägger sina stora investeringar på olja och oljeföretag.

Landet förvandlas från ett diversifierat rikt land, till ett superrikt råvaruland.

Oljan står för 55 procent av exporten.

Men bara 200 000 människor jobbar i och omkring oljeindustrin.

Det kan jämföras med Schweiz där 206 000 människor jobbar i finansbranschen.

Så vad blir slutsatsen för ett rikt land som skickar sina pengar utomlands?

Den 23 mars i år försökte man samla framtidsvisioner i branschförbundet Finans Norge.

Varför inte göra Oslo till Skandinaviens finanscenter?

”Kapitalet – den nya råvaran”, heter den lockande rubriken inför mötet.

Norges oljefond har förresten blivit storägare av fastigheter. Tillsammans med The Crown Estate, alltså det brittiska kungahuset, har man köpt upp stora delar av Regent Street mitt i London och det är klart att kungadömena måste samarbeta för gemensam nytta.

För mig väcker det här lite andra minnen.

Var det inte just i Londons fastigheter som de isländska bankmagikerna gjorde sina stora placeringar under 2000-talets första år.

De där säkra placeringarna som inte kunde gå fel?

Jo, precis, så var det.

Det finns 2 500 svenska dotterbolag i Norge.

Sverige säljer tio procent av all sin export till grannlandet.

Bara Tyskland är en större ekonomisk partner.

Tyskland är å andra sidan sexton gånger större än Norge. Så vad man än tänker eller tycker är ”brödrafolken” tätt sammanknutna. Det som händer i Norge händer också i Sverige.

Som detta med invandrare.

Sverige var länge ett stort invandrarland för finländare. Bättre jobb, högre lön, bättre karriärmöjlighet.

Norge är sedan tio år tillbaka ett stort invandrarland för svenskar. Bättre jobb, högre lön och ... nej inte direkt karriärmöjlighet för en riktig norsk chef är ändå i första hand norsk.

Men lönen är bättre. Omkring 50 procent högre i snitt och om du då jobbar med det som norrmän inte tycker är så roligt (som att servera norrmän mat och öl och kaffe) kan du leva som svensk höginkomsttagare. Problemet är bara att du i Norge får betala mycket mer, så din verkliga levnadsstandard blir inte jätteförändrad.

Fast du kan köpa större tv.

Och gå på tur.

Aha, det rika livet i den rika världen. Det finns egentligen bara två länder som är rikare än Norge. Qatar och Singapore. Och så finns ju Luxemburg.

Men Luxemburg är inget riktigt land, det är ett skattesmitarställe och hur mycket borgare än vill så kan inte alla länder på jorden leva på att vara hemmahamn för skattesmitande företag som Ikea, Amazon eller Google.

Någon måste jobba också.

Qatars rikedom kommer från olja, landets drygt två miljoner medborgare delar på oljerikedomar mycket större än Norges.

Singapore? Där bor liksom i Norge drygt fem miljoner. I Norge finns olja, i Singapore finns handel och pengar.

Man kan fundera på vad som kunde ha hänt om inte oljan hade funnits.

Vars rikedom nu ska skapa mera rikedom.

I evig tid.

Läs vidare på nästa sida: Del 4.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Del 4

Och han såg på Norge
och han såg på ­människorna
och han såg i havet
och han såg att allt var fisk

Österut, österut! Till havet och vindarna och oljan. Till det där superrika området i det superrika landet där allt bara växer och knakar och det kallades ibland för Norges Klondi Ahndoril ke och det har man ju sett i filmer så det är självklart att vi för att diskutera olja måste åka till Stavanger.

Det är bara 55 mil bort, nästan alla flyger men jag vill inte flyga inrikes och visst kan man åka tåg men Norges tågbanor är bland de sämsta i den rika världen (ja, de är riktigt usla faktiskt) och vägarna är små och kurviga och sjöfarten åker helst på export så vad gör man, vad gör man? ... Det enda sättet att ta sig någorlunda klimatsmart mellan Oslo och Stavanger är att köra en Tesla.

Det är ett lidande.

Men vad gör man inte för saken?

Oljestaden Stavanger har flest elbilar i Norge. Det betyder flest elbilar i världen. I flera månader har faktiskt elbilar varit de bäst säljande bilarna i landet. Det är inte svårt att förstå. Här är en Tesla billigare än en ny Volvo. Det är momsfritt och det är ingen bensinkostnad och det är fritt att köra i tunnlar och färjor och parkeringsfritt och laddningsfritt och ... ärligt talat. Om man INTE köper en Tesla i Norge är man dum i huvet.

Eller fattig.

Jo, det finns fattiga även i Norge. Och det finns fackföreningar.

Att prata med LO-facket i Norge är lite annorlunda än att göra det i Sverige. I det rika Stavanger säger Rolf Bersås såhär:

– Se på statsbudgeten 2015. En vanlig arbetare får 400 kronor i snitt i skattelättnader och de som har miljarder får miljoner i skattelättnader, det är omvänd Robin Hood-politik då ...

– Vad skulle man göra?

– Det som gagnar folk bäst, det är att öka arbetsfria dagar för då gagnar det ju dem som tjänar dåligt. Många som tjänar rimligt kan gott betala mer i skatt, så vi får goa gratis sjukhus och man kan utveckla de produkter som är bra, icke sant. Gratis skola, gratis sjukhus, tandhälsa. Du behöver få in mer som är gratis. God uppföljning av äldre, icke sant. Men den här regeringen vill ju bara privatisera, privatisera, privatisera ... allt ska privatiseras, energiförsörjning, beredskap och allt sånt ska privatiseras ...

– Men inte Statoil?

– Statoil är ju privatiserat.

– Är det?

– Ja, nu är det ju amerikanska pensionsfonder som äger det mesta av det som är fria aktiekapitalet.

– Men det kontrolleras väl?

– Ja, det kontrolleras, men norska politikerna vill aldrig utöva ägarmakt. En privat aktieägare vill ju bestämma kursen för hur firman ska drivas. Men norska politiker vill aldrig ansvara för nånting.

– Men varför vill de inte det, varför vill inte Arbeitarpartiet göra det?

– Idén med det är ju att vi har ett bolagsstyre som ska styra och de ska icke blanda ihop sig i nånting, förrän det går till helvete då ...

– Då måste man gå in ...

– Ja. Telenor är ju ett statsägt sällskap, icke sant, Statkraft, som producerar ström, Statnet, som utvecklar nätet, icke sant. Flygtåget mellan Oslo och Gardemon är statsägt ... Telenor, det gamla televerket, blev ju skapat för att folk skulle få en telefon igen, kraftförsörjningen i Norge blev också skapad på grund av att folk skulle få ström, icke sant. Men nu när alla fått ström och telefon så betyder det där icke något längre, då är det kapital, kapital, kapital.

– Och så står ni inför nya utmaningar, jätteutmaningar, i Norge.

– Ja.

Vi sitter på ett rum där tusentals möten med tusentals punkter och tusentals dagordningar har följts. På ena väggen en serie stora banderoller från fackförbunden. Rolf sätter sig framför en och berättar att han tycker den är extra fin.

– Vem är du?

– Jag är ju LO-ledare här i Stavanger, plus att jag är ledare för El- och IT-förbunden, icke sant, vi organiserar elektriker, installationselektriker och IT-folk då.

– Jobbar de med olja och oljeplattformar?

– Jaja, vi har ju massa folk i Nordsjön och såna ting i oljeservicenäringen.

– Industrin som byggts upp, är den norsk och lokalt byggd eller är det multinationella företag?

– Förr var det norskt och lokalt, nu är det ju kineser som köper. Vi är i den globaliserade världen och då är ju pengarna bara ett knapptryck bort och när du är ett börsnoterat sällskap är det ju alltid till salu. Det handlar bara om pris.

– Men nu köper ju Norge upp världen ...

– Jo, men vi köper gator och byggnader. Haha... vi äger ju Champs-Élysées, Trafalgar Square och ... Alltså man kunde hellre brukat de pengarna till att utveckla industrin i Norge, icke sant ...

– Oljan har ju varit en guldgruva, den har skapat en enorm ekonomisk utveckling, det ser man ju, det är bara att åka runt och titta. Nu kommer oljan bli mindre, och sen finns det samtidigt diskussioner i FN om att vi inte kan ta upp så mycket olja mer, vi måste begränsa det här ... Är folk oroliga?

– Nej, de är icke oroliga. Av en märklig grund. Jag har ju hört i hela mitt vuxna liv att oljan kommer till att ta slut, så det är ju ingen som tror på det längre. Och nu vet alla att oljan kommer vara kvar länge. Min personliga åsikt är att utanför Rogaland kan vi borra så mycket vi vill, men vi måste vara lite försiktiga när vi kommer längre upp på grund av fiskeriindustrin. Tänk på torskstammen. Fiskeriet är ju viktigt. Alltså vi säljer fisk för, vad är det ... 5 miljarder i månaden, icke sant. Fisk som exporteras till utlandet.

