Turkiet förvandlas alltmer till en icke-demokratisk, auktoritär stat. Bakom utvecklingen ligger president Recep Tayyip Erdogan och hans parti AKP, som är ett i grunden moderat muslimskt parti.
Erdogans främsta ekonomiska stöd kommer från de mäktiga industrikonglomerat som gått i allians med presidenten och hans egna industriintressen.
Ayse Barkatay sitter i ledningen för oppositionspartiet HDP, ett vänsterinriktat parti som försöker samla regeringens motståndare oavsett om de är kurder, muslimer eller sekulära.
– Utvecklingen i Turkiet handlar mest av allt om en korrupt politiker som försöker samla all makt runt sig själv. Det är enda sättet för honom att förhindra åtal, rättegångar och långa fängelsestraff, säger han.
– Erdogan har genom åren byggt upp ett industrivälde, behärskat av honom själv och hans nära släktingar, som tillsammans med hans allierade har en fantastisk ekonomisk makt i Turkiet.
Skandalerna kring och korruptionsanklagelserna mot Erdogan är många. Hittills har han kunnat stoppa en hel del av dem genom att avskeda åklagare och att manipulera rättssystemet. Men vissa anklagelser tas också upp i andra länder.
Under FN:s blockad mot Iran genomfördes en omfattande handel med landet via Turkiet. Iran exporterade gas och olja genom Turkiet och turkiska mellanmän erhöll stora belopp i guld som tack för hjälpen.
Det utvecklades till en stor skandal när det stod klart att sönerna till inrikesministern, ekonomiministern och miljö- och planeringsministern var djupt inblandade. Den statliga banken Halkbank tog hand om utbetalningarna från Iran.
Efter de första utredningarna blev det också klarlagt att Erdogans söner, Bilal och Barak, var inblandade tillsammans med al-Qaida-sympatiserande saudiska intressen. En förundersökning startades och ett telefonsamtal mellan Erdogan och hans son Bilal spelades in där den nuvarande presidenten uppmanade sin son att skyndsamt dölja sina ”tiotals miljoner dollar”.
Utredningen stoppades och de fyra turkiska åklagarna och förundersökningsledarna som hade ansvar för processen avskedades.
Men affären har nu tagits upp i USA där den misstänkte huvudmannen, den iransk-turkiske affärsmannen Reza Zarrabi sitter häktad. I den utredningen kommer nu mycket besvärande uppgifter för Erdogan fram.
Vapen till IS
Det enda sättet för Erdogan att stoppa rättsfallen i Turkiet är att ha den totala makten över domstolarna och rättsvårdande myndigheter.
Bilal Erdogan är också misstänkt för pengatvätt i samband med Islamiska statens (IS) försäljning av olja från de oljefält, i framför allt Irak, man ockuperat. Turkiska företag har möjliggjort försäljningen av oljan och tagit stora kommissioner för detta. Där nämns framför allt det rederi och transportbolag som Bilal är delägare till.
Erdogans svärson Berak Albayrak utnämndes nyligen till energiminister och han har dessutom en rad viktiga poster i den fond – mediapoolen – som har dominerande intressen i turkisk media samt i den kommission som bestämmer över skolorna i landet, både när det gäller tillstånd och etableringar.
En annan korruptionsaffär med internationella konsekvenser är den försäljning av vapen som Turkiet genomförde till IS i Syrien. Även till den knyts president Erdogan direkt. Affären avslöjades av tidningen Comhürriyet, vars chefredaktör och korrespondent efter sin artiklar dömdes för spionage.
Det finns många fler kontakter mellan den turkiska regeringen och IS som är mycket besvärande för landet. Det sunnimuslimska partiet AKP och president Erdogan har hela tiden sett de kurdiska styrkornas framgångar i Syrien som ett större hot än IS mot Turkiet. Eftersom Erdogan och Turkiet dessutom länge haft en mycket dålig relation till Syriens diktator Bashar al-Assad blir situationen svår och det finns få möjliga allianspartners, speciellt nu när de kurdiska styrkorna blivit uppskattade och accepterade av USA.
