”De som vill införa diktatur är samma som vill fördjupa ockupationen”
”Jag har ingenting emot en växande polarisering i Israel om det innebär att man drar en tydlig röd linje mot vad som är acceptabelt. Judisk överhöghet är för mig inte acceptabelt”, säger Josh Drill.
Bild: Ofir Berman
Dagens ETC
Under hela året har Israel skakats av demonstrationer mot den auktoritära högerregeringen.
Somliga deltagare ser ett nytt hopp för demokratin i proteströrelsen. Andra menar att dagens Israel är oförmöget att bygga demokrati – och att det aldrig varit så tydligt att ockupationen är roten till problemen.
Josh Drill har svårt att peka ut en specifik händelse som ledde till att han började se på Israel med helt nya ögon. Men det närmaste han kan komma är när han som befäl i den israeliska armén för några år sedan deltog i en räd mot ett palestinskt hushåll. Han var stationerad i staden Hebron på den ockuperade Västbanken, och det var där hans arméenhet en natt slog in dörren till en bostad och radade upp alla som bodde där.
Det var ett rutinuppdrag. En natträd likt många andra den israeliska armén gjort mot palestinska hushåll för att gripa eller förhöra familjemedlemmar. Men den här gången hände det något.
– En liten pojke som stod där blev så rädd att han kissade på sig i sin pyjamas. I den stunden… det blev nästan som en utomkroppslig upplevelse. Jag kände att, herregud, jag hade kunnat vara den där pojken. Allt som jag hade fått lära mig kändes plötsligt väldigt falskt, säger Josh Drill.
PTSD efter tiden i armén
Dagens ETC träffar den 27-åriga israelamerikanen i hans hem i Tel Aviv, där han bott några år medan han studerat statsvetenskap och kommunikation vid stadens universitet. Han växte upp i en judisk familj i New Jersey och flyttade ensam till Israel som 18-åring. Efter ett år av förberedelser anslöt han sig till armén, där han stannade i fyra år.
Hans röst stockar sig när han berättar om pojken i Hebron. Josh Drill lider av posttraumatiskt stressyndrom sedan tiden i armén och det är märkbart jobbigt för honom att prata om upplevelserna. Men han tycker ändå det är viktigt att göra det. Det var i Hebron, där armén beskyddar 800 ultraortodoxa israeliska bosättare mitt i en stad med 200 000 palestinier, som han bestämde sig för att bekämpa både ockupationen och det han ser som en högerauktoritär utveckling i Israel. Samma bakgrund har gjort att han idag också axlat rollen som ledare i landets proteströrelse.
– Mina erfarenheter från ockupationen har stannat kvar hos mig och är en av mina stora motivationer. Jag kan alltid säga att jag vet vad jag talar om.
Har kallats ”förrädare”
Under 2023 har Israel skakats av de största regeringskritiska demonstrationerna i landets historia. Allt började strax efter att Benjamin Netanyahu hade återvänt som premiärminister efter valet i november 2022, i spetsen för en ny koalition med Israels mest extrema partier från den religiösa ytterhögern. I januari presenterade regeringen en serie föreslagna lagändringar som går ut på att politikerna ska ta kontroll över Israels myndigheter och rättsväsende, inte minst den inflytelserika Högsta domstolen.
Ända sedan dess har en folklig rörelse bestående av allt från studenter till offentliganställda, arméveteraner och före detta spionchefer samlats ute på gatorna, vecka efter vecka, för att protestera mot vad de menar är ett försök att göra Israel till en autokrati.
Regeringen har växelvis brännmärkt kritikerna som ”förrädare”, tagit taktiska steg tillbaka, bara för att sedan göra nya försök att förverkliga sin agenda.
Tack vare sin engelska har Josh Drill blivit ett internationellt ansikte för proteströrelsen. Hans livesändningar från gatorna har fått stor synlighet både i sociala medier och i utländsk rapportering. Som han själv ser saken, håller regeringen nu på att göra verklighet av de visioner han kunde höra hos extrema israeliska bosättare han träffade som soldat på Västbanken.
