Sedan den 11 oktober har tre franska medborgare – Anaïs, Ludovic och Philippe – två aktivister och en kyrkoarbetare – inlett en hungerstrejk i St Perre-kyrkan i Calais med tre krav. För det första upphävandet av utvisningarna och nedmonteringen av lägren. Sedan, ett slut på konfiskeringen av tält och andra av flyktingarnas tillhörigheter, vilket sker illegalt och systematiskt under vräkningar. Och till sist, ett öppnande av ”riktig dialog” med myndigheterna. För Ludovic har den här striden redan resulterat i ett konkret resultat: solidaritetsrörelsen har vaknat och tagit en klar och entydig position. Problemet är, säger Phillippe, att förhindra att hemskheterna fortsätter.
Tusentals korsar kanalen
Den starka vinden rör upp engelska kanalens vågor och får färjorna som når den franska kusten att svaja. Femtio kilometer från Calais stränder, vid horisonten, kan man skymta Dovers vita klippor. Från den här stadens sanddyner verkar inte Storbritannien långt borta. Men för vissa är London väldigt avlägset, något som man påminns om av de långa och mycket stora metallnät med taggtråd högst upp som omringar Calais hamnområde. 2016 sattes flera kilometer av stängsel upp för att skapa den numera ökända anti-immigrationsväggen. Väggen sattes upp som ett resultat av den brutala vräkningen av flyktinglägret ”Djungeln”, för att hindra flyktingar från att ta sig till Storbritannien genom att hoppa på lastbilar som stannade i hamnen. Trots dessa åtgärdar är strömmen av flyktingar ostoppbar.
Enligt den senaste statistiken från Calais prefektur har åtminstone 9 511 asylsökande nått den engelska kusten med båt år 2020. Natten mellan den 9 och 10 oktober rapporterades att ungefär 1 000 personer blev räddade eller arresterade när de klev i små båtar som lämnade Frankrike för Storbritannien. Om natthimlen är klar är det inte svårt att se de blinkade ljusen bland stjärnorna. De är inte stjärnor – utan drönare som övervakar den 70 kilometer långa kustlinjen över Boulogne, Calais och Dunkerque. Användningen av högteknologiska metoder samt flera polisenheter som fokuserar på den franska kusten, till och med så långt som till Dieppe nordväst om Calais, är delar av överenskommelsen mot immigration som godkändes av Priti Patel och Gerald Darmanin, de brittiska respektive franska inrikesministrarna den 20 juli 2020. Dessutom har stora investeringar gjorts i infrastrukturen för att förhindra tillträde till kanalens gränszoner.
– Den engelska kanalen är mycket farlig ändå, och varje dag finns det människor som försöker nå Storbritannien via havet, förklarar Emma från Human rights observation, en organisation som dokumenterar mänskliga rättighetsövertramp i området. Mellan Calais och Dunkerque bor det över 1 800 personer i väldigt dåliga slumliknande förhållanden. Där väntar de på att lämna Frankrike för Storbritannien.
Förbud mot matutdelning
FN:s flyktingorgan UNHCR säger att vattentillgångar inte ska vara längre bort än 500 meter från platsen där man sover. Här går flyktingarna upp till fem kilometer för att hämta vatten. Situationen blev ännu mera spänd och dramatisk när Calais borgmästare införde ett förbud mot matutdelning i stadens centrum vilket tvingade människor att stanna utanför staden.
– Sluminvånarna är utsatta för fysisk och psykologisk misshandel. De som blir deporterade blir tilldelade ett serienummer. Vräkningar utförs på ett våldsamt och skrämmande sätt av gendarmeriet i Calais och CRS i Dunkerque, berättar Emma.
Det är mitt på dagen i Grande-Synthe. I ett garage som fungerar som ett kök håller volontärer från Salam association på att göra klart lunchen för de flyktingar som bor i lägret som kallas för Dunkerques djungel.
– Där finns många barn som kommer från Kurdistan, Afghanistan och Vietnam. Vi kan inte låta dessa människor svälta ihjäl, säger Tita, en volontär som emigrerade från Kalabrien till Frankrike för några år sedan.
Hon kliver in i minibussen på väg till slummen. Mellan Grande-Synthe och Dunkerque, vid torget mellan järnvägen och några industribyggnader, väntar många på en varm måltid. En pojke sjunger på den kurdiska dialekten sorani, medan människor bildar en kö för maten.