– Om regeringen försöker sälja hela Statoil, kommer fackföreningarna på Statoil att stänga då?

– Jag tror det blir bråk.

– Generalstrejk?

– Vi ska ju ha generalstrejk snart, men inte på grund av det då utan på grund av ändringarna i arbetsmiljölagen.

– Hur lång blir den?

– Man brukar ju gå till strejk och strejka så länge som det är nödvändigt för att regeringen ska ändra förslaget, men det blir en sån 5 timmarsstrejk kanske ...

– En symbolisk ...

– Det är ju en signal. Alltså visst, en miljon LO-medlemmar går ut i strejk, plus andra, så det vill ju bli 1,6–1,7 miljoner folk som går ut i strejk.

– När?

– Det är inte bestämt än ...

Norge som arbetarkampens föregångsland? I Sverige finns ju den berättelsen men jag vet inte ... Det är få som hört talas om ett Norge som står stilla på grund av strejkvågorna. Inte ens under krisåren på 00-talet.

– Finanskrisen blev ju mött med en gäsp i Norge, säger Rolf, och jag tror inte folk förstår heller. Vanligt folk som icke har rest i Europa och runt omkring i världen och sett utvecklingen i Spanien, Tyskland eller andra länder. Estland har en minimilön på 2 euro och i Tyskland är väl minimilönen 5 euro. Här är det utopi. I Rogaland tjänar ju folk rimligt gott.

– Om jag gjorde så här, att jag tog 300 miljarder från oljefonden ...

– Oljefonden? Pensionsfonden utland heter den ...

– Jag kallar den oljefonden. Om jag tog 300 miljarder och sa till dig, du får investera det här, vad skulle du göra med de pengarna?

– Infrastrukturen, järnbanor, snabbtåg Stavanger–Kristianstad–Oslo, Oslo–Bergen, Oslo– ... ja, mycket behövs ...

– Men varför gör man inte det?

– Politisk ovilja.

– Japan har byggt, man har ingen olja, Spanien har byggt.

– Mellan Barcelona och Madrid, fantastisk järnbana, helt enormt alltså.

– Ni behöver ju tåg, jag var ju tvungen att hyra bil och köra hit, det gick inget tåg.

– Från?

– Från Oslo.

– Det har väl regnat, det är ju kris på västlandet alltså. I norra Rogaland blev det sex hus som översvämmades ... Det är ju min personliga uppfattning att det är klimatändringarna som gör såna ting. Det har ju alltid regnat i Norge, det har ju alltid regnat på västlandet, men regnet är mycket mer intensivt nu, det regnar mycket mer och under kortare tid.

– Du säger att det är infrastruktur du skulle investera i, men du skulle inte investera i nånting som är efter oljan?

– Infrastruktur är efter oljan vad gäller investering ...

– Och för folk privat?

– Det är det miljömässiga som avgör tror jag. I Sverige bor det ju inte folk på landet längre, alla har flyttat till Stockholm, så många kan köpa gårdar i Sverige.

– Som är billiga ...

– En kamrat till mig köpte en gård nu i Sverige med jakträtt och så ...

– Billigt?

– Jag tror det blev 10 miljoner.

– Då var det inte billigt ...

– Nej, men det var ett sådant budkrig. Han fick 600 meter strandlinje och så ...

– Så då kommer norrmän komma till Sverige och vara kolonisatörer ...

– Haha ... Ja, ta Jämtland och Härjedalen. Nu kan vi köpa det istället för att starta ett krig.

– Men är du inte orolig för framtiden med oljeindustrin och så, om nu FN har rätt?

– Det har de. Det tror jag helt säkert.

– Om de också kommer fram till nåt typ av avtal som säger att vi inte kan använda två tredjedelar av all fossil energi för då går jorden under ...

– Då blir det krig om vem som ska få lov att ta upp den tredjedelen.

– Eller också kommer oljeindustrin i Norge minska kraftigt.

– Ja, men norsk industri har ju alltid omställt sig, icke sant. Man lever och dör och så dyker nya ting upp ...

– Är fackföreningsrörelsen inte orolig för klimathotet i Norge?

– Fackrörelsen är delad i mitten. Några menar ju att man ska sätta större tilltag i klimatinvesteringar, andra menar att man bör borra fortast möjligt överallt.

– Olja för 4 000 miljarder till skulle ni kunna ta upp, sa finansministeriet till mig.

– Ja, men det är massa olja som inte är funnen ännu, icke sant ... Man säger alltid att nu finner man inte mer i Nordsjön, men så plötsligt så finner de mer, icke sant. Så det är klart, 4 000 mer miljarder till en oljefond blir ...

– 10 000 miljarder?

– Icke sant.

– Det är mycket pengar.

– Ja, det är mycket pengar.

En märklig sak. Jag frågar och frågar men ingen av alla de som äger Teslor och jobbar inom oljebranschen vill ställa upp på bild framför sin fina bil.

Jag förstår tillslut varför.

Man kör en bil som hånar det egna jobbet.

Varje morgon. Bilkö in mot Stavanger från flygplatsen.

En lång kö och även om man hellre sitter i kö i en elbil är det ändå en kö.

Människor flygs ständigt in till detta Klondike för ännu en konferens, styrelsemöte, utvecklingsmöte, konsultationsmöte. Finansmöte såklart. Miljardmöte.

Om ekonomi är som ett blodflöde är det högt blodtryck i Stavanger. Det är illa, men ännu värre när högt blodtryck blir blodpropp ...

Du kanske inte vet om det. Men det är kris i Norge när jag besöker landet.

Kris.

Kris.

Kris.

Det finns ett Oljemuseum i Stavanger och utanför den en liten lekplats gjord av gamla delar från oljeplattformar. Barnen som träffar sin pappa eller mamma efter fjorton dagar då veckorna på oljeplattformen är över, leker bland oljetunnor och cementbollar.

Museet är rätt litet men välbyggt och om man som jag gillar detta med maskiner och teknik så kan man vandra runt länge och se allt detta märkliga vi människor kan göra.

Herregud, tänk att vi kan borra ner SÅ DJUPT?

Tänk att de byggt städer i Nordsjön som flyter?

Tänk att den största oljetankern ändå är så liten.

Tänk att olyckan var så dramatisk, tänk att den där lilla ventilen skapade hela jättekatastrofen 1988 och tänk att allt detta kan vi se på och lära av i lugn miljö betald av oljebolag.

Du får se en flaska med den allra första oljan som togs upp ur Ekofisk. Du får frågan ”när kommer de sista dropparna?”

Bra att veta: Om man staplar alla olja som tagits upp från Statsfjord i vanliga oljetunnor så blir det en stapel från jorden upp till Månen ... åtta gånger.

Och det är stora saker. Världens största flyttbara byggnadsverk heter Troll A. Den innehåller stål motsvarande 15 Eiffeltorn och betong motsvarande ... nej, det vill du inte veta.

De stora rubrikerna på väggarna berättar att olja inte är som annat företagande. ”Oljan är folkets egendom” står det på väggen. (Tänk dig en kinesisk propagandavägg fast snyggare formgiven.)

Två tredjedelar av oljeintäkter har gått till folket, säger väggen. Fram till 2009 blev det 3 636 miljarder kronor. Och 60 procent är sparat i oljefonden. Men kom ihåg: Norges samlade arbetskraft är mycket viktigare än oljan, säger väggen.

Människor ekonomiskt viktigare än olja? Ja herregud, tänk om det vore tvärtom?

I ett hörn ligger en läst dagstidning. En man skriver en insändare som förklarar att klimatfrågan egentligen inte alls handlar om olja. Problemet är att det finns för många människor. Om vi bara blev av med häften av alla människor skulle problemet vara löst.

Det är kanske sant. Om alla de som inte tycker vi ska göra något åt klimatfrågan, bara tog livet av sig, skulle kanske mänskligheten klara sig?

Men på museets väggar pratar vi istället om ”möjlighetsområdet”. Det är den osäkerhetsmarginal som finns mellan vad man vet att man kan ta ut från havet nu och vad man kanske kan ta ut sen. Är det 200 miljoner kubik eller 100 miljoner kubik år 2030? Är det en massa ny olja eller är det en himla massa ny olja?

Och sedan pengar i ”evig tid”?

Det är i museets lugna miljö som den stora frågan alltså äntligen diskuteras. Om FN har rätt (vilket de har) måste två tredjedelar av Norges oljerikedom stanna kvar därnere och produktionen omgående reduceras till en tredjedel.

Kommer Norge att göra det?

Människans perversioner sitter i huvudet.

Det är lugnt på museet. En pojke leker i ena hörnet, jag går runt och fotograferar de fina montrarna med modeller på jätteanläggningar. Ah, vad människan kan bygga. I en del finns så klimathörnet. Ja, hur man än vandrar hamnar man ju tillslut där även i Norge.