– Bosättarna använder Netanyahu som ett verktyg för att ta över rättsväsendet och avlägsna Högsta domstolens makt, så att man kan annektera Västbanken men utan att ge palestinierna några rättigheter. Netanyahu har så klart sina egna intressen, men de som verkligen vill förändra Israel från en liberal demokrati till en messiansk diktatur är samma personer som vill fördjupa ockupationen.
”Hotet kommer inifrån”
Flera av de mest framträdande politikerna som Netanyahu allierat sig med och inkluderat i regeringen är själva illegala bosättare på Västbanken. Ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, bor i en bosättning precis bredvid Hebron. De är kända för att ha gjort en mängd grovt rasistiska utspel mot palestinier, för att ha förnekat palestiniers rättigheter och förespråkat ett övertagande av Västbanken. De står också för en religiös, reaktionär politik som hotar grundläggande liberala friheter, hbtq-rättigheter och kvinnors rättigheter. Ben-Gvir har blivit dömd i domstol vid åtta tillfällen, bland annat för hatbrott och för att ha stöttat en judisk terroristorganisation.
Resten av Israel betraktar de här regeringsfigurerna som extremister. Och risken är att deras politik kan bli verklighet om regeringen tar kontrollen över de statliga institutioner som än så länge utgör en bromskloss.
Josh Drill förklarar att proteströrelsen består av två läger. Det finns de som inte tar med ockupationen i analysen av problemen med Israel och andra som har ockupationen som själva utgångspunkten. Han tillhör de senare, som nu varnar nu för att de extrema åsikter som illegala israeliska bosättare odlat på Västbanken i flera decennier inte längre bara hotar palestinier, utan numera hotar hela Israel.
– Allt fler börjar bli medvetna om den här problematiken nu. För några veckor sedan arrangerades det en stor protest utanför Ben-Gvirs hus precis utanför Hebron. Jag talade där och förklarade bosättarnas ideologi.
– I EU och USA och hos judar över hela världen har man blivit vana vid att höra att Israel måste försvaras från externa hot. Men nu är det viktigt att förstå att det största hotet kommer inifrån.
Mossad-chef talar om apartheid
Protesterna och demokratidebatterna under 2023 har lett till att allt fler prominenta röster har uttalat sig kritiskt om ockupationen som ett bränsle för den auktoritära israeliska radikalhögern. Under sommaren startades det ett upprop där hittills nära 3 000 akademiker och politiker har skrivit under på att det alltid finns en risk för diktatur, och att det inte finns någon demokrati i Israel, så länge som palestinier lever under ett apartheidsystem.
I september sa också Tamir Pardo, en före detta chef över den civila underrättelsetjänsten Mossad, att Israel har etablerat ett apartheidsystem i likhet med det Sydafrika tidigare hade. Men på samma gång framställer regeringen lagändringarna som ett initiativ för att förstärka demokratin.
På ett kafé i Tel Aviv träffar Dagens ETC Adam Shinar, en professor i konstitutionsrätt vid det israeliska Reichmanuniversitetet. Han sitter med i styrelsen för Israels äldsta människorättsorganisation ACRI. Han ingår också med ett gäng kollegor i ett nätverk, Law professors forum for democracy, som varit väldigt aktiva under protesterna med att göra juridiska tolkningar av regeringens planer.
– Israel har inte varit en demokrati från första början, säger Adam Shinar. Israel har funnits i 75 år och under 56 av de åren har man haft en ockupation, där man kontrollerat miljontals palestiniers liv, yttrandefrihet och rörelsefrihet. Men utan att man gett dem rätten att rösta och att själva utforma regeringen. Hur kan man då vara en demokrati?
Målet är att kontrollera HD
Men det här betyder såklart inte att saker inte kan bli ännu värre, menar han. Om regeringen lyckas driva igenom alla de förändringar man annonserade i januari kommer det skapa en mycket svagare demokrati även för israeliska medborgare. I slutet av juli sa det högerstyrda Knesset ja till en av de nya lagarna, som begränsar domstolars förmåga att ingripa mot korruption och nepotism. Under andra veckan i september påbörjade Högsta domstolen en granskning av huruvida den nya lagen är laglig. Domstolens beslut lär få stora konsekvenser, vad det än blir.