– Jag lämnade Sulaimaniya, i irakiska Kurdistan, för ett och ett halvt år sedan. Jag reste genom Grekland, Turkiet, Kalabrien och till sist den fransk-italienska gränsen i Oulux, innan jag kom fram till Paris och Dunkerque. Nu vill jag bara ansluta till min familj som bor i London, studera och bli en läkare, berättar Serwan, 21.
Skador efter polisvåld
En lerig väg full med små vattenpölar leder från torget till flera tält. Vissa har satt upp tillfälliga baracker, andra steker kebab. I leran leker en flicka att hon är en dansös.
– Jag blev avisad två gånger av den brittiska gränspolisen. Den första gången blev jag skickad tillbaks till Afghanistan, men jag kom tillbaka till Europa, berättar Abro, 29 som flytt från Kabul.
– Jag bodde länge i Tyskland. Där lämnade jag min före detta partner och min dotter. Hon är bara nio månader. Om jag inte når Storbritannien ikväll åker jag tillbaka till dem och söker asyl.
I det äldsta lägret, ”Old Lidl” i Calais nära Transmarcks parkering, bor det ungefär 400 människor. Aktivisten Noleen vårdar ett brännsår på en eritreansk pojke.
– Ofta behandlar vi olika skador som beror på polisvåld. För några månader sedan blev en man biten i huvudet av en polishund.
First aid support team ger basvård för många i lägret. Ali är från Sudan och fungerar som tolk.
– Nu kan jag bli läkare! skrattar han. Han studerade medicin i två år i Ukraina. I Kiev kunde han inte lämna sin lägenhet.
– Människor var våldsamma, där finns mycket rasism, jag kände mig som jag var i fängelse.
Ali anlände till Calais för några dagar sedan.
– Jag försöker tänka på det hela som om jag är på väg på en resa, jag kan väl alltid komma tillbaka, ler han.
– ”Lilla Amals” berättelse är bra. Hon kommer från Syrien som jag, reser över hela Europa som en flykting. Men jag kommer inte ihåg, hon måste träffa sina föräldrar i England? Vet du om det är en sann berättelse?, säger Mohannad bakom disken i Grande-Synthe. Medan han väntar på ett svar värmer han upp en falafel.
– Jag kom hit för att fly kriget, jag tillbringade flera månader i ”Djungeln” och jag bestämde mig för att stanna och öppna en restaurang, det var min dröm.
Också i Calais så var det barnen som välkomnade Lilla Amals jättedocka – ett konstverk på vandring genom Europa och som representerar alla flyktingbarn som flyr utan föräldrar – men den vanliga föreställningen blev en riktig demonstration till stöd för hungerstrejken. Hundratals människor gick i protest, trummor och protestsånger ackompanjerade dem. En hemmagjord skylt proklamerade “Ingen är olaglig” medan ett annat plakat påminde om att ”du är ett barn tills du fyllt 18”. Yasser som blev överkörd var bara 16.
Utan skor och med hukade axlar samlas en grupp eritreaner runt en volontär. De är skeppsbrutna. Utan krafter, helt slut, förblir de stilla. En av dem berättar.
– Vi seglade från Boulogne, men efter 18 kilometer gick motorn sönder. Havet är fullt av strömmar, vi ringde på hjälp, men ingen kom. Vi rodde tillbaka, det tog fem timmar, berättar Nahom medan han visar en video på sin telefon. De kom till stranden för egen hand och gick sedan en kilometer barfota på asfalten innan de anlände till Collective aids minibuss, som ger kläder och skor till de behövande.
Kayleigh antecknar, för den här eftermiddagens skodistribution behöver fler skor. Presenningen fladdrar i vinden. Teet och kaffet är hett, telefonerna laddade i en bunt med färgglada sladdar, många kommer för att sätta sig ned i skyddet av Infobus-bussen. Eritreansk musik dånar från högtalaren. En stark vind från sydväst blåser igenom parkeringen för Calais bmx-bana där tält från ett flyktingläger blev flyttade under morgonens vräkning. En ensam barnvagn har blivit lämnad kvar.
– Den här morgonen kom polisen men någon vaknade inte, de drog dem ur tältet och tog bort allt, berättar Emma. Några tält föll omkull.
Migranternas namn har ändrats för att skydda identiteten på personerna.
