– Att inte lyda innebär döden. Min uppgift blev att pressa med kniv. Pressa betyder att sätta kniven mot en okänd persons strupe och fråga om han eller hon kommer från det rivaliserande gängets område. Ljuger de måste man skära av dem halsen. Det var väldigt smärtsamt, jag grät mycket, säger han.
Diego lapar kvällssolens sista strålar på en takterrass någonstans i centrala Guatemala. Han går inte säker från gängets internationella tentakler och måste snart fortsätta sin flykt. Han drömmer om USA för där ”verkar det enklare att vara homosexuell”. Kanske är Bidens regering är mer välkomnande än Trump gentemot ”personer som honom”.
Bränner homosexuella
Han säger att han inte får bo hos sin familj eftersom de inte accepterar hans sexuella läggning. Det kriminella gäng han tvingades gå med i bestraffar homosexualitet med dödsbränning.
– Först förstod de inte men efter en månad tog en av ledarna mig till casa loca, galna huset, så kallas det. Han sa att jag hade arbetat bra men att han inte gillar bögar. Att jag inte får befläcka gängets namn. Det var bara vi och hans fru. Hans fru hällde bensin över mig. Han tog fram tändaren och sa, ta ditt sista andetag. Jag minns att hans fru lekte med sin telefon.
Han talar så lugnt och metodiskt att det nästan låter som en talbok.
– Jag såg att dörren stod på glänt och jag sprang. Adrenalinet bara... jag vet inte. Jag hoppade från tak till tak. På vägarna omkring vaktade gänget. När jag kom till snabbleden började jag gå. I två veckor gick jag omkring tills jag hörde att man höll på att organisera en migrantkaravan. Jag bestämde mig för att gå med.
Slogs tillbaka av polis
Den 15 januari i år gav sig karavanen av till fots från miljonstaden San Pedro Sula. När migranterna nådde gränsen mot Guatemala och stationen El Florido rapporterades de vara cirka 9 000. Snart väntade 2 000 militärer och poliser några kilometer innanför Guatemalas gräns. Karavanens första led lyckades ta sig förbi dem.
Nästa dag, den 16 januari uppmanade Guatemalas president Alejandro Giammattei grannlandet Honduras att ”stoppa massflykten” och på söndagen skingrades karavanen av Guatemalas polisinsatser.
En av dem som var där var 28-årige Nahin från San Pedro Sula. Han hade just tagit sig över den guatemalanska gränsen med sin fru och fyra barn. Han berättar att den guatemalanska polisen slog efter dem med batonger för att driva tillbaka karavanen. Några av hans landsmän svarade med stenkastning. Nahin bar sin treårige son i famnen när de möttes av polisens tårgasgranater.
– Sex uniformerade män tryckte tillbaka ledet. En polis sa till mig att om jag inte återvänder till Honduras så kommer de att låsa in mig och ta mina barn ifrån mig, säger han.
Nahin ringer på en en skakig Whatsapp-linje. Han berättar att hans familj är tillbaka i hemlandet, inhysta hos hans svägerska, och sänder bilder på det som var hans bostad. Nu liknar det en hög bråte. När orkanerna Eta och Iota svepte över Centralamerika i november förra året drabbades Honduras värre än något annat land.
– Efter orkanerna bodde jag och min familj under en bro. Vi har ingen inkomst för under pandemin förlorade jag mitt arbete som byggare. Jag försöker hitta ett sätt att skaffa pass till barnen för att ge oss av mot USA igen. I Honduras finns ingen framtid.
Sedan tre år är migrantkaravaner ett relevant alternativ för dem som inte har råd att anlita människosmugglare. Marscherna mot USA blev till en del av Donald Trumps skrämselpropaganda för en hårdare migrationspolitik. Som svar på Trumpadministrationens påtryckningar är Guatemala idag en viktig stoppkloss mot karavanerna. Från 2021 års karavan hade fler än 2 300 personer deporterats tillbaka till Honduras, enligt guatemalanska myndigheter.
Bara en liten del
Trots uppmärksamheten utgör karavanerna bara en liten del av det totala migrantflödet från Centralamerika till USA, som oftast äger rum oupptäckt. Vid sjön Amatitlan en timme bort från Guatemalas huvudstad sitter 19-årige Cristian. Här brukar han sitta och skriva av sig men nu har sidorna i anteckningsblocket tagit slut och han har inte råd att köpa ett nytt.
Cristian tog sig hit till fots från El Salvador för tre veckor sedan. De senaste tre åren har han vid fyra tillfällen försökt ta sig till USA. Som längst har han tagit sig till San Diego i Kalifornien, och som kortast till Guadalajara, Mexiko, innan han blivit deporterad. Han har ramlat ner från taket på ett tåg. Han har flytt från skjutande knarkkarteller. Han har suttit frihetsberövad under sammanlagt flera månader, men han tänker inte ge upp förrän han kommer till USA.
– Jag vill till en plats där jag kan arbeta och sända pengar till min familj. Just nu behöver jag pengar för att fortsätta resan. Varje dag går jag ut och letar efter arbete. Men utan dokument...
Han skakar på huvudet.
– Första gången kom jag hit med en karavan. Det var bra för vi tog hand om varandra, skyddade varandra och delade mat. För att färdas ensam måste man ha pengar, säger han.
När migrantkaravanen anlände från Honduras tog sig Cristian till gränsen i förhoppning om att kunna ansluta sig. Han såg migranterna från långt håll när de pressades tillbaka av polis. Två dagar sov han på gatan tillsammans med andra migranter som hade tänkt samma sak som han, några av dem från El Salvador, innan de skiljdes åt.
– Jag tror inte att någon amerikansk president välkomnar migranter. Trump eller Biden spelar nog ingen roll. Det kommer att vara svårare att ta sig över gränsen nu efter all uppmärksamhet kring karavanen. Det går inte att vandra i grupp längre, då tar de en, säger han.
Bidens administration har meddelat att den inte kommer att vidta några omedelbara åtgärder för att ändra policys vid sina gränser. ”Att komma hit just nu är inte logiskt ur migranternas egen säkerhetssynpunkt”, kommenterade en av administrationens talespersoner förra veckan. Mexiko har sänt hundratals trupper till sin södra gräns för att stävja den centralamerikanska migrationen.
Fortsätter flykten
Den 20 januari, två dagar efter att Diego anlänt till centrala Guatemala, klättrade han över räcket till en bro. Han minns att klockan var sju på kvällen och att han frös.
– Jag hade vandrat med 15 personer från karavanen och vi hade sovit utanför en biograf. Sedan splittrades vi, jag var ensam. Jag grät, jag sa till mig själv, jag kan inte återvända till mitt land, jag vet inte vart jag ska, jag vet inte var jag ska sova. Just när jag skulle släppa taget grep en polis tag i mig, säger han.
Polisen tog honom till ett härbärge som slussade vidare honom till huset han befinner sig i. Om allt går som planerat fortsätter han sin flykt nästa vecka. Precis som Nahin och Cristian har han hundratals mil kvar att vandra för att nå sin dröm om ett bättre liv i USA.