Enligt Adam Shinar har regeringen som högsta prioritet att ta kontrollen över utnämningsprocessen av nya domare till Högsta domstolen. Man vill också förändra riksåklagarens roll, så att det ämbetet representerar regeringen och inte en oberoende linje. Regeringen har motiverat dessa förändringar genom att anspela på ett gammalt missnöje mot etablissemanget.
Under ganska många år har högern klagat på att Högsta domstolen har skaffat sig mer och mer makt på bekostnad av de folkvalda politikerna. Att domstolen har fattat policybeslut om frågor som regeringen och Knesset egentligen borde besluta kring: villkoren för asylsökanden, behandlingen av palestinierna, militärtjänstgöringen för ultraortodoxa judar, ekonomisk omfördelning, hbtq-rättigheter och kvinnors rättigheter, med mera.
– Det finns förvisso ett korn av sanning i detta, att domstolen fått mer inflytande. Men nu har regeringen använt den här känslan och framställt alla lagändringarna som en reform för att återställa demokratin, säger Adam Shinar.
Anses ha vänsterliberal agenda
Mycket av missnöjet handlar om att Högsta domstolen anses vara en liberal myndighet, medan Israel sedan 1977 med mycket få undantag har styrts av den politiska högern och ytterhögern. Domstolen upplevs vilja behålla sin makt för att fortsätta ha en beslutanderätt kring viktiga samhällsfrågor.
– Så högern klagar på att man idag kontrollerar både Knesset och regeringen, men i slutändan stoppas politiken ändå av Högsta domstolen. Så högern kan inte leverera den politik som väljarna vill ha, säger Adam Shinar.
Men han tror också det finns en sociologisk förklaring bakom försöken att ta kontrollen över Högsta domstolen. Myndigheten betraktas som en elitinstitution för i huvudsak sekulära ashkenazi-judar, med rötter i västvärlden, som stänger ute mer religiösa mizrahi-judar med rötter i Nordafrika och Mellanöstern. Och eftersom Israels politiska landskap har förändrats och högern och de religiösa har vuxit sig så mycket större, anses det vara fel att detta inte reflekteras i Högsta domstolen.
– Bilden är att den israeliska sekulära vänstern har insett att man förlorar alla val och därför har man överfört sin makt till domstolen, där man vet att makten inte går att rubba. Och därifrån har man fortsatt utöva sina policys även efter att de inte längre har stöd av majoriteten av befolkningen.
– Medan kritiker alltså säger att regeringen vill ta kontroll över rättsväsendet för att kunna ta över Västbanken och avveckla demokratin, svarar högern att de bara vill ha riktig demokrati. Och att politikerna till skillnad från domare går att avsätta i val, om de är impopulära.
Regeringen begick taktiskt misstag
Men sådana ord har inte varit betryggande, eftersom världen befinner sig i en tid där demokratin avvecklas i allt fler länder, med just den typen av populistisk retorik. Det är allmänt känt vad som hänt föregående år i Ungern och Polen, där de högerauktoritära regeringarna på liknande vis tagit politisk kontroll över rättsväsendena genom att hänvisa till hemliga ”vänsterstrukturer” i dem. Det är också känt att Netanyahu under de senaste åren varit nära allierad med och inspirerats av ledarna i länderna ovan, Viktor Orbán och Jaroslaw Kaczyński.
Utåt sett omfamnar Netanyahu försöken till lagändringar, men knappast av några ideologiska skäl. Netanyahu är en unik politiker i Israel som har innehaft premiärministerposten längre tid än någon annan person. Han har varit beredd att samarbeta med nästan vilket parti som helst för att kunna behålla makten. Numera har det blivit ännu viktigare, eftersom han står anklagad för allvarliga korruptionsbrott och har juridisk immunitet bara så länge han sitter kvar i regeringen.
Men det verkar som att regeringen begick ett taktiskt misstag, när man i januari presenterade alla förändringar på en och samma gång, istället för att genomföra dem stegvis.
