Men för inte så länge sedan, våren 2019, såg situationen annorlunda ut. Då hade den auktoritära presidenten Omar al-Bashir tvingats från makten efter att ha styrt med järnhand i nästan 30 år. Hans avgång följde på stort folkligt missnöje och en av de största proteströrelserna i modern tid.

Vädrade Sudan demokrati, fred och frihet? Det hoppades många politiska experter och Sudankännare. Men var det naivt att hoppas på förändring?

Nej, säger freds- och konfliktforskare Johan Brosché som har följt utvecklingen i Sudan sedan tidigt 2000-tal.

– Jag tycker det fanns anledning att vara positiv, proteströrelsen visade på en stark enighet. Och det visade vilken kraft det fanns hos befolkningen. Det var oerhört imponerande att de lyckades få bort diktatorn al-Bashir.

Det stora misstaget

Efter att al-Bashir tvingats bort från makten – något demonstranterna fick hjälp av regeringsarmén med – upprättades ett militärråd som skulle leda landet under en övergångsperiod. Chef för rådet blev al-Burhan, regeringsarméns ledare, och vice chef blev Hemedti, som styr RSF. De som nu skulle styra var alltså de två mäktigaste militära männen i landet, trots att proteströrelsen, som framför allt organiserades i form av den nybildade rörelsen Forces of Freedom and Change (FFC), motsatte sig det. 

Efter förhandlingar under sommaren 2019 ökade det civila inflytandet. Men även om ett visst inflytande förflyttades till civila politiker, var de högsta hönsen fortsatt al-Burhan och Hemedti. Om någonting var naivt 2019 så var det detta: att så mycket makt tilläts vila hos dessa krigsherrar, menar Johan Brosché. 

– När den sudanesiska befolkningen hade momentum efter att ha avsatt Omar al-Bashir så skulle omvärlden fortsatt att ge dem starkt stöd och visat att man inte accepterade att militären bibehöll politiskt inflytande. Inom det internationella samfundet så fanns det en något naiv bild om att bildandet av en civil regering var tillräckligt men även om det var ett steg i rätt riktning så låg den yttersta makten hos det övergångsråd som dominerades av militären, säger han. 

Varför det inte skedde är svårt att svara på, kanske handlade det om naivitet, kanske om ointresse och okunskap. Sannolikt var det en cocktail av allt detta, enligt Johan Brosché. 

Maktgalna krigsherrar

Och det är delvis det som bäddat för den situation som Sudan nu befinner sig i. Det mixade militära och civila övergångsrådet fortsatte att styra tillsammans till oktober 2021. Då genomförde den sudanesiska militären tillsammans med RSF en statskupp. Landets premiärminister, Abdallah Hamdok, motsatte sig militärkuppen och uppmanade till protester. Han placerades i husarrest.

Johan Brosché menar att militärens maktövertagande, med facit i hand, var ganska väntat. Övergångsrådet var till en början avsett att leda landet under en treårsperiod. Under de första 18 månaderna skulle en militär leda rådet, därefter skulle chefsposten flyttas till en civil politiker. Det var när den här övergången var tänkt att ske som kuppen genomfördes. Medan militären hade kvar chefsposten, hade de kvar mycket inflytande. 

– När krigsherrar får minskad makt finns det väldigt stor risk för konflikt. Man borde ha kunnat ana att de inte skulle ge upp sin politiska, ekonomiska och militära makt frivilligt, säger Johan Brosché. 

”Partners in crime”

Senhösten 2021 var den sudanesiska regeringsarmén och paramilitära RSF fortfarande på relativt god fot med varandra. 

– Under lång tid var de partners in crime. Så länge de har kunnat styra landet på ett ganska diktatoriskt sätt har det varit relativt fredligt, de har kunnat dela på makten. Men sedan när målet var att övergå till ett civilt styre, då kan du inte ha två parallella arméer i landet.

Och att RSF frivilligt skulle ge upp makten eller uppgå i regeringsarmén och lämna ifrån sig sitt självbestämmande, är rent önsketänkande. RSF:s ledare Hemedti är enligt vissa Sudans rikaste man. Han har en bakgrund som janjaweed-krigare i Darfur (RSF består till stor del av krigare från Darfur, ofta kallade för janjaweed) och har ett enormt våldskapital. 

Således gick RSF på offensiven i april 2023. De båda arméerna utkämpar sedan dess en strid som för båda parter handlar om överlevnad. Tiden då Sudan hade två parallella arméer är förbi. 

– Om Hemedtis trupper skulle underställas den sudanesiska armén skulle han förlora sin maktposition. RSF-ledaren visar att han är beredd att låta flera tiotusentals människor dö för att han ska få behålla sitt inflytande.

Och nu då – vad kommer hända härnäst?

– Just nu är alla analytiker och Sudanforskare extremt pessimistiska. RSF och SAF visar att de är beredda att vidta väldigt extrema åtgärder och de ser detta som en existentiell strid. Omvärlden måste inse att krisen i Sudan innebär enorma risker för hela regionen, inklusive Röda havet där situationen är väldigt instabil. 

Det internationella samfundet behöver fokusera på tre saker, enligt Johan Brosché. 

– Att försöka få till en vapenvila, sätta press på länder i regionen – framför allt Förenade arabemiraten – om att de måste sluta göda kriget, samt göra allt i sin makt för att hindra det oerhörda humanitära lidandet i Sudan som sorgligt nog ser ut att bli ännu värre med risk för en annalkande svältkatastrof.