Och här ställs frågan på det sätt som den norska oljemakten och politiken tycker att den ska ställas.

”Klimat ELLER välstånd?”

Jo, det står faktiskt så på väggen.

Som om vi kunde välja.

Jag börjar bli förbannad när jag vandrar runt.

Tror dessa norrmän verkligen att de kan ha välstånd efter ett klimatsammanbrott?

(NORGE: DETTA SATANS VIDRIGA LAND MED DESSA KORKADE SJÄLVGODA MAKTMÄNNISKOR SOM SKITER I ALLT ANNAT ÄN SINA JÄVLA PENGAR OCH SINA YNKLIGA NATURDRÖMMAR OCH PATETISKA FLYKT NÄR DE GÅR PÅ TUR UPP PÅ BERGET OCH GLÄDS ÖVER HUR FINT DET ÄR OCH UNDER DERAS SKITFINA VANDRINGSKÄNGOR LIGGER DET NÅGRA MILJONER MÄNNISKOR SOM FÅR BETALA DERAS ÖMKLIGA LIV MED ETT KLIMATHELVETE DESSA NORRMÄN ALDRIG TROR SIG SKA BEHÖVA UPPLEVA.

ÅH VAD JAG HOPPAS GOLFSTRÖMMEN VÄNDER!)

Utanför fönstret sitter en liten vindsnurra i vattnet. En vertikal sak, jag har själv satt upp några sådana på försök. Nej, de funkar inget vidare. Men de är snygga.

Och se nu snurrar den lite och ger några greenwash-watt till ett museum för jordens fördömda.

På väggen syns röster för eller emot. Klimatet eller välståndet. Längst in några inspelade röster. En kvinna som lugnt förklarar att miljö är viktigt men oljan ger ju kraft att göra bra saker också. Och så en man som säger att klimatet är viktigast. Sedan får folk välja vad de tycker.

Vad tycker DU är viktigast?

Jag har faktiskt träffat den leende mannen på väggen i oljemuseet. Han heter Frederic Hauge och är chef på Bellona, ett slags klimatpolitiskt företag i föreningsform. Han är som en norsk cowboy som lutar sig bakåt i stolen och säger ”de aaar sinnesykkt” innan han skrattar högt.

En storyteller.

Som när han lånade Elon Musks bil i LA och parkerade framför hotellet och blev påkörd av en stor jävla SUV och ut ur den klev Tony Blair. Tänk dig. Tony Blair kvaddade Musks bil.

Som när han körde upp till Nordnorge och sedan vidare, alltid vidare och så tillslut stannade han i Murmansk och det blev folksamling på torget för alla ville se hans röda elbil.

Som när han fick Elon Musk att åka till Stavanger och hålla tal där för oljeindustrin. Eller när ...

– När köpte du din första elbil?

– Det var 1988 i Bern. Jag och popgruppen Aha köpte en Fiat Panda som var ombyggd och när vi kört den till Norge tog det ett halvt år att få den registrerad för det fanns ju inga regler för elbilar. Och när vi fick böter på grund av trängselskatten, eftersom de inte kunde klassa elbilen, så lät jag dem forsla bort den varje dag, de försökte sälja den på Oslobilars auktion för jag vägrade betala böterna. Och så höll vi på, jag åkte och köpte ut bilen på auktionen, fick nya böter på vägen in i Oslo, ny konfiskation och ny auktion och ... Efter nio år fick vi äntligen bilen registrerad som miljöbil och det är därför jag tror att det inte finns skatt på elbilar i Norge nu.

– Du tröttade ut dem?

– Hahaha.

– Vad är orsaken till att Norge satsat på elbilar?

– Det är en enkel logik. Vi lägger skatt på det som förorenar och skattelägger icke det som icke förorenar.

– Klagar inte folk på det då?

– Jodå, det finns såna där vikingar som dricker och kör dieselbil och förorensar och skapar fler astmabarn som kritiserar det här.

– Jag har hört att du sänkt priset på Porsche här i Norge?

– Ja, de har fått stora problem. Tesla slår ut andra lyxbilar så Prosche Panamera har sjunkit rejält. De förlorar nog en halv miljon per bil idag! Alltså, Tesla är en ”gamechanger” och det är inte många som förstår. Nu kommer andra bilar men just detta att Tesla ... Jag blev så trött på svårigheterna att få upp laddare att vi satte upp 18 stycken själva. Även i Murmansk!

Bellona är ett slags företagsorganisation. Inte en folkrörelse utan en aktivist i bolagsform för investeringar och debatt. Men vilka fantastiska omställningsidéer man än diskuterar finns ju det stora problemet kvar. Oljefonden. Stora investeringar i Norge stoppas av idén om löneökningar och inflation (det kallas holländska sjukan), istället skickar man pengarna utomlands.

– Vi kunde inte ha solcellsproduktion kvar här i Norge. Istället investerar oljefonden i kinesiska solcellsföretag.

Men de riktigt stora bidragen går självklart inte till elbilar eller förnybart, inte ens i detta rika land.

– Det ges direkta oljebidrag på 10–12 miljarder kronor varje år i Norge. Är du ett oljesällskap som borrar så att brunnen blir tom tar staten 80 procent av kostnaderna du haft.

Vi kan det där nu. 5 000 miljarder kronor går varje år till stöd av fossil energi på jorden. 500 går till förnybart.

Nio dagar av tio så förstör vi jorden.

Den tionde klappar vi oss på axeln och pratar om vad fint det är.

På lång sikt gäller förnybart i alla högtidstal, ja även i Norge. Men vad var det nu han sa Keynes, ekonomen?

På lång sikt är vi alla döda.

I evig tid.

Läs vidare på nästa sida: Del 5.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Del 5

Och han såg ut över havet
och han såg ned i ­havet
och han sänkte ned sin näve
och näven var svart av havets blod

Norge var en stat, ett rike, långt före Sverige. Tänk dig ett land bestående av Norge, Island, Färöarna och Orkney och du ser ett sjörike med rikslagstiftning och utvecklad handel långt före Danmark och Sverige började hugga sig genom skogarna och försöka knyta samman ett land.

Norge var först och störst och skeppet seglade över det guld som idag är upptaget och samlat på land.

Stavangers Universitet ligger vackert i en sluttning. Gröna områden runtom, inte ett enda spår av olja.

Ändå är det självklart högskoleingenjörer inriktade mot olja man vill få fram. Statoil hjälper till. En enkel sak man kan säga i Norge på en middagsbjudning och aldrig ha fel är att oljeindustrin dominerar all investering, forskning, teknisk utveckling. Hela Rogaland – länet med Stavanger i mitten – lever i en ekonomi baserad på något som sker många mil därifrån, ute i havet. Överallt finns små och stora tekniska företag som blivit specialiserade på att lösa problemet runt oljeutvinning. Hur man svetsar på havets botten. Hur man räknar belastning i iskallt hav. Hur man reparerar och underhåller sånt som jänkarna inte klarar av.

Min plan är enkel för samtalet. Jag vill att Svein Erik Tuastad förklarar för mig hur i all världen ett folk kan vara så dumt att de skapar världens största klimatskuld när man faktiskt har råd att göra tvärtom.

– Ja, Norges ekonomi kan man nog säga är oljedopad. Svein sitter i restaurangen på Stavangers Universitet, han talar med lugn och ljus röst trots slamret runt oss. Han är ”Försteemanuens”, han utbildar i statsvetenskap (och kritiskt tänkande) och skriver ibland om det märkliga med en ekonomi som blivit så byggd av olja.

– Det bor drygt 400 000 människor här i Rogaland. Förra året jobbade 150 000 av dem direkt eller indirekt med oljenäringen. Det är klart att den styr utvecklingen då. Och oron. Men då måste man titta på Stavangers historia.

I korthet: Först var det sill. Man blev en by och kunde exportera sill till andra städer. Det skapades en stad som på 1800-talet lärde sig exportera utomlands och blommade med den nya tekniken som möjliggjorde konserver. Och uppgången fortsatte tills den bröts av kriser, men då kom det ny utveckling, en ny näring och staden fick ny fart och sen, ja sen blev det bingo, för sen kom oljan.

– Stavanger var ju icke en sån här väldigt rik by då. Och oljan kom för att någon politiker var smart nog. När oljan skulle tas upp erbjöd man plats och hamn och så vann Stavanger med en liten hårsbredd mot Bergen och på den vägen är det.

– Ett politiskt beslut ligger alltså bakom oljeboomen här?

– Ja, det är inte avståndet till fälten som bestämmer. Och snart begynte ju folk att bli rikare, man tjänar i Stavanger i genomsnitt hundratusen mer än en genomsnittsnorrman. Och då börjar vi närma oss det du frågar om. Det är något som händer i en stad som blir så rikt, ett slags hybris, en självbild som handlar om att det är något med oss som gör att vi är så innovativa och flinka, det är därför det går så bra ... Fast egentligen handlar det om en politik som följer oljan. Och man kan väl säga att det inte är populärt att prata om miljö i Stavanger.

