”Jag var valobservatör under presidentvalet i augusti. Med egna ögon såg jag ett enormt valfusk. De räknade knappt rösterna, de skrev bara dit det resultat som de hade fått order att skriva. Det är som att regimen säger ”din och miljoner andra medborgares åsikter räknas inte”. Hur skulle det vara möjligt att inte protestera mot det?
Till en början var jag inte rädd. Jag pratade till och med med vakterna vid Lukasjenkos residens. Jag ville veta hur de tänkte. När polisbrutaliteten eskalerade, och tusentals människor greps, märkte jag att rädslan kröp sig på mig. När man ser en fängelsetransport stanna nära dig och dussintals uniformerade och maskerade män med batonger i händerna rusar mot dig, kan du inte vara annat än rädd. Men min taktik är att förbli lugn, eller åtminstone se ut så, och inte springa iväg. Kanske har jag bara haft tur så här långt.
Jag drömmer om att min mamma som är 89 år ska hinna se ett nytt Belarus. Jag drömmer också om att undervisa i lingvistik igen på universitet i Minsk, ett jobb som jag slutade 2001 för att jag inte längre kunde andas där.
Det är först och främst vårt eget ansvar att ta itu med Lukasjenko-regimen. Men omvärlden kan vägra erkänna honom som legitim president samt införa sanktioner mot honom och hans entourage, genom att frysa deras tillgångar och inte göra affärer med företag som tillhör hans polare. När vi blir av med regimen, kommer arvet efter den i form en ekonomi i ruiner, finnas kvar. Vid den tidpunkten kommer vi behöva en återuppbyggnadsplan, liknande Marshallplanen efter Andra världskriget, för att göra övergången till demokratin enklare.”
”De försökte få oss nersmittade av corona”
Timote Suladze, 41 år, Minsk, frilansmusiker och översättare
”Jag protesterar för att jag vill bo i ett fritt demokratiskt land där jag kan sjunga och spela vad jag vill och när jag vill. Utan att be regeringen om tillstånd och utan att bli anhållen för att jag spelar musik, som jag nyligen har blivit två gånger. Jag är inte rädd för egen del och jag kommer att fortsätta protestera. Men jag är bekymrad över vad som händer om jag blir gripen – hur blir det med mina lån, hur ska jag öva på trumpet och vem ska ta hand om mina tre hundar om jag blir fängslad igen?
Förutom att jag drömmer om att leva i en fri väld där demokrati är det normala, så drömmer jag för egen del om att avsluta mina musikstudier. Här i Belarus, som är ett post-sovjetiskt land, anses jag vara för gammal för det, men jag förstår det som att andra europeiska länder ser man annorlunda på ålder för musiker.
Jag har inte upplevt fysiskt våld, men däremot psykiskt våld. Jag har fått höra rasistiska förolämpningar eftersom jag har ett georgiskt efternamn. Men också på annat sätt, särskilt andra gången jag greps. Då satt jag åtta dagar i Zhodino-fängelset, nära Minsk. Jag insåg att jag var i nutidens koncentrationsläger. De försökte medvetet få oss nersmittade av corona, genom att låta sjuka människor vara instängda med friska. Vi tvingades också lyssna på propagandamusik högt i flera timmar. Vi var fyra i varje cell och från sex på morgonen till tio på kvällen fick vi inte sitta eller ligga på våra sängar. Och detta var bara en del av vad de gjorde. Hade det inte varit för FN och andra internationella organisationer hade de inte tvekat att göra ännu värre saker, det är jag säker på.”
”Våra röster har blivit stulna”
Julia Chebunina, 54 år, Minsk, IT-manager
”Varför går jag ut och protesterar? Kanske för att mina söner, svärdöttrar, min syster och mina vänner protesterar. Jag kan helt enkelt inte stanna hemma. Kanske kan jag inte tolerera laglösheten. Våra röster har blivit stulna, våra barn blir slagna och kastade i fängelse och de vill att vi ska vara tysta. Min värdighet och min heder gör att jag inte kan ge upp.
”Om man ska igenom helvetet, fortsätt bara att gå”, så ser jag det. Jag drömmer om att återupprätta lagen i vårt land. Förövarna till bedrägeriet och våldet måste ställas inför rätta. Jag vill delta i fria och rättvisa val. Jag vill bo i ett fritt och välmående europeiskt land. Jag har två barnbarn och jag vill att de ska leva i ett land utan tyranni.
Vi väntar nu på att omvärlden inför effektiva ekonomiska sanktioner och på juridisk hjälp från världen runt om oss. Just nu är min systerson i fängelse, min vän var i fängelse i oktober. En annan systerson greps i augusti. Mina kollegor, mina kompisar och mina vänners barn har också suttit i fängelse.