Erdogan och AKP har också under många år närmat sig Ryssland och utvecklat en god relation till Putin. Detta har dock förändrats, mycket till följd av kriget i Syrien. Erdogan använder sig också av de spänningar som finns mellan shia- och sunnimuslimer för att stärka sin stälIning. I Turkiet, som är sunnimuslimskt, finns också upp mot 20 miljoner alawiter, som är den shiamuslimska gren som dominerar den syriska regimen. Alawiterna är inte välsedda av sunnimajoriteten i Turkiet.
Det spekuleras om en turkisk omvändning, att Erdogan och landet närmar sig Syrien och al-Assad för att kurdfrågan har en så stor betydelse i Turkiet. Erdogan behöver rikta intresset inrikespolitiskt i Turkiet mot kurderna.
Kontrollerar medier
Grundläggande för den ekonomiska utvecklingen i Turkiet har varit de enorma infrastrukturinvesteringar som gjorts under senare tid. Projekten har varit statligt styrda och de bolag som fått ta del av dem har alla varit samarbetspartners med Erdogan och AKP. Dessa har blivit en turkisk motsvarighet till oligarkerna i Östeuropa och Ryssland.
Detta har också påverkat ägandet av medier. En statlig mediapool har startats där stora industrikonglomerat investerar betydande summor i att köpa in tv-stationer och tidningar. En investering i poolen har varit en förutsättning för att få ta del av de statliga jätteprojekten.
Följden har blivit att Erdogan i dag kontrollerar majoriteten av alla medier i Turkiet. Han äger också själv, samt kontrollerar genom sina söner, flera viktiga mediabolag.
En allvarlig väckarklocka för regeringen kom i förra valet i juni 2015 då HDP fick över 13 procent av rösterna. Traditionellt
har partiet och tidigare liknande partier nästan enbart samlat kurdiska röster, men i förra valet fick HDP ett stort genomslag i framför allt Istanbul och stöddes också av miljögrupper, kvinnoorganisationer, hbtq-organisationer, sociala rörelser och människorättsaktivister.
Stärks av PKK-bomber
Valresultatet fick Edogan att omedelbart byta strategi. I stället för att slutföra förhandlingarna med det kurdiska, av många terrorutnämnda, partiet PKK valde han att plötsligt avbryta samtalen.
– Förhandlingarna hade kommit en bra bit på väg och den senaste vapenvilan mellan turkiska armén och den kurdiska gerillan var på väg att förlängas, säger Onur Erem, politisk reporter på vänstertidningen BirGün.
– I stället krävde Erdogan plötsligt att PKK skulle lägga ned samtliga vapen innan samtalen kunde fortsätta. Samtidigt inledde armén en offensiv i kurdiska områden.
Tanken var att spela på risken för inbördeskrig och det urgamla hatet mot kurder hos många turkar. Det ser i dag ut som regeringens taktik har fungerat. Man får stöd hos nationalistiska turkar som varit motståndare till förhandlingar med PKK. I nyvalet i november förra året fick man åter en egen majoritet i parlamentet.
Men även PKK får stark kritik för att de, direkt eller indirekt, inlett en ny bombkampanj som svar på regimens hårda politik i turkiska Kurdistan.
Baris Ince är ansvarig utgivare på tidningen BirGün:
– Den här typen av attentat måste fördömas och spelar Erdogan i händerna. De ökar polariseringen och ökar de etniska motsättningarna också mellan vanliga människor i västra Turkiet. Många i Istanbul tar avstånd från regeringens våldspolitik i östra Turkiet och kan inte förstå varför de ska utsättas för bombattentat här.
– Den kurdiska frågan måste lösas med förhandlingar och målet är att alla ska ha samma demokratiska fri- och rättigheter.
