De lagar flyktingarnas trasiga prylar

Verkstaden ligger i Parèa, ett center och drivs av nätverket Europe cares och som delar ut mat och erbjuder utbildningar, sociala aktiviteter, kafé och rättslig rådgivning till fler än 200 personer om dagen. Här finns också plats för elva andra organisationer som tillsammans arbetar med de boende i flyktinglägren – Parèa betyder cirkel på grekiska. Från centrets port syns de vita tälten och husmodulerna bre ut sig innanför lägrets murar och taggtrådsstängsel nedanför kullen. Bortanför det glittrar remsan av Medelhavet som skiljer Lesbos från Turkiet bara 20 kilometer bort. 

– Man kan göra allt möjligt här: laga cyklar och elektronik, särskilt smartphones och små enkla högtalare. Och så sy, snickra och löda, berättar Hamed Khammar, projektkoordinator på Makerspace medan han räknar upp möjligheterna på ena handen. 

Svårt att förklara hemskheten

Han är 31 år, från Iran och kom hit som asylsökande. Han bodde i det ökända lägret Moria fram tills att det brann ner 2020. När han till sist fick sina papper bestämde han sig för att stanna på Lesbos och jobba här. 

– Nu har jag rötter här, säger han. 

Det är han som har hand om snickeri och reparationen av elektronik, men han följer alla aktiviteter som pågår i verkstaden med nyfikenhet. 

– Jag har aldrig kunnat sitta still och göra ingenting. Och jag tycker att det är fint att alla får känna sig viktiga för någon annan. Här finns verktygen, så alla kan lära sig.  

En del av volontärerna bor i lägret Mavrovouni.

– Det är svårt att förklara hur hemskt det är. Man väntar och man vet inte vad som ska hända med ens liv - i veckor, månader. Man blir vilse. Här kan man iallafall vara aktiv, hjälpa andra, och det hjälper en att må bättre. 

Viktigt att kunna ordna fest

Cyklar, telefoner, högtalare. Det är de mest efterfrågade reparationerna i verkstaden. Ibland kommer greker också in, "mest folk som vi redan har kontakt med på något sätt". Telefoner är visserligen viktiga, men små högtalare spelar en fundamental roll i vardagen eftersom de gör att människor kan lyssna på musik tillsammans: 

– De ger möjlighet till kulturellt utbyte, men de är också det enklaste sättet att ordna en fest. 

Men hjärtat i Makerspace är ändå cykelverkstaden, säger Hamed. 

– Det är ett enkelt fordon men det är väldigt viktigt här. Folk bor i ett center som ligger en timmes promenad från staden, affärerna är långt bort. En cykel ger autonomi. Särskilt på sommaren när det är hett blir det enklare att ta sig runt, att gå långt är omöjligt i gassande sol. 

Även 30-åriga Omar från Syrien bestämde sig för att bli kvar på Lesbos när han fick asyl. Åtminstone tills hans familj, som fortfarande bor kvar i centret, får besked. I skuggan på en bänk gnider han försiktigt några innerslangar till cyklar med sandpapper. 

– Det blir ofta punktering. Vägen till centret är knagglig och full av sten och de här gamla lappade slangarna får punka lätt, förklarar Döne Kartal, en 20-årig volontär från Frankrike men med rötter i Turkiet. Varje morgon mellan 10 och 11 tar han emot cyklar som behöver repareras. 

– Vi fixar så mycket vi kan med reservdelar och om vi inte har på lager och personen inte har råd att köpa så gör vi det. 

Alla måste ha smartphone

Vid arbetsbordet för elektronik, under en stark lampa, undersöker Hamed en isärplockad smartphone genom en stor lins. 

– Jag har mött människor som tror att de som har flytt från sina hemländer inte vet något om teknologi. Så klart att vi kommer från olika delar av världen, men vi är alla lika och vi gör samma saker. De tror att vi inte vet hur man använder en mobiltelefon. De kanske tycker att vi inte ska använda en heller, säger han irriterat. 

Men idag är en smartphone livsnödvändig för alla, förklarar han. 

– Här är de helt nödvändiga för visumprocessen eller annat byråkrati, de behövs för att arbeta, för att navigera geografiskt där man inte hittar. Och så klart för att hålla kontakten med familjen hemma. Det är inte acceptabelt för någon 2024 att inte kunna ha kontakt med sina nära och kära som ofta befinner sig i farliga situationer. 

Tre vänner dyker upp med en rosa cykel vars backdäck inte riktigt snurrar som det ska - det är stukat och drar åt vänster och bromsen är trasig. 

– Det är min väns cykel, kan den bli lagad, frågar den längsta av männen på turkiska. De kommer från Jemen men många här har turkiska som gemensamt språk eftersom alla tillbringat tid i Turkiet i väntan på att korsa havet. Volontären Leyla antecknar i ett formulär och svarar på turkiska: 

– Bakdäcket går inte att laga, det behöver bytas och vi har det inte på lager. Det kommer kosta 25 euro.

De bestämmer sig för att beställa in däcket till nästa dag.

Gillade det inte först

Till höger när man kommer in i Parèa finns ett litet träskjul täckt med tyg för skugga och med väggar av bambustavar. På en målad skylt syns den välkända röd-vit-blåa symbolen för barberare. En ung man har just fått en klippning: frisören gör den sista putsningen medan mannen allvarligt ser sig i spegeln.  

– Det är Makerspace som har byggt det här, säger Angeliki Kokka, koordinator på Europe cares. 

Han berättar att när någon ny kommer till Mavrovouni så kommer de ofta hit först. Volontärerna försöker garantera ett tryggt mottagande för alla och kan göra det tack vare alla som bidrar och samarbetar. 

– Du kanske inte tror det, men när jag först kom hit till Parèa så gillade jag det inte alls. Jag fattade inte vad projekten var, men jag bestämde ändå att jag inte gillade det. Sen, efter flera månader utan att ha något att göra, så kom jag hit igen. Jag hittade det här och nu jobbar jag här. Man måste prova innan man dömer, säger Hamed. 

Han drar ner sin svetsmask över ansiktet och gnistor flyger över handskarna. Under tiden har Omar fäst en lapp på en innerslang med flytande harts och fäster den med ett par slag med en hammare. En ung man kommer in i verkstaden och hälsar med hög röst. Även han kommer från Jemen och han har problem med punka på cykeln.  

– Om du vet hur man gör så kan du låna verktyg och laga det här, säger Döne. 

Inga problem, säger mannen. Men när bakhjulet väl är av är det svårt att få ut slangen. Omar som blivit klar med sin egen lagning visar med ett par gester hur det ska gå till. Då går det lätt. Den unga mannen skrattar, Omar ler och de fortsätter att arbeta sida vid sida.