Jag går ut varje söndag med min syster och min vän och protesterar. De kastar chockgranater på oss, de siktar på oss med gevär, men vi vet att det viktigaste är att inte springa iväg, att inte visa någon rädsla. Vi går medan vi fortfarande har styrkan att göra det. ”
”Jag tog farväl av min familj”
Dzmitry Bely, 41 år, Minsk, lastbilschaufför, tekniker
”När Lukasjenko först kom till makten trodde alla att han kunde hjälpa mitt land bekämpa korruption och kriminalitet. Men efter makttillträdet ärvde han bara den personliga törsten efter makt. I många år tittade jag på när laglösheten bredde ut sig under valen. 2010 deltog jag i en första stor protest med många andra unga, som bröts upp mycket våldsamt av polis.
Nästa chans att resa sig och säga nej till förbrytarna kom den 9 augusti 2020. Alla såg hur uppenbart och fräckt vårt presidentval blev riggat, och folket i mitt land bestämde sig för att visa diktatorn att vi inte är hans slavar! Och att vi föraktar honom!
Men tyvärr förstår jag nu också att Belarus problem inte bara består av Lukasjenko, utan även av människor som inte känner till frihet och som är nöjda med att vara slavar och få en skål soppa till mat.
Jag arresterades i protesterna och blev torterad två gånger. Under tortyren tog jag ett mentalt farväl av min familj. Jag såg saker i fängelset som är skrämmande att ens tänka på. Åklagaren som ligger bakom min brottsutredning vet hur allt ligger till, men han vågar inte tala sanning så länge Lukasjenko är kvar vid makten.
Min granne blev bortförd och dödad av KGB-agenter. Det finns många fler som min granne. Jag kan inte titta de människor i ansiktet, som har sålt sig, dödat och lemlästat andra människor. Inte heller de som fått kalla fötter och låtit bli att delta i protesterna.
Jag är i Polen nu, min familj är kvar i Belarus. Om jag återvänder tror jag det är en väg tillbaka till fängelset. Men tiden går emot Lukasjenko och hans styre kommer inte vara för evigt.
”Kulan träffade mig i ansiktet”
Vladzislav Yazvenka, 23 år, Minsk, byggnadsarbetare
”Jag har varit aktiv i medborgarrättsrörelsen sedan i maj 2020, för att få en legitim regering i Belarus. Jag har deltagit i strejker och i protestmöten. Från den 9 augusti deltog jag i de fredliga protesterna mot Lukasjenko. Den 11 oktober deltog jag i ännu en sådan protest när ett vapen avlossades mot mig. Jag blev skjuten med gummimantlade stålkulor. En kula träffade mig i ansiktet, tre andra träffade min kropp, en av dem väldigt nära mitt könsorgan.
Jag blev förd till en akutavdelning i ett sjukhus där man opererade mig. Min näsa hade brutits, jag hade fått en hjärnskakning och fick bli sydd på tre platser. Men man ljög i läkarintyget som skrevs ut och det påstods att jag istället hade skadat mig i en helt vardaglig olycka.
Nästan omedelbart kom underrättelsebefäl från den statliga Utredningskommittén till sjukhuset och tog mina kläder som bevismaterial. Jag skrev en formell protest mot befälen. På grund av brottsutredningen mot mig och hot mot mitt liv och säkerhet har jag tvingats lämna landet och ta mig till Polen.
Här i Polen har jag fått plats i ett rehabiliteringsprogram, med hjälp av organisationen Belarusiska huset, och jag har berättat om vad som hänt i webbartiklar. Efter det har man låtit söka igenom mitt hem i Minsk.
Jag riskerar ett fängelsestraff i Belarus för att ha deltagit i de fredliga protesterna och för att ha varit en medborgarrättsaktivist. Det som händer i mitt land och för mitt folk är fruktansvärt, och det är något hela världen borde känna till.”
”Vi behöver sanktioner för att krossa systemet”
Svetlana Karaleva, 58 år, Minskregionen, egenföretagare, före detta demokratiaktivist och politiker
”Jag deltar i protesterna varje helg för att bli kvitt all dålig energi. Vi som är där ler och gråter tillsammans. Det är ett mänskligt stöd för att visa att vi inte är ensamma och inte rädda. Samtidigt så älskar jag att se hur belarusierna nu för första gången kan förstå vad solidaritet egentligen betyder. Om någon arresteras så samlar vi in pengar, lämnar över pengarna till anhöriga och ber dem att inte skämmas för det.