Vad händer när en stad lever på olja? Att allt blir dyrt är ju en sak, de små fina vita trähusen i den gamla staden blir mångmiljonvärden. Men vad man satsar på eller inte satsar på hänger också på varifrån pengarna kommer. Och alla investeringar, även för en privatperson, blir kopplade till oljepriset. Vågar vi bygga ett hus när oljepriset faller?

– Politiskt är det rätt stor grad av enighet, pengarna ligger i en stor pott och vi kan nog prata om ett oljeindustriellt politiskt komplex faktiskt. Du kan se det på att hela den här förnyelsedebatten har varit fullständigt borta. Den existerade inte. Ville du prata klimat fick du åka till Lofoten där det finns en viss rörelse.

– För att rädda havet och fisket.

– Ja.

– Det är bara fisk som kan få norrmän att prata miljö?

Men Svein svarar inte. Han ler och plockar fram papper och jag får en kopia på ett uttalande av Paal Frisvold, ledaren för Brysselkontoret, (ännu en norsk lobbygrupp/företag som arbetar mot Europaparlamentet och EU-kommissionen).

”Stavanger kan bli ett nytt Detroit!” Och till det visas bilden av den förstörda amerikanska bilstaden, berättelsen om en ekonomi som inte ställde om i tid och frågan är enkel, kommer Stavanger kunna ställa om samtidigt som man inte tror att man måste ställa om?

– Det var ett chockbesked för Norge när EU beslutade att minska sina utsläpp med 40 procent från 1990. Jag tror inte man hade trott att det skulle ske. Vem ska då vilja ha vår gas? Och då är det inte politik vi talar om utan ekonomiska realiteter. Ställer EU om så påverkar det Norge.

Det är svårt att förstå hur mycket pengar som cirkulerar i Stavanger. Vilka enorma arvoden en högerpolitiker får för att tala på ett oljeseminarium. Det man kan se i stan, i form av fina restauranger eller några lyxaffärer, är småsaker jämfört med de miljarder som cirkulerar bakom beslut i stängda rum. Och stora pengar föder sällan stora förnyelser – stora pengar föder konservatism och en känsla av att det nog är rätt bra som det är.

– Kan Stavanger ställa om?

– Det finns en kultur av konsensus, säger Svein. Väldigt lite debatt och inga kritiska medier. Universitetet här har ju just gjort ett nytt avtal med Statoil om forskning som företaget kan behöva. Det är klart att i det politiska klimatet blir förändring svår. Men det ändras nu. Vi är i en brytningstid. Till exempel har de Gröna vuxit starkt på några år och gör alltmer intryck i debatten. Och man måste förstå att för ett oljebolag är det inte rationellt att ställa om. Tänk dig analytiker på bolagen som sitter och ser att Saudiarabien gör si, eller USA satsar så och sen räknar man på det och oljebristen som kommer och sen ... Gör man en ren analys är det ju faktiskt ekonomiskt irrationellt att begynna och avveckla oljeindustrin så tidigt, inte sant ...

– Så det blir enklare att fortsätta några år till.

– Ja, förändringen kan inte komma inifrån oljebranschen. Den måste komma utifrån. Visst kan Statoil tvingas till en del miljöprojekt men grunden kommer ju från fortsatt olja. Och det är därför EU:s beslut är så viktigt.

– Så det här EU-beslutet, som i Sverige kritiserades för att vara fegt och dåligt, för att energieffektiviseringen var för låg, satsningar på förnybart var för låga och så vidare ... EU:s mål fick ingen att jubla i Sverige, men det upplevdes alltså som en stor förändring här i Norge?

– Det ändrade debattklimatet. Plötsligt började alla tala om en förändring även när det gällde oljan. Man pratade om innovationer. Nya branscher. Men man måste förstå hur innovation går till. Alla pratar gärna om innovation men du kan inte skapa den ur inget. Många av de här tekniska fina företagen är goa på olja, inte på något annat. Innovation kommer inte om man inte måste använda den själv. Om du samtidigt lever på fortsatt oljeutvinning så blir det det du kan.

Ska man verkligen vara orolig? Svein är socialist och en radikal forskare, han är en av de få på vänstersidan som argumenterade för norskt EU-medlemskap och han inser betydelsen av norsk välfärd och trygghet och utbildning och möjlighet att byta jobb, men ... Nej, han verkar inte orolig. Jag frågar omvänt.

– Ta ett universitet som Stavanger. Inte är det här man kommer uppfinna det nya klimatvänliga batteriet, trots att det är ett tekniskt universitet. Det är inte här du kommer få ett kluster av ny solkraftsteknik, som gör solceller i havet ... Även om den miljön finns också, och visst får du forska, men utan hjälp från folk i oljesektorn, och då ...

– Går de bästa människorna till oljesektorn för att där finns mest pengar?

– Ja, det gör de, det är en sann poäng. Alltså, jag är ju både grön och på vänstersidan, men ja ... Du måste ju ha ett universitet för att det ska serva hela samhällets behov. Och hur ersätter man då ett uppdrag som inkluderar näringslivet, alltså oljeindustrin, med något annat utan en stor kritisk diskussion? Det handlar inte om tekniskt kunnande, utan om ...

– Demokrati?

– Innovation kräver diskussion, men också pengar.

– Men du är inte orolig?

– Nej. Jag har tänkt mycket på det här. Alltså, vi ser ju inte framtiden och vad som händer när nya växtnäringar ska fram. Det är klart att nu när 100 000 vill vara arbetslediga en period så är det tungt, men det kommer komma nya trender och växtnäringar och då finns infrastruktur och kunskap, och visst kommer det komma kapital då också.

– Så du menar att det finns en infrastruktur och kunskap som gör att man kan överleva? Även om man inte vill att det ska ställas om så kommer det att ställas om. Man kommer att klara det?

– Ja.

Jag står och ser havet nere vid kajen i Stavanger.

Man ser inte på havet, man ser havet.

Långt därborta två dvärgar som rör sig mot varann, det är väldiga skepp som förminskas av avståndet. De verkar gå rakt på varann, jag står och ser dem krypa närmare och närmare och det enda som fattas för att öka spänningen är ett trummande filmljud.

De möts, de smälter samman, de ... försvinner i varann.

När jag talar klimatskuld här i Norge så är det ingen som erkänner att skulden är norsk. Även vänstermänniskor säger att det är de som använder oljan som är bovarna. Det är Tyskarna som skapar utsläppen, inte norrmännen som tar upp gas och olja. Det är konsumenterna som är problemet, inte producenterna ... Kan ett helt land verkligen blunda på samma sätt allihop. Titta bort med samma oförstående min när jättebåtarna går ihop i en tyst smäll långt långt ut på havet ...

– Jag läste ett fantastiskt framtidsförslag för Norge, berättar jag för Svein. Framtiden är att vara batteri åt EU. Den fantastiska vattenkraften kan förstärkas så att man kan lagra ännu mer vatten, man pumpar upp delar av älven över natten och på dagen öppnar man portarna och skickar el ner till Tyskland. Norge som Europas jättebatteri, det är smart och enkelt och skulle stoppa kolkraften. Sen träffade jag WWF och de förklarade att det kan man inte alls göra ...

– Det är sant att du fått en motsättning mellan den klassiska miljörörelsen, alltså naturvärnsförbundet, och klimatpolitiken. Det kan man säga. Men det finns också motsatsen, en inställning att det icke är nåen vits att vi är knallgo i miljöfrågan om icke nån annan är det, inte sant? Det finns en sån oljeshejk-dimension över norsk politik, om man ser det så.

– Ni är världens kanske rikaste land per person och så har ni ett gästarbetarsystem, precis som Dubai. Men vad händer om bara gästarbetarna är de som jobbar, vilken utveckling får man då?

– Jag ser det mer som en reservarbetskrafts-armé. Som svenskar i restaurangnäringen. Men kommer det en kris så är det gästarbetarna som ryker först.

– Men du är positiv. Du tror att politiken kommer ändras även om oljeindustrin inte gör det?

– Ja, EU:s beslut och klimatmålen kommer att tvinga fram en förändring även här. Och kanske viktigast: Det ser ut som om vi har tur nu igen. Lågt oljepris leder till låg kronkurs. Och det gynnar andra företag. Så det blir en viss omställning. Norge som nation är Farbror Joakim och turgubben Alexander Lukas i en person ... ett litet tag till.

– Vad ser du för framtidsbransch då? Har du något du tror kommer växa?

– Det finns ju något som handlar om kombinationen natur och kunskap. Det kan vi. Du kan ju se det i havsnäringen, den har blivit knallgo, man har kunskapen om naturen och är väldigt effektiv och så har vi naturen och ... ja, det är nog framtiden.

– Vaddå?

– Laxnäringen.

– Laxen?