Ett annat strategiskt beslut av Erdogan har varit att ta strid mot kvinnorörelsen för att få stöd av män och religiösa grupper som alltid varit mot kvinnlig frigörelse.
– Erdogan har medvetet attackerat kvinnorörelsen. Två exempel är att han förändrade de två ministerier som hade ansvar för medborgarnas rättigheter. Ministeriet för kvinnors rättigheter bytte namn och inriktning till Ministeriet för familjelag och Ministeriet för mänskliga rättigheter heter numera Ministeriet för sociala rättigheter, säger Yasemin Öz, advokat och företrädare för feministiska och hbtqi-grupper och fortsätter:
– Samtidigt har han också i praktiken förbjudit aborter, trots att de är lagliga, men nu är processen för att få en abort så komplicerad att det krävs advokathjälp. Han uppmanar också kvinnor att skaffa många barn och säger att en kvinna som inte har barn är bara en halv människa.
Efterlyser bred allians
Situationen för oppositionen i Turkiet i dag är svår. Regeringen under president Erdogan är mycket stark och man förbereder nu en folkomröstning om en ny roll för presidenten. Enligt förslaget skulle presidenten få en oerhört stark ställning och ensam kunna fatta en rad beslut som i dag kräver omröstningar i parlamentet.
Detta tillsammans med de nya lagarna som begränsar press-, yttrande- och demonstrationsfriheten samt en rad andra grundläggande rättigheter gör att Turkiet mycket väl kan fortsätta utvecklas till en icke-demokratisk stat.
Oppositionen i Turkiet är dock splittrad. De sekulära kemalisterna, anhängare av
en icke-religiös turkisk stat och följare av
republikens fader Kemal Atatürk, är det största oppositionspartiet i parlamentet. Partiet är dock i sig splittrat mellan de som söker allians med Erdogans AKP och de som vill utmana AKP. Högerpartiet MHP som består av ultranationalister har försvagats kraftigt.
Baris Ince:
– Enda hoppet för en förändring i Turkiet är en allians mellan alla Erdogan-kritiska krafter. HDP bör tillsammans med så många kemalister som möjligt och alla de rörelser som bildats under senare tid försöka bilda en sådan allians.
– Det finns också stora grupper av moderata muslimer, framför allt alawiterna, som känner sig hotade av Erdogans sunnimuslimska politik. Fackföreningarna är traditionellt svaga i Turkiet, med de som finns kommer att stödja en ny allians.
– Den i sig viktigaste gruppen är kurderna, men det gäller att vara mycket klar över fördömanden av terrorism och bombattentat.
Lever på folkligt stöd
Erdogan har fortfarande ett folkligt stöd och attentaten i landet gör att många ropar efter en stark ledare. Våldsdåden har gjort att många turister nu undviker Turkiet och turismen är en av landets viktigaste inkomstkällor.
Efter det senaste bombdådet i närheten av de viktiga turistmålen i Istanbul var det tomt på turister både i Grand Bazaar och vid Topkapi. När jag dagen efter attentatet besökte Grand Bazaar var det praktiskt taget folktomt. Normalt har området mellan 250 000 och400 000 besökare varje dag.
1954: Erdogan föds vid Svartahavskusten.
1967: Familjen, nu med fem barn, flyttar till Istanbul.
1981: Tar examen från Marmara-universitet. En examen som senare kommer att ifrågasättas. Under sin studietid möter han Necmettin Erbakan, grundare av islamistiska Välfärdspartiet och blivande premiärminister. Erdogan engagerar sig i den islamistiska rörelsen.
1984: Blir vald som distriktsordförande för Välfärdspartiet.
1985: Avancerar till att leda partiets avdelning i Istanbul och blir dessutom invald i dess styrelse.
1994: Tar över som borgmästare i Istanbul.
1995: Välfärdspartiet blir största parti med 21 procent av rösterna.
