Bild från försvarsövningen Aurora 17 på Gotland tidigare i år, där militär från Sverige, USA, Frankrike, Finland och Estland medverkade.
Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Dagens ETC
29 november stängde Finland sin sista gränsövergång mot Ryssland med anledning av en kraftig ökning av migranter, vilket en del finska politiker kallat rysk hybridkrigföring mot landet. Men vad är hybridkrigföring?
Dagens ETC frågar Markus Göransson, expert på på russo-sovjetisk krigföring.
22 november beskriver Finlands utrikesminister Elina Valtonen den pågående migrationsökningen vid finsk-ryska gränsen som ”rysk hybridkrigföring”.
En vecka senare, 29 november, stänger Finlands sin sista gränsövergång mot Ryssland, och inrikesminister Mari Rantanen meddelar att Finland är mål för en rysk “hybridoperation”.
Samma dag ger Estland besked om att även de är beredda att stänga sin gräns mot Ryssland, i det fall att situationen skulle sprida sig dit, för att försvara sig mot “eventuella hybridattacker”.
Hybridkrig populariserades som begrepp av den amerikanske krigsforskaren Frank Hoffman i en analys av Libanonkriget 2006 hos Foreign Policy Research Institute, samt i hans bok ”Conflict in the 21st Century: The Rise of Hybrid Wars”.
I bokenskriver Hoffman att “ett hybridhot avser i allmänhet en blandning av militära och icke-militära medel, ofta i en gråzon mellan fred och krig. Det kan inkludera påverkanskampanjer eller politiska, ekonomiska och diplomatiska påtryckningsmedel. Tillsammans kan dessa åtgärder användas i syfte att utnyttja motståndarens svagheter för att uppnå specifika mål.”
Kritiken: för vagt
Men begreppet är inte helt utan kritiker, även bland dem som använder det. Markus Göransson är universitetslektor i krigsvetenskap på Försvarshögskolan. Han forskar på russo-sovjetisk krigföring, och han har reservationer.
– Det här är ett begrepp som har debatterats i många år. Mycket forskning har gjorts med utgångspunkt i begreppet, men också en hel del som är mer kritiskt till hur användbart det egentligen är. Vissa anser att det är för vagt för att kunna fånga det olika aktörer gör. Jag är själv ganska kritisk men vet att andra tycker det är användbart.
Att man sammanför olika typer av maktmedel, det gäller i princip i alla krig, menar Markus Göransson.
– Det är ju en del av kritiken mot begreppet också, att det här egentligen inte avser någonting nytt.
Invändningarna mot den beskrivningen är att det sker i högre grad idag, att stater har en större verktygslåda och att information har blivit viktigare än tidigare.
Ett buzzword
Markus Göransson tror att ordet blivit lite av ett buzzword. Han menar att begreppet såsom Hoffman använde det för att beskriva Hizbollahs aktioner i Libanonkriget 2006 var tydligare.
– Där fanns en hög grad av samordning och ett tydligt syfte, nu har begreppet sprungit iväg och kommit att användas för allt möjligt. Delvis för att det främst används för att hjälpa stater att samordna sitt försvar mot en oberäknelig motståndare.
Vid finska gränsen mot Ryssland vittnade migranter för finska Yle om att de uppmuntrats att ta sig till Finland av ryska myndigheter.
– Det är en upprepning av förfaringssättet som använts på gränsen mellan Belarus och Polen förra året, säger Markus Göransson.
En rad finska och estländska politiker har kallat det för hybridkrigsföring.
– Det här är höjden av att missbruka begreppet hybridkrig. Hybrid ligger i ordets definition, här talar man om ett maktmedel som brukas. Men det måste vara samordnat med andra typer av maktmedel, vilket jag inte uppfattar är det man menar när man kallar det här för hybridkrig.
Hur skulle du beskriva det som sker?
– Jag skulle hellre kalla det ett icke-militärt hot.