– Ja, laxen.

Så är det. Alla framtidsdiskussioner slutar med fisken. Norge, landet som levde på torsk och sill ska framöver leva på odlad lax.

Det finns en fransk dokumentär om miljöproblemen runt laxnäringen där de använder ordet ”kemilaxen”. Det är inte en populär film i Norge. Ungefär lika populär som den svenska filmen som visade hur man klubbade sälungar i Norge. Eller lika populärt som att diskutera klimatskuld bland Stavangers oljebaroner.

Nära havet, på en bakgata ropar väggmålningar på besökare. En stol som balanserar på ingenting och jag kommer omedelbart att tänka på fonden. Jag drömmer om den numera. Den heter inte pensionsfonden eller oljefonden i mitt huvud. Bara FONDEN. Och jag undrar hur ett helt land har kunnat komma så fel i en så enkel fråga.

Vad var det nu det stod på väggen i Oljemuseet? ”Ökad produktion av förnybar energi sker oftast på bekostnad av naturen”.

Läs vidare på nästa sida: Del 6.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Del 6

Och landet såg på ­utsläppen
och landet såg att det var fel
och landet beslöt sig för att lösa världens problem
och landet gjorde fel

Tjena.

I många år har klimatdebatten i Norge avfärdats genom världens största greenwash, vi pratar miljarder och åter miljarder, precis som vi gjorde i Sverige när Vattenfall skulle få storsatsa på kolkraft. Att just Sverige skulle äga kolkraft var ju för att Vattenfall samtidigt skulle utveckla det där med koldioxidlagring. Svenska ingenjörer skulle lösa problemet.

Vattenfalls chefer visade projekt där CO2 samlades in och sen skulle man gräva ner det eller skicka iväg det eller ... ja, det där gick ju inte så bra och svensk ren kolkraft blev samma smutsiga kolkraft som all annan. Ansvarig för projekten, vd Lars G Josefsson, fick gå ut genom bakdörren.

Men drömmen om koldioxidlagring kom ursprungligen från Norge. För att öka gasuttaget i Sleipner-fältet lyckades man skicka ner CO2 som stannade där nere (och naturgasen pressades ut) och simsalabim, koldioxidlagring var född. Eller CCS som det heter i energibranschen. Fältet Snövit följde efter. CO2 nedskickad under havet och du anar nog hur det började lysa i alla oljeägares ögon när metoden presenterades.

Skjut ner problemet i havet.

Låt det ligga där.

I evig tid!

– Äsch, ingen vet om den stannar kvar.

Truls Gulowsen sitter på soffans kant och förklarar. Han är ordförande för Greenpeace i Norge, en organisation som fått lägga ut många tusen mantimmar på att diskutera just koldioxidlagring. Han pratar teknik som ett flytande uppslagsverk och jag inser att detta kanske är det mest bestående resultatet av norsk CCS. Norsk satsning på koldioxidlagring har hållit norska klimataktivister fångade i en ständig detaljdebatt om en lagringsteknik som i praktiken inneburit att Norge inte tagit några steg alls i riktning mot en moraliskt sund klimatpolitik. Vi pratar världens största greenwash.

– Alltså, det finns inget sätt att mäta om den CO2 man skickat ner verkligen stannar där. Vi vet inte om den bubblat upp genom världshavet. Ingen vet! Vi hoppas den är kvar. Men vi vet icke. Och det är viktigt att inse att det inte skickas någon CO2 dit med båtar eller så. Allt man gör är att man skickar ner det som produceras på plats. Det minskar inte utsläppen, det bara ökar utvinningen. Så då tänkte man, ”om man gör detta i jätteskala”, om du samlar in CO2 från Europas alla kol- och gaskraftverk och lägger jätterör över sockeln och ner under havet in i fälten ... Det är ju ett gigantisk science fiction-projekt och det enda det lett till är fortsatt fossil produktion.

– För det fungerar inte?

– Man hoppas ju det, men ingen vet. Och du kan bara tänka dig dimensionerna på rören och mängden som krävs, för du måste ju göra det gigantiskt, i liten skala betyder det inget.

– Men om man gör det vid varje kraftverk?

– Du måste lagra det nånstans. Och var finns hålen som är säkra? Om du ska avskilja CO2 från ett kraftverk går det dessutom åt 30 procent mer energi. Du måste bränna ännu mer kol för att kunna lagra CO2 och om det då inte fungerar ... Det är geologisk roulett!

Men havet är ju så djupt. Och havsbotten så stadig? Inte sant? Och sen rör sig kontinentalsocklarna och vi börjar darra lite i benen för samtidigt vet vi ... Inget är stilla, inget är evigt. Inte ens Sveriges kärnkraftspositiva geologer kunde garantera någon att det svenska urberget skulle ligga still för sådan lagring. Och hur ska man då kunna lita på en okänd havsbotten.

I själva verket handlar allt om tid, det finns inget evigt och tänkt dig vilken Hollywoodfilm du skulle kunna göra när mänskligheten lagrat CO2 i trettio år för att minska klimathotet och sen rör sig jordhelvetet därnere och allt bara bubblar upp och ingen kork är stor nog för att stoppa ner i det hålet.

Varje land verkar ha sin geologiska roulett. Hur många miljarder har svenska staten satsat på att hitta en säker slutförvaring av kärnkraftsavfallet? Hur många miljarder blir det om hundra år om det inte fungerar? Och hur många miljarder har inte Norge satsat på att utveckla koldioxidavlagring. Nu ligger det stora gaskraftverket Mongstad som bevis på norska politikers förlorade drömmar.

Eller var det bara greenwashing för att få öka oljeutvinningen?

”Det är ett månlandningsprojekt!”, sa Jens Stoltenberg och Socialistisk Venstreparti höll med. Världen skulle få se vad norsk ingenjörskonst kunde göra och Statoil fick order att försöka och miljarderna tickade iväg. Slutresultatet är att Norge faktiskt ökade sina egna utsläpp tack vare det väldiga gaskraftverket som behövdes för att driva koldioxidlagringen som inte blev av.

För ärligt talat, det handlade bara om tid.

Några år till. Lite mer olja. Och lite till ...

Det är inte bara Socialistisk Venstreparti som ramlade ner i oljefatet här. De flesta miljöorganisationer med pengar från fossilindustrin hamnade i samma slutsats. Även Bellona.

”Om du tar klimathotet på allvar är det farligt att inte använda den här teknologin för cementindustri, raffinaderier, stålverk, gas och kolkraftverk ...” Orden är Frederic Hauges, men nu sitter han inte i en Tesla utan fotograferas ute på oljeplattformen av The Guardian våren 2015. ”Ihop med biomassa kan CCS ge oss koldioxidminskning, det måste vi ha för vi har ingen Plan B. Ingen planet B.”

Jag läser orden på ett tåg, det är samma ord som klimatrörelsen alltid använt, men nu sägs det för att försvara världens största oljebolag.

”Det finns inget svart eller vitt i klimatdiskussionen längre”, säger Frederic. Kampen mot klimatförändringar gör ”att vi måste använda allt vi kan och jag kan inte göra det utan koldioxidlagring. Inte ens om våra värsta fiender förvandlas till våra bästa allierade”.

Bellona i armkrok med Shell.

Ja, oljebolaget är bland miljöorganisationens största bidragsgivare. Vad trodde du alla Teslor kom ifrån? Men hallå, det som måste göras, måste ju göras så ... Fast vänta nu. CCS funkar ju inte. Det har hittills bara ökat utsläppen på jorden.

– Är det inte lite konstigt att Socialistisk Venstreparti stödde det här, en gigantisk greenwash, som Stoltenberg pratade sig varm för eftersom han ville fortsätta öka oljeutvinningen?

– Det kan man kanske säga, men jag tycker inte det, säger Heidi Sörensen, tidigare stats­sekreterare i miljödepartementet och riksdagsledamot för Socialistisk Venstreparti. Numera jobbar hon på Världsnaturfonden och vi ses i ett rum med stora gröna vackra bilder och nallar i foajén. Pandor alltså.

– Jag tycker vi som rik nation har ett ansvar att bidra till global teknologisk utveckling och eftersom alla vet att det kommer ta tid att stänga alla kolkraftverk så ... Varför inte använda lite av våra väldiga pengaresurser för att undersöka en teknologi som kan lagra? För mig är det ingen dålig idé. Kol och olja är ju inte förnybart, men ändå är det svårt att tänka att den inte ska nyttjas innan den är slut. Så kan man lösa det så varför inte?

– Men det fungerar ju inte?

– Nej, men ingen som startade detta trodde att det skulle vara ett lätt projekt. Det sågs som ett modigt projekt.

– När Jens Stoltenberg presenterade ”månlandningen” för den globala klimatrörelsen var det ju framförallt för att han menade att man inte kunde ställa kravet att Norge som oljenation skulle begränsa produktionen.