Jag tillhörde de första demokratiaktivisterna i Belarus och grundade den första registrerade ungdomsorganisationen 1991. Jag har även varit politiker och medlem i ett oppositionsparti. På den tiden var vi kanske 10 000 människor i oppositionen och ingen kunde höra våra röster. Om alla vi, och kanske ytterligare 20 000–30 000 människor fick nog och lämnade landet, så kunde Lukasjenko hantera det.
Men så här fungerar det inte nu. Vi kommer aldrig att återgå till hur det brukade vara. Aldrig, aldrig. Men jag tror inte det kommer bli en lätt sak att förmå Lukasjenko att släppa makten. Vi behöver verkligen från de europeiska länderna.
Ekonomin är den enda anledningen till att det fortfarande finns ett visst stöd för regimen. Lukasjenko har byggt ett ekonomiskt system för att upprätthålla hans administration. Så vad vi behöver är ekonomiska sanktioner för att krossa detta system. Fyra månader av sanktioner, från alla länder där det finns företag med affärsförbindelser till Belarus. Deras pengar går inte till folket, bara till regimen.
Sanktioner kommer göra det väldigt tufft. Men vi har redan en kris idag och vi hjälper varandra igenom den.”
”Gulagepoken är på väg att återvända”
Man, 40-årsåldern, Minsk, människorättsförsvarare och författare
”Jag kämpar för att demokratin ska återvända till Belarus. För att landet ska bli en rättssäker stat igen med fria och rättvisa val. Men jag är rädd för att Gulag-epoken är på väg att återvända hit. Denna rädsla är med och motiverar mig till att göra min röst hörd så brett och högt som möjligt.
Min dröm är att bo i ett land där min åsikt, mina initiativ och min röst behandlas med respekt av staten. I framtiden ser jag Belarus som en neutral stat, men som en del av EU och Östliga partnerskapet, eftersom min uppfattning är att medlemskap i internationella strukturer öppnar för nya möjligheter för Belarus att bli en blomstrande och stabil stat med lyckliga invånare. Jag förväntar mig internationell solidaritet med Belarus och moraliskt stöd till det belarusiska folket som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag förväntar mig också att man fördömer det godtyckliga dödandet, tortyren och förnedringen av vanliga människor som protesterar fredligt.
Risken för att våldet här ska eskalera är väldigt hög tror jag, eftersom det belarusiska rättsväsendet är både blint och tyst nu. För att inte svika oss måste det internationella demokratiska samfundet reagera väldigt bestämt på brutalitet och brotten mot mänskliga rättigheter i Belarus.”
”Politisk frihet som nyårspresent”
Yanis Saar, 21 år, Minsk, kulturarbetare, artist
”Jag brukar säga att jag deltar i protesterna, men indirekt. För mig är det för riskfullt att gå ut. Jag finns här för att stödja folk istället. Jag arrangerar träffar för att ge emotionellt och mentalt stöd åt människor som tagit skada i protesterna. En slags fristad, där de kan känna trygghet och få en chans att andas.
Jag hör folk berätta om det som händer dem. En väns make blev dömd till 13 dagar i fängelse och måste nu invänta att en polisbil någon dag rullar fram till entrén för att hämta honom. Det är skrämmande för dem, inte minst för deras tre små barn. På det här sättet har folk väldigt blandade känslor kring det som händer. Å ena sidan är allt en slags lättnad. Å andra sidan kan det här betyda att de riskerar förlora allt, även deras liv.
Jag vet inte vad omvärlden skulle kunna göra för att hjälpa oss. Men när allt det här började försökte jag sprida så mycket information som möjligt i sociala medier. Och jag såg en valvaka i USA nyligen där en journalist som presenterade resultaten skojade, att ”vi är inte som i Belarus, här räknar vi våra röster”. Jag tycker detta är vår största seger hittills: nu vet alla vad som händer i Belarus.
Min önskan är att vi alla kan få politisk frihet som en nyårspresent. Och att vi får en ny president. Vi har redan en ny, Svetlana Tikhanovskaya, men hon är i Litauen nu.
Som feministisk queeraktivist har jag också en dröm om att vi någon gång kan arrangera ett Pridetåg. Det är omöjligt idag. Om det kunde hända, skulle det betyda att vi äntligen lever i ett land där alla människor försöker vara jämlika.”
”Jag deltar fortfarande – vi kan inte sluta nu”
Alexandra Alexandrovich, 25 år, Minsk, designer
”Jag har gått med i protesterna sedan början, bland annat i kvinnomarscherna. Men jag var aktiv redan under presidentvalet i augusti. Då var jag oberoende valobservatör och dokumenterade fusket. Man bussade polis på oss och en av våra medarbetare dömdes till fängelse.