– Det gjorde att även människor i den politiska mitten plötsligt förstod vad det är de här politikerna vill göra. De har upptäckt vad regeringen också vill förändra i samhället och i skolans läroplaner, att de vill pressa in religion överallt. Folk har inte gått ut på gatorna för att de bryr sig särskilt mycket om vår riksåklagare utan för att de ser regeringen som antidemokrater och religiösa fundamentalister, säger Adam Shinar.
”Alla ska ha samma rättigheter”
Det är också mestadels en bred politisk mitt som deltar i de protester vi besöker i Israel. Där står klungor med läkare, lärare och arméreservister. I Tel Aviv på en lördagskväll talar Yuval Diskin, tidigare chef för den militära underrättelsetjänsten Shabak, uppe på en scen och beskriver Netanyahu som en framtida autokrat.
I folkhavet nedanför, som innehåller 100 000 människor, står den rosaklädda illustratören Ofra Eyal.
– Det här är en väldigt viktig kamp för hela Israels framtid. Vi som är här känner oss alienerade och vill inte att världen förknippar oss med hur den här regeringen beter sig.
Ofra Eyals gamla mamma och pappa, Ayala och Yigal, har varit med henne här ute på gatorna varenda helg. Ayala är övertygad om att Israel hade varit en diktatur om de inte hade markerat mot regeringen.
– Israel ska vara en demokrati och en rättsstat, med jämlikhet mellan judar, kristna och araber. Det här är ett land som byggts av judar som kommit från en stor diaspora, men vi kom till ett land där det redan bodde araber. Vi ska alla ha samma rättigheter, säger Ayala.
Frustration över ultraortodoxa
Senare upptäcker vi av en slump att den här familjen var involverade i en diplomatisk skandal i Norge 1973. Israeliska Mossad lät lönnmörda en marockan i Lillehammer som misstogs för en palestinsk motståndsman. Yigal Eyal var säkerhetsansvarig vid den israeliska ambassaden i Oslo och lät sedan gömma några av Mossadagenterna, varpå han förklarades persona non grata och hela familjen tvingades lämna Norge. Trots den här bakgrunden står han nu här och demonstrerar för palestiniers rättigheter.
Protesterna har vänt upp och ner på många saker i det israeliska samhället. De har lett till att fler människor riktat kritik också mot andra utmaningar och orättvisor. Hit hör även frågan om privilegierna för det växande antalet ultraortodoxa judiska män, som lever på statliga bidrag och studerar de religiösa skrifterna på vardagarna istället för att lönearbeta.
– De ultraortodoxa männen lever på oss andra. De behöver knappt göra militärtjänsten. Och i deras partier finns det inte några kvinnliga medlemmar över huvud taget. De lever sina liv så som man gjorde för 400 år sedan, säger Yael Spitzer Stupp, som deltar i en demonstration i Jerusalem.
Hon är den regionala koordinatorn för kvinnorörelsen Bonot Alternativa, vars aktivister medverkar i protesterna för att uttrycka missnöje över kvinnosynen hos de ultraortodoxa och i de högerradikala partier många av dem röstar på. Det finns en oro över att partierna kan cementera ännu fler privilegier för de ultraortodoxa och för män överlag, på bekostnad av kvinnors inflytande, om de lyckas ta makten över rättsväsendet.
”På bekostnad av kvinnor”
Bonot Alternativa grundades av affärskvinnan Moran Zer Katzenstein 2020 och arrangerade en serie demonstrationer för att uppmärksamma en brutal gängvåldtäkt av en ung kvinna. När regeringen hade presenterat sina lagförslag tog rörelsen till gatorna på nytt. Aktivister började klä sig i röda mantlar och vita hättor, inspirerade av tv-serien ”Handmaid’s tale”, vilket tilldrog sig stor uppmärksamhet.
– Vi förstod att de kommer att skada kvinnors rättigheter ännu mer. Antalet konservativa ultraortodoxa män har ökat så mycket att Israel har blivit nästan till ett nytt Iran. Jag vill inte säga att det är religionen som är problemet, utan det handlar om makt. Varje gång män försöker erövra makt så sker det på bekostnad av kvinnor. Och de här männen vill tränga bort kvinnor från hela det offentliga och ekonomiska rummet, säger Moran Zer Katzenstein över telefon till Dagens ETC.