– Nej, den retoriken känner jag inte igen. Visst, han jobbade hårt för att vi inte skulle minska produktionen men samtidigt är det ju ett dilemma. Om vi tar ner oljeproduktionen blir inte världens oljeproduktion mindre. Någon annan ökar då bara. Någon sitter med en kran i söderhavet och så ökar det ändå.

– Men så kan ju alla länder säga. Och ingen blir nånsin ansvarig.

– Det är därför vi måste ha internationella avtal. Men samtidigt, nu när vi utvecklat teknologin så kan vi ta upp mycket mer, men då menar vi att Lofoten och Nordpolen ska vi inte röra.

– Fast då kan ju Saudiarabien säga att ”jaha, bra ... då ökar vi här istället”.

– Ja, dilemmat finns där alltid. Men det är ett moraliskt imperativ. Vi ska inte utvinna där ändå.

– När man ser på Norge, världens rikaste land, med världens största oljefond så inser man ju att den där oljefonden, det är Norges klimatskuld.

– Där är vi helt eniga.

– Men man kan inte göra gigantiska gröna omställningar med den, utan istället gör man miljardinvesteringar i ny olja och CCS. För Stoltenberg gillade inte andra investeringar.

– Han är ju nationalekonom, men det finns alltfler i Norge som tänker annorlunda. Även nya ledaren för Arbeiderpartiet har börjat röra på sig. Pyttelite, javisst. Men ändå ...

– Al Gore beskriver ju hela fossilindustrin som en kolbubbla, the carbon bubble, och de som räknar på det menar att minst två tredjedelar av alla dessa värden är meningslösa eftersom de inte får tas upp. De finns inte.

– Ja, om man tror på den teorin.

– Du tror inte på carbon bubble?

– Jag har själv inte kunskap att tro eller säga att det är fel men det är helt uppenbart att de norska finansanalytikerna och förvaltarna och norska staten inte tror på det, för då skulle ju inte våra fondmedel ligga i det.

– Andra AP-fonden i Sverige har just beslutat att gå ur all fossil energi.

– Ja, och det är fantastiskt. Vi har gjort en liten skrift där vi argumenterar för att man ska sluta investera i kol.

– Fast om du lämnar kolet kommer du ju bara höja värdet på oljan.

– Det vet vi icke, men oavsett det, tänk om världens största fond går ur från kol­investeringar...

– Ni har satsat mycket på elbilar.

– Jo, det kan bara försvaras precis som koldioxidlagring. Som en teknologiutveckling. Jag tror det gör nytta, men om du tittar på de första bilarna för hundra år sen var de inte lönsamma de heller.

– De första bilarna var elbilar.

– Min poäng är att elbilarna och CCS kan försvaras på samma sätt. Teknologiutveckling. Räknar vi kostnaden per minskat ton CO2 med elbilar eller CCS går det inte att försvara för Norge, men ser vi det som teknologiutveckling är det något som kan komma andra till godo.

– Men elbilar visar ju en väg ut ur oljan. CCS ökar den fossila energin.

– Det är svårt och kämpigt att pröva något och att våga. Det är så jävla lätt för de som inte gjort det att bara ... Jag har tyckt att det värsta med CCS-frågan är att det varit så lätt att racka ner på den, och nästa gång en politiker ska fatta beslut om att prova något så är det lättare att inte göra något alls, inte vara modig. Det värsta är om vi gör ingenting.

– Ni fortsätter att ta upp oljan och gör ingenting ...

– I stället för att pröva och utveckla något nytt. Om du blir straffad så hårt när du prövar att göra nånting, då fegar, fegar, fegar politikerna så mycket att de inte gör något.

Jag måste erkänna att jag sitter stum ett tag. Socialistisk Venstrepartis argument för mångmiljardsatsningar på koldioxidlagring, som ökat fossil utvinning, har nu av Heidi förvandlats till en fråga om att politiker måste få greenwash-investera för att det kanske kan funka och om inte så har man i alla fall visat mod.

Jag säger:

– Jag såg något jättespännande idag i Dagens Näringsliv, något om att man kan göra om vattenkraften till pumpkraft, såg du det? Det tycker jag lät spännande och modigt. Vattenkraften blir jättebatterier för hela Europa ...

– Icke med den naturen ...

– Men vattenkraftverken är ju redan byggda. Det är samma vatten. Du pumpar upp det du släppt ut?

– Ja, men det är naturen som bor där! Naturen tycker det är fint att vattnet går en väg ...

– Jaha, du vill inte att de ska pumpa tillbaks det?

– Nej, laxen och allt sånt går till helvete.

– Lax i de reglerade älvarna?

– I motsats till Sverige har vi kraftverken långt upp i älven så det finns lax som simmar längre ner, men om du behöver köra vatten åt andra hållet så ...

– Så försvinner de?

– Så blir det ingen lax.

– Jahaja. Ja, så kan vi ju inte ha det ...

Jag börjar ana att jag haft fel i min bild av Norge.

Landet styrs inte av oljeindustrin.

Norge styrs av olja och fisk.

Två tredjedelar olja och en tredjedel fisk.

Fast det finns fler försök med ­koldioxidlagring. Det senaste är i Brevik där man ska minska utsläppen från cementindustrin och då ska vi ju erkänna att cementindustrin på jorden släpper ut mer CO2 än hela flyget. Norges mest klimatförstörande företag är Norcem, nästan 800 000 ton CO2-ekvivalenter per år, och tänk nu om Norge löser detta för hela världen. Tänk vilken insats för mänskligheten. Kanske?

På fabriken lagras nu CO2 och man förklarar för The Guardian att det fullt utbyggt kanske kan minska utsläppen till hälften. Men det kostar 40 procent mer energi. Och så ska det ju lagras nånstans.

Fast Norcem vill inte ta det ansvaret, man säger att det inte ingår i företagets affärsmodell. Och det är nog klokt. Vilken företagsägare vill ha ansvar för en gigantisk CO2 källa som kanske börjar läcka?

Men borde inte staten kunna göra sånt?

Och hör! Norges energiminister Tord Lien säger att ”den enda troliga platsen i Norge för koldioxidlagring är i vår kontinentalsockel där stora reservoarer har identifierats och har den kvalité som behövs.”

Där har vi det. Nästa månlandning?

I en stimmig men trevlig krog i Stavanger sitter vi och tittar på när oljearbetare spelar ett kastspel liknande bowling fast med träbrickor. Det är fin stämning och den blir inte förstörd när jag frågar tjejen bredvid mig om hon är orolig för att oljan minskar så kraftigt i olje­fälten.

– Äsch, det där har de alltid sagt.

– Men nu ska de ju avskeda sex tusen.

– Ja, fast det är sånt de säger. Jag vet inte. Jag tror det ordnar sig.

– Det kommer gå bra?

– Ja, vi är duktiga här.

Ah, vilken härlig inställning för en människa.

Men är den lika härlig för en hel nation?

Ute i havet, långt ut, faktiskt ända vid Sleipners djupa ravin, har man nu hittat en flera kilometer lång reva i havsbotten.

Den skulle inte vara där, men nu är den det.

Och jag tänker på filmen Pacific Rim där väldiga monster stiger upp ur havet, det ena mäktigare än det andra och de besegras först av mänskliga jätterobotar gjorda av fantastiska ingenjörer men monstren blir större och större och tillslut ...

Men havet är ju djupt. Och Norge har goa havsingenjörer.

I evig tid.

Läs vidare på nästa sida: Del 7.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Del 7

Och landet skars av ­vattet
och delades av berg
och från andra sidan berget kom folk
och folket var gott
för folket hade samma gudar

Den 25 september 2015 gick för första gången på decennier den svenska kronan om den norska i värde.

Det föranledde några lustiga idiotartiklar i svensk press om att ”norrmännen sattes på plats”.

Äsch för denna enögda nationalism.

Att Norges centralbank klarar av att sänka den norska kronans värde genom att sänka räntan är ett enkelt skydd i en kristid.

Att svenska Riksbanken inte klarar samma sak, trots minusränta, är ett svaghetstecken som gör kronan alldeles för stark för exportindustrin. Helt i onödan.

Norge är Sveriges näst största handelspartner.

Billigare öl på Oslos centralstation kan inte riktigt uppväga det där.

Svenskar är Norges största invandrargrupp.

Men hur är det då att vara invandrare i ett rikt land där chefen är norsk men det verkliga arbetet utförs av gästarbetare. Alltså du?

Varför inte fråga Madicken Blomqvist?

Hon kom till Norge för två och ett halvt år sedan.

– Jag är från Emmaboda. Jag är svetsare och efter utbildningen fanns det bara ett företag att jobba på där, Flygt. Och man gör samma sak hela tiden. Så jag sökte mig hit. Eller, jag har jobbat över hela Norge men så fick jag det här.

– Du svetsar.

– Och fräser och ... du förstår nog inte, men tänk dig gigantiska propellrar till exempel. Vi lagar och fixar och det är jättestort och jätte­roligt. Och bråttom. Varje timme de inte kommer ut kostar.