1998. Välfärdspartiet förbjuds av landets författningsdomstol. Anklagelsen är att man underminerat den sekulära princip som den turkiska författningen vilar på. Militären utövade påtryckningar. ”Militären är fast besluten att krossa och sopa bort den primitiva mentalitet som kännetecknar radikal islam”, sa Turkiets dåvarande överbefälhavare Ismial Hakki Karadayi.
1998: Erdogan avtjänar fyra månader i fängelse, dömd för att ha offentligt ha läst en dikt som domstolen anser ha uppmanat till religiöst hat.
2001: Erdogan är medgrundare till Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP).
2002: I sitt första parlamentsval blir AKP största parti och dess ledare Erdogan bildar regering.
2003: Erdogan tillträder som premiärminister, en post han sedan har tills han 2014 i stället blir president.
2005: Rättegångar mot nobelpristagaren Orhan Pamuk och journalisten Hrant Dink för förolämpning av ”turkiskheten”. Dink mördas senare.
2008: AKP är nära att förklaras olagligt av författningsdomstolen.
2011: AKP vinner valet med 49,9 procent. Erdogan ber om ursäkt för att 14 000 kurder under årens lopp dödats av militären.
2012: Turkiet får EU-kritik för brister i yttrande- och församlingsfriheten. FN kritiserar samtidigt antiterrorlagarna.
2013: Regeringen använder våld för att stoppa demonstranter på Taksimtorget i centrala Istanbul. Åtta människor dödas. Protesterna handlar om att Geziparken ska exploateras, men också om missnöje med premiärministern som anklagas för korruption och islamisering.
2013: En korruptionsutredning närmar sig Erdogans innersta cirkel. Regeringen svarar med att avskeda 350 poliser. Åklagaren lägger till sist ner hela utredningen.
2013: Höga militärer döms till långa fängelsestraff, anklagade för att ha planerat en statskupp mot AKP. Även journalister och politiska motståndare ställs inför rätta.
2013: AKP avlägsnar förbudet att bära slöja när de arbetar i statliga institutioner, med undantag för bland annat polisen och militären.
2014: Erdogan hotar att ”utplåna” Twitter. Turkiet stänger ner det sociala mediet under två veckor.
2014: Säkerhetstjänsten får ökad rätt till avlyssning. EU-parlamentet kritiserar Turkiet för en rad försämringar av rättsstatens principer.
2014: Han blir landets första folkvalda president. Rollen är tänkt att vara ceremoniell, men Erdogan säger att han vill utöka befogenheterna.
2014: Erdogan inviger det nya presidentpalatset, med 1 000 rum. Bygget ska ha kostat motsvarande 2,5 miljarder kronor.
2014: Erdogan talar i samband med att en kvinnogrupp håller möte i Istanbul. Han säger att kvinnor och män inte är jämlika, ”eftersom deras natur skiljer sig åt”. Det är inte första gången han uttrycker sig i sådana termer. Han har exempelvis uppmanat turkiska kvinnor att skaffa barn och inte vara ”kräsna” vad gäller vem de gifter sig med.
2014: Turkiet har under ett decennium haft en årlig genomsnittlig tillväxt om 4,5 procent. Men nu dalar den. Arbetslösheten överstiger tio procent.
2015: Domstol frikänner 298 officerare som åtalats för det påstådda kuppförsök som avslöjades 2007.
2015: AKP får 41 procent av rösterna i parlamentsvalet. Det försvårar Erdogans målsättning att överföra makt till presidenten.
2015: Oppositionsledaren döms för att ha förolämpat Erdogan. Europarådets ordförande i parlamentariska församlingen fördömer Turkiets nya säkerhetslagar.
2015: Erdogan förklara fredsprocessen med den kurdiska gerillan PKK avslutad.
2016: EU tecknar avtal med Turkiet. Förhoppningen är att få stopp på inflödet av flyktingar till Grekland. Erdogan vägrar dock att ändra landets kritiserade lagstiftning kring terrorism för att EU ska ge turkar visumfrihet.