Redan idag kan man gå in i det israeliska finansdepartementet och hitta noll kvinnor i administrationen, förklarar Moran Zer Katzenstein.
Men det ser för den sakens skulle inte helt nattsvart ut, menar hon. Bolot Alternativa har under året förmått uppskattningsvis 100 000 kvinnor över hela Israel att ansluta till deras demonstrationsled. Det finns lokalgrupper i över 80 samhällen.
– Den 31 oktober har vi kommunval i Israel och på dussintals platser har våra aktivister klivit fram som kandidater till kommunfullmäktige. Jag tror vi kommer få ett historiskt högt antal kvinnliga representanter där, tack vare vad vi startat, och vi kommer inte tillåta regeringen att fortsätta knuffa bort oss.
På så sätt tycker aktivisterna i kvinnorörelsen att protesterna har fött ett nytt demokratiskt hopp, snarare än att det bara är en reaktion över demokratins kollaps.
Kändes fel med israeliska flaggor
Men med detta sagt, så har det från första början varit tydligt att det bara är vissa invånare i Israel som deltar i demonstrationerna. Där syns knappt några svarta judar, de som invandrade från Etiopien för några decennier sedan. Inte heller några migranter. Och allra minst några palestinier, inte ens om de är medborgare i Israel.
– Med andra ord, inga människor från marginaliserade grupper. Det beror på att alla minoriteter är fullt upptagna med att försöka överleva från dag till dag. Det gör demokratifrågor mindre viktiga, säger den palestinska konstitutionsrättsexperten Manal Totry-Jubran.
Hon är verksam som forskarassistent vid det israeliska Bar-Ilan-universitetet. Men när Dagens ETC når henne befinner sig hon sig i Milano, för att ta en välbehövlig paus från ”kaoset där hemma”.
Manal Totry-Jubran håller delvis med det som hennes kollega Adam Shinar talat om, att proteströrelsen har utvecklats och att ingen ännu vet vad det kan leda till.
– Men om du frågar mig som palestinsk medborgare i Israel, så är de slogans som människor nu kämpar för inte alls något nytt. För mig har Israel alltid bara varit en semidemokrati. Ett land med formella val och så vidare, men där även jag upplevt diskriminering, exkludering och trakasserier som en andra klassens medborgare.
– Jag har deltagit i en protest, där jag också var en av talarna. Men för mig som palestinier, att stå framför tusentals människor som viftade med den israeliska flaggan… Jag kände att den flaggan inte har någonting med mig och min identitet att göra. Jag tror det gör det väldigt svårt för minoriteter att delta.
Resan slutar i Hebron
Manal Totry-Jubran är inte särskilt optimistisk till att protesterna kommer att förändra någonting i Israel, inte ens om de skulle sätta stopp för regeringens planer. Grundproblemet, menar hon, är att allt för många israeler ännu kan finna sig i att Israel är en judisk stat där icke-judar har färre rättigheter.
– Det är som Ben-Gvir sa till en palestinsk journalist i somras, som blev så uppmärksammat. Att hans och hans frus och deras barns rätt att fritt resa runt på den ockuperade Västbanken väger tyngre än en rörelsefrihet för de arabiska invånarna.
Den här resan slutar på samma plats som kommit att radikalisera flera av de politiker som under 2023 kastat Israel in i politiskt kaos. Hebron. Dagens ETC besöker den livliga palestinska marknaden i gamla staden, mitt under den årliga druvfestivalen. Ett stenkast därifrån, efter att ha passerat en snurrgrind med metalldetektorbåge och kameror med ansiktsigenkänning, ligger den berömda Shuhada Street. Det fåtal bosättare som bor där syns inte till och gatan är alldeles öde.