Lukasjenko var president redan när jag föddes. Alla vet att valfusk förekommer, men folk förväntade sig ändå inte att det senaste valet skulle bli så väldigt riggat. Det var så tydligt att han förlorade. Under coronapandemin har det också blivit uppenbart att regimen inte bryr sig om människors liv. Det har vuxit fram mycket hat och ilska.
Men många människor som protesterar jagas nu av polis. Jag känner aktivister som har arresterats utanför sina hem eller på sina arbetsplatser, av civilklädda poliser som suttit och väntat i civila bilar. Nu har många människor för vana att kika ut genom fönstret efter sådana bilar, innan de går ut. Vanligtvis lämnar folk nu också sina telefoner hemma om de deltar i protester, eftersom telefonerna är det första poliserna kräver att få titta på.
Jag deltar fortfarande i protesterna eftersom jag känner att vi inte kan sluta nu. Om vi gör det, så vet vi alla att förtrycket kommer bli mycket värre. Men vi vet inte vad som ska bli nästa steg. Det sker ingen radikalisering av protesterna. Om du slår till en polis hamnar du i fängelse ett par år, om du har tur. Kanske blir du ihjälslagen istället.
För närvarande försöker vi vara tålmodiga, ge stöd där vi kan och dela nyheter. Vi hoppas fortfarande på någonting. Somliga talar om att förändringens vindar kommer till våren.
”Vi ser fler och fler absurda rättsprocesser”
Anna, 33 år, Minsk, psykolog
”De belarusiska myndigheterna uppmuntrar människor till att vara passiva, lydiga och undergivna. Alla egna initiativ kritiseras. Till viss del har det blivit en livsstil i Belarus vilket hindrar många begåvade människor från att förverkliga sig själva. Mitt mål med protesterna är att få ett land som styrs av lagarna, inte av vissa människors personliga åsikter, där en initiativrik människa ses som en fördel, inte en nackdel.
Här är alla människor konstant beredda på att bli gripna, vilket ögonblick som helst, utan anledning. För att de är klädda i fel färg, för att de går med en blomma i sin hand genom stan eller för att de hänger ut en flagga på sin balkong. Det finns två typer av rädsla. Den första gör att du håller dig tyst och stilla. Den andra gör att du reser dig upp och kämpar. Och min rädsla verkar vara av det andra slaget.
Flera gånger under protestmöten har jag blivit tvingad att stå i flera timmar omringad av regimens män med vapen i händerna. De har knuffat runt folk i gruppen för att lättare kunna gripa oss, men jag har haft tur och lyckats fly dessa gånger.
Vi ser fler och fler absurda rättsprocesser där personer blivit dömda genom anonyma vittnesmål, där vittnet är maskerat och vittnets namn är hemligt. Vi vet också att regimen uppmuntrar sina supportrar, ja det finns fortfarande några sådana, att göra anonyma anmälningar mot dem som protesterar.
Mina drömmar är dels rent privat att ha en kärleksfull och stöttande familj och att få barn, att resa i nya länder och utvecklas i mitt jobb. Och självklart är en av mina drömmar nuförtiden det som vi kallar ’att vinna’.”
”Jag har hela tiden min fängelseväska packad”
Larysa Shschyrakova, 47 år, Homel , frilansjournalist
”Jag har hela tiden min så kallade fängelseväska packad ifall jag blir gripen igen, och jag lever under stor psykisk press. Jag har gripits flera gånger och blivit ställd inför rätta. De vill skrämma mig så att jag ska sluta rapportera om protesterna och makthavarnas brutalitet.
Och naturligtvis är jag rädd. Men jag tänker alltid så här: ”Om inte jag protesterar, vem ska då göra det?” Tusentals människor lämnade landet före och efter valet. Och om jag ska vara uppriktig så fördömer jag dem lite. Ju fler som lämnar landet, desto mer press sätts på oss som bor här och fortsätter arbeta här.
Jag föddes i en totalitär stat, Sovjet. Efter Sovjets upplösning var det en kort tid av frihet och sen blev Belarus en auktoritär stat utan frihet.
Nästan hela mitt liv har jag alltså levt i ett land som inte är fritt. Jag drömmer om att leva i ett demokratiskt land där folk kan utnyttja sina grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet, rätten att samlas och där det hålls riktiga val. Jag har min föreställning om hur det skulle vara, men den bittra sanningen är att jag inte levt i ett sådant land någonsin.
Vi behöver riktiga konkreta åtgärder mot vår diktator – ekonomiska och politiska sanktioner, till exempel inreseförbud till EU och USA för Lukasjenko och hans familj och att man ställer in ishockey-VM i Belarus. Europeiska politiker måsta också skicka en tydlig signal till Moskva att sluta blanda sig i Belarus inrikespolitik och sluta stötta en diktator. ”