– Berätta om Norge.

– Det är fin natur här. Man kan gå på tur. Och ... ja, jag vet inte. Men det är fint.

– Du är tjej i en väldigt manlig bransch?

– Det är bara att visa framfötterna. Och för några år sedan var vi få tjejer i Sverige också. Det förändras. Nu skulle jag tro att var femte anställd är tjej här. Jag gissar det.

– Är du orolig för krisen?

– Nja, de man säger upp nu är ingenjörerna. Men visst tänker man ... behöver jag oroa mig? Om kanske två år är reservdelarna slut. Så då ... Eller också är det så att det där med att laga och fixa bara blir viktigare. Jag menar, firman jag jobbar på har jättemycket jobb, hela tiden.

– Du tjänar bra?

– Det är lite svårt att få grepp om lönerna här, det är lite vilda västern. Men säg 500 000 per år kanske. Numera betalar jag ju normal skatt men första åren var det väldigt lågt. Och jag tänker MYCKET på det ... (skratt).

– Vad är det som är så kul med jobbet då?

– Kanske att det händer saker. En helikopter landar och så har man två timmar på sig. Det måste lagas bara. Och det är nytt hela tiden. Nya problem. I Sverige var det samma hela tiden.

– Vad är viktigast, lönen eller jobbet?

– Jag har inget emot lönen men kul jobb är viktigast i längden. Okej, i början var jobbet allt. Övertid hela tiden, inget socialt liv. Men efter ett tag gör man annat på fritiden.

– Som?

– Man går på tur, hahaha ...

– Umgås du mycket med norrmän?

– Egentligen inte. Har mest utländska vänner, sådana som jag, som jobbar här. Några från Libanon. Man träffar olika.

– Är det en svensk grupp som umgås?

– Nja, ja det finns väl. Visst träffar man folk och säger ”åh, är du svensk”, men det är inget stort.

– Okej, vad är värst med Norge?

– Ah, de är så långt efter i utvecklingen. Det är ingen ordning här. Standardiseringen är så mycket sämre. Jag har försökt få driv på saker, säkerställa saker ... Men det är mer ”det ordnar sig”-mentalitet.

– Varför då?

– De har pengar. ”Det ordnar sig”.

– Hmmm ...

– Nä allvarligt. Utvecklingsmässigt är de långt efter svensk industri. Alltså, sett från mitt håll, från golvet. Om de inte hade oljan så ...

– Är de lite bortskämda?

– Ja, det tror jag nog. Alltså om de strukturerade mer. Mer säkerhet. Mer system. Jag menar, de tjänar ju bra, men då skulle de tjäna ännu mer. Men de vill inte ...

– Du pratar lite gammalsvenskt.

– Det blir så här. Min farmor känner igen sig i mitt språk. Man blandar med norskan och det blir lite annorledes.

– Men på fritiden, du kan ju inte gå på tur hela tiden?

– Jag är med och paddlar kajak ...

– Vad gör du om fem år?

– Jag har fått vänner här och rotat mig. Jag kanske stannar. Fast maten ...

– Den är väl fin?

– Herregud, de gör mackor till lunch men de kan inte ens göra mackor. Hur svårt kan det vara? Färdiga paket med pannkakor varje dag?

– Inte så många vegetarianer kanske?

– Nej, men mycket lax. Och köttkakor.

– Du, en sista sak. Klimatfrågan. Pratar man om den?

– Nja, det kommer inte upp av sig själv. Diskuterar vi miljö handlar det mer om att sortera sopor och så. I fabriken tömmer man alla sopor i samma container. Sånt kan man kanske ändra på. Men klimatet, nej det är ingen vardagssak direkt.

Robin Wass är 29 år och jobbar på ett företag i oljebranschen. Han har gjort en resa från väktare till affärer i Norge. Ingenjörer gör affärer ju. Allt är off shore, man planerar installationer och förändringar. När båten kommer in för att hämta måste allt vara klart.

– Vi är underleverantörer till Statoil i mitt projekt. Jag tycker det är riktigt roligt. Inte som hemma. Jag flyttade för jag har alltid vara intresserad av energi. Och olja är spännande. Det är globala affärer. Okej, det är lite mer byråkratiskt här än i Sverige kanske. Saker tar lång tid. Men det handlar om stora affärer.

– Vad är bäst med Norge?

– Fin natur.

– Pengar?

– Ja, det är klart man tjänar bra. Men det är ju inte allt.

– Hur är det att vara svensk här?

– Bra tycker jag. Har inte mött några jobbiga fördomar eller så. Men jag jobbar ju inte med service. Visst, det är lite dåliga Sverigeskämt, men sånt är det ju överallt. Det är bara skämtsamt.

– Är det inte ensamt i Stavanger?

– Nejdå. Jag åker egentligen bara hem till Karlstad på jul. Det gör de flesta här.

– Men blir det inte lite enformigt med olja?

– Nej, hur menar du? Olja är ju energi och världen har ett beroende av olja. Jag tycker det är spännande att se hur oljebranschen fungerar. Man ser hur den kan bli mer miljöeffektiv. Men utan energi stannar ju allt.

– Snackar man mycket om klimatet?

– Nej, kanske inte, men det är inte tabu. Visst, många pratar om att det skulle bli stopp för olja, men det är det ingen som tror. Man kan gilla förnybart ändå.

– Så vad betyder klimatdebatten?

– Kanske att man vill få upp oljan snabbt. Så mycket som möjligt. Ja, det är lite av den känslan. ”Få upp den nu så det är klart”. Jag kan själv tänka på annan energi. Som vågrörelser. Det är ju konstigt att man inte satsat på det. Det skulle det vara kul att jobba lite med.

– Vad gör du om fem år?

– Då har jag nog provat andra delar av världen. Oljebranschen är ju global. Brasilien, Amerika ... du förstår, det är en fantastisk ingenjörskonst som finns runt oljan. En enorm undervattenskompetens. Och hur mycket byggs inte under vatten egentligen?

– Är du orolig för att du förlorar jobbet nu när krisen påstås vara här?

– Det är sist in, först ut oberoende av nationalitet. Så det tror jag inte. Och svenskar har gott rykte eftersom de som åker hit ofta är de som är mest engagerade. Och det betyder ju något. Visst, när oljepriset sjunker pratar man om det naturligtvis, men ... Det är också att man ska få mindre övertid och det är folk inte vana vid. De flesta har ju stora utgifter för hus och så.

– Så vad är meningen med livet?

– Oj ... Man föds och dör. Man får sikta på kvalité tycker jag. Bra kvalité. Göra så mycket som möjligt. Och så skaffa barn.

Det här sista vill Robin att jag tar bort när han läser utskriften.

”Har svårt att se att jag sagt det, barn är en del av livet, men ta gärna bort det”.

Okej, då gör vi väl det.

Läs vidare på nästa sida: Del 8.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Del 8

Så hände på den tiden
att domens dag föll över landet
och landet såg på ­vattnet
och landet blev en kork

Jag vaknar på morgonen av ett droppande. Utanför det stora tunna fönstret regnar det och en felaktigt byggd hängränna gör att vattnet rinner in mot väggen och dropp, dropp.

Det här är ett ombyggt hus, det droppar och jag förstår att om några år kommer någon tvingas bygga om hela väggen. Igen.

Men det finns ju pengar.

Den unge vänstermannen säger till mig att det är kapitalismen som ”förstör klimatet”. ”Det är systemet, förstår du icke det?”

Och jag beställer en till öl för att slippa svara. Hur många låtsasdiskussioner kan man ha? Visst, det är kapitalismen som förstör klimatet men vad hjälper den kunskapen om det är vi som låter det ske och som vägrar göra motstånd och som nu ... Han reser sig upp och tackar för pratstunden och går ut på parkeringen och kör iväg i en ny diesel. Det är allas rätt. Man måste ju ha bil.

Om 70 till 80 procent av vinsterna i landet kommer från oljan, varför skulle då industrin satsa på något nytt?

Är det så enkelt?

Gör mycket olja dig dum?

Och vad har Norge skapat?

Mannen vid stationen tittar på mig och nästan fräser.

– De fick allt på lotteri!

Statkraft. Ren energi. Skylten lyser över Oslonatten. Klockan 12 kommer ett klockspel in och avbryter natten. Det spelar falskt.

Men på café ”Take my breath away” spelar de panflöjt.

Så vad händer när några tiotusentals avskedas från oljeindustrin?

– Jag vet inte. Det kanske inte blir några julbord i år.

Klotter: Framtiden: ”under maintenance”.

En man till. Jag träffar honom på bokhandeln där han läser Financial Times. Han är ung och har långt stort skägg och känner igen mig från en tv-debatt.

– Så du skriver om framtiden nu?

– Är oljan framtiden?

– Allt händer nu. Jag tror inte vi själva inser hur fort det kommer att gå.