Shuhada Street har varit förbjuden för palestinier att beträda ända sedan 1994, när det uppstod kravaller efter ett blodigt terrordåd i Ibrahimmoskén. I februari det året öppnade den israelisk-amerikanska högerextremisten Baruch Goldstein eld rakt in i fredagsbönen i moskén där profeten Abraham är begravd, och dödade 29 människor.
”Slutet på fascismen i Israel”
På en höjd ovanför Shuhada Street håller Youth Against Settlement till i ett hus, en välkänd palestinsk organisation som länge arrangerat aktiviteter för områdets barn och unga. Dess ledare Issa Amro håller som bäst på att bygga sitt eget fängelse. Han reser höga stängsel runt huset för att förhindra att bli träffad av stenar som kastas av illegala bosättare, som bor i huset bredvid.
– Bosättarna brukar stjäla saker, knuffas, slå sönder kameror, tända eld på våra utemöbler. I förra veckan började de kasta sten och stängslet ska skydda mig från att träffas.
Issa Amro pekar ut över dalen nedanför, till en hög antenn på andra sidan av Hebron. Där ligger den illegala bosättningen Kiryat Arba och där bor regeringsministern Ben-Gvir. När israelisk tv gjorde hembesök hos honom för några år sedan visade det sig att han hade en idolbild av massmördaren Baruch Goldstein på sin vägg.
– Ockupationen har skapat människor som Ben-Gvir. Det var i den här miljön han växte upp och formades, i den vilda delen av Israel. Nu har de här vilda människorna tagit makten i landet. Och jag tror att de kommer vilja införa Hebronmodellen i hela Israel. Med vägspärrar och grindar, ojämlikhet, segregering, separation mellan palestinier och israeler, mellan muslimer och judar, mellan kvinnor och män. Det här är framtidens Israel under ledning av bosättarna.
På grund av sin långa ickevåldskamp mot ockupationen har Issa Amro tagit emot ett flertal internationella utmärkelser, senast i våras av Harvarduniversitetet. Men även om han hade velat så hade det inte varit möjligt att arrangera en egen regeringskritisk demonstration här i Hebron. Västbanken faller under israeliska militära lagar som inte erkänner rätten till yttrandefrihet. Alla åsiktsyttrande folksamlingar med mer än tio personer är förbjudna.
Så länge det fortsätter se ut på det här sättet kommer Israel aldrig förändras av att 100 000 människor samlas i en demonstration i Tel Aviv, resonerar Issa Amro.
– Man angriper inte rötterna till problemen. Om alla de där israelerna istället kom hit till Hebron och krävde ett slut på ockupation, krävde att hela landet skulle vara jämlikt och att alla människor skulle behandlas på samma sätt, då skull det vara slutet på fascismen i Israel.
Avner Lottem, ingenjör, Haifa:
”Folket är den enda kraften som kan stoppa den här regeringen. Protesterna är som en pyramid där vi utgör basen och där varenda person är viktig. Det är viktigt att vi är ute och visar vårt stöd åt de sista personerna som fortfarande gör motstånd inuti systemet, annars kommer de inte ha modet till att fortsätta. Den här regeringen kommer vara de sista kriminella personerna att styra Israel.”
Michael Nikityuk, student, Tel Aviv:
”Det här är demonstrationer för liberaler som tror att de ultraortodoxa kommer att införa diktatur. Men de flesta stänger sina ögon för ockupationen. Jag och mina vänner är här för att protestera mot diktaturen som palestinierna har levt under ända sedan den israeliska ockupationen började. Det är inte en motdemonstration, men vi vill påminna om att det inte är konstigt att situationen blivit som den blivit hos oss. När folk ropar ’demokrati’ så lägger vi till ’åt alla’.”
Mica Lapidot, kontorsarbetare, Tel Aviv:
”Om vi inte blockerar vad den här regeringen försöker göra så är det slut med det här landet. Och det är väldigt svårt att vara judisk och känna att det kommit till den punkten, efter allt som vårt folk har varit med om. Men det var så mycket vi gjorde fel redan från början. De religiösa människorna har aldrig tjänat landet. De har aldrig velat ha en konstitution, och under åren har de fortsatt växa. Nu har de blivit så starka att de håller på att slita itu hela landet.”