– Du menar klimathotet och oljan?

– Nej, inte det ... Tekniken. Numera kan du jobba med rör från fastlandet. Stora rör som robotar lägger ut. Du kommer inte ha några oljeriggar därute längre. Ingen off shore. Du kommer sitta här på kontoret och oljan flödar in.

– Klimatet?

– Oljan flödar in!

Det finns tiggare i Oslo. I det rika Stavanger verkar det vara färre men det finns ju historier.

– Du vet han killen, som tiggde ihop 12 000 kronor så han kunde gifta sig med sin älskade.

– Gjorde han?

– Javisst.

– Hur vet du det?

– Jag har läst det ... alla vet det ju.

– Vad hände med honom sen?

– Jag vet inte. Men jag har hört att han tigger igen.

Stavangers växtvärk. Från liten by till 150 000 invånare. Varje lagerlokal blir lyxlägenhet och på de små gatorna dyker de stora väggmålningarna upp och titta på Narvalen där. Fantastiskt vacker och visst sprutar den olja ur hålet. Och se ... ner mot stjärten skärs den upp och blir valbiff.

Stavanger är rätt likt Reykjavik inser jag. Men det här är inte byggt på bluffpengar, det här är tung olja som slängs upp på bardisken och mannen frågar sin vän:

– Ska du till Mexiko nu?

– Får se. Det är så varmt.

– Läste du artikeln om att Stavanger skulle bli som Detroit?

Den svenska servitrisen lutar sig in i samtalet.

– När händer det?

Han tittar på henne under lugg.

– Hur länge har du jobbat här?

– En månad nu.

– Ah, du hinner nog jobba lite till.

Norge satsar förresten tre miljarder på skogsplantering och vård i Sydostasien.

Tre miljarder!

Wow.

Men ... Om vi låter Norge hålla på med att pumpa upp oljan, men tar alla oljeintäkter och lägger dem på att rädda regnskogen, innebär det att Norges oljeupptagning blir klimatneutral och landet räddar världen?

Nej.

Månlandningen fungerade för övrigt.

Från det att projektet med koldioxidlagring började och därmed gav grönt ljus för fortsatt oljeutvinning gick Norges nya oljeinvesteringar upp i topp.

Landet är fortfarande världens tredje största exportör av fossil energi.

Jag har svårt att smälta det där.

Norges stora månlandningsprojekt resulterade i att landet som var helt förnybart i egen energi, nu har ett av världens riktigt stora gaskraftverk.

Utan lagring.

Hejåhå.

Å ena sidan.

I Oslo åker några hundra Tesla-taxi omkring.

I Stockholm kanske tio stycken.

Å andra sidan.

När man kör Tesla så stannar man på laddstationerna.

Och pratar med varann.

– Är du nöjd?

– Ja, jag är kempenöjd.

Det är som att vara hundägare och träffas i parken när hunden gör sitt.

– Vad fin han är.

– Det är en hon.

– Är hon gammal?

– Det är en han.

Hur var det nu med privatiseringarna? Norska staten sålde alltså sex procent av den statliga skogen förra året. Samtidigt köper man 25 procent av bostäderna på Regent Street i London.

Och vad hände förresten med laxen som de lokala bönderna fick koncessioner att odla i havet?

Jo, de såldes. Bit för bit i en stadig näringskedja, ungefär som lax äter småfisk och sen äts av dig.

Störste ägare är Johan Fredrikssen.

Det är lite som med svenska små välfärdsföretag och isländska små torskkvoter för de lokala fiskarna. Allt det privata och lokala blir jättekoncerner. Megaindustrier.

Men okej, det blir mycket lax.

Världens energidebatt utgår ofta från IEA, International Energy Agency. I deras årsböcker kan man se jorden glida in under klimathotets skugga i tabell efter tabell. Det är samtidigt en artig organisation. Om Norge berättar man följande och jag citerar hela inledningen för det är som att sitta i en teatersalong och se en pjäs om schizofreni och upptäcka att pjäsen inte pågår på scenen utan i salongen och att vi alla är deltagare: ”Som världens tredje största energiexportör bidrar Norge till global energisäkerhet. Man levererar pålitliga kvantiteter till konsumerande länder. Samtidigt är landet högst miljömässigt hållbart och tar klimatpolitiken mycket allvarligt. Norge lyckas också driva sina oljeresurser och uttag på ett föredömligt sätt som är ett föredöme för andra länder. Utmaningen nu är för regeringen att stimulera fortsatta uttag och en ökning av uttagen av naturgas och olja genom säkra och miljövänligt hållbara metoder.”

Hur svarar man på det?

Ja, norrmän är förskräckliga,

så fula och så små.

Med slipsar som är äckliga

med norska blommor på.

Dom larvar sig och sjåpar sig

och joddlar och står i.

Man frågar sig när man dom ser:

hur korkad kan man bli?

Norge, Norge, det stiger aldrig frem.

Norge, Norge, med de tusen hjem.

Norge, Norge, du skamfläck på vår jord.

Känn det står en stank

ända ner till Doggers bank

från ditt norska smörgåsbord.

Norge har som miljövänlig oljestat tagit beslut om att inte borra efter gas eller olja norr om isgränsen. I oktober 2015 avslöjades att Stortinget finansierat provborrningar långt norr om den gränsen, bredvid Svalbard. Det har visserligen bara kostat några hundra miljoner norska kronor så när media ställer frågan varför så blir svaret att Oljedirektoratet inte alls borrar efter olja, det är bara ”geologiska undersökningar”.

Världens miljörörelser, med Greenpeace i täten, fick i höstas till slut Shell att sluta med oljeprospektering i Arktis. Hundratals kajaker med aktivister paddlade runt oljeplattformarna, bråk, debatt och seger till slut.

Härligt!

Men samtidigt undrar jag om det finns tillräckligt många kajaker på jorden för att paddla runt Norge och få landet att ändra inriktning.

Det finns ju alltid mer olja att hitta.

Alltid lite till.

Oljefonden sålde kolaktier 2014. Aktier i 13 indiska kolföretag såldes för 60 miljoner pund. Samtidigt köpte man kolaktier i Kina för 61 miljoner pund.

Och fondens investeringar i oljeaktier ökade till 20 miljarder pund 2014.

Jag upprepar: Hur många kajaker finns det i världen?

Men vad betyder det för oss? Med Bank Norwegian kan du idag låna 400 000 utan säkerhet. Japp. Bara att låna. Låg ränta baserad på lågt oljepris utlovas. 4,99 procent och 15-årig återbetalningstid. Och du kan signera det digitalt här (ruta). Ja, tryck nu. Norge behöver dig som låntagare.

Fast ärligt talat. Det är inte synd om Norge. Landets enorma rikedom är sån att även när man förstört framtiden genom att toksatsa på olja, även när man blir efter på utveckling och innovation och nytänkande så kommer det rika välfärdslandet klara sig.

Jo, det ordnar sig faktiskt. Och klimatskulden drabbar ju ingen levande. Bara barnbarnsbarnen.

Men då finns ju laxen. Och har man inget jobb så kan alla gå på tur.

Så vad är problemet?

Jag inser att landet är en enda stor kork. Ett land som bestämt sig för att flyta ovanpå. Vad som än händer ska man ha den där säkerheten och kunna leva utan att göra något. Leva på att äga och det här är faktiskt moraliskt fullständigt vanvettigt, det betyder att vad som än händer ska norska folket flyta ovanpå, världen kan rasa och öknarna spridas och krigen kan spridas men Norge ska ha sin avkastning.

I ... ja, du vet.

Man borde ge en riktig smäll

åt Norge som nation,

för att dom har så fula fjäll

och taskig folkpension.

Dom gör ju inga bilar

och cyklarna är kass

och deras store ende skald,

han heter Peter Dass.

Norge, Norge, är världens sämsta land

Norrmän, norrmän, dom borde tas om hand.

Norrmän, norrmän, det folk som Herren gav

en hopplös håg och en panna som är låg

så att hatten ramlar av.

Höst 2015. En ny budget mejslas ut mellan Fremskrittspartiet och Höyre. Det första partiet nu allt mindre i opinionsmätningarna. Det är svårt att vara missnöjespolitiker och styra finansdepartementet. Resultatet blir en storsatsning på uttag ur oljefonden. 193 miljarder ska gå till att finansiera sänkt skatt för företag och sänkt inkomstskatt för alla utom de som tjänar allra mest.

Det betyder att de som har det bra, företagare, inkomsttagare med hög lön och i arbete kommer att få ut en del av oljefonden redan nästa år. 2,3 procent av fonden plockas ut.

Nej, det är inte storsatsning på utbildning, investeringar i klimatsmart framtid eller minskad ojämlikhet som är högerregeringens agenda.

Utan skattesänkningar för de som har det rätt bra.

De fattiga?

Nja, de får nog vänta i ... vad hette det nu ... i evig tid.