– Hittills i år har ankomsterna till Lampedusa utgjort 76 procent av alla ankomster till Italien. Resan från Tunisien är cirka 14 timmar lång, säger Federico Fossi, talesman för UNHCR.

– Mottagningsanläggningen på ön har en kapacitet på 400 personer och vi har sett upp till 2 500 personer där. Så den är överfull.

De allra flesta reser till Italien från Tunisien, vilket bedöms höra till de farligare flyktvägarna över Medelhavet. Bara i år har 522 personer anmälts döda eller försvunna, enligt UNHCR.

I februari och mars har flera incidenter med flyktingar i sjönöd inträffat och under veckan kom rapporter om att runt 2 000 personer hade räddats av den italienska kustbevakningen. Under samma period anmäldes också över 20 flyktingar som drunknade eller försvunna. Den italienska regeringen säger att dåligt väder har försvårat räddningsarbetet – en bortförklaring, enligt Oliwer Kulikowski, talesperson för sjöräddningsorganisationen Sea watch. 

– Det är som ett dåligt skämt. Det är ju särskilt när det är dåligt väder som folk hamnar i sjönöd. Det är klart att vädret kan försvåra arbetet men ska kustbevakningen verkligen säga att det gör att de inte kan rädda folk?

Hårdande politiskt klimat

Några saker som ligger bakom det ökade antalet flyktingar under 2023 är goda väderförhållanden i Medelhavet och dåliga flyktingförhållanden i Tunisien. Tunisiens president Kais Saied anklagar migranter från Afrika söder om Sahara för att vara våldsamma och kriminella, samt för att planera demografiska förändringar och en försvagning av landets arabisk-islamska identitet. I samband med att det politiska klimatet hårdnar drabbas migranter av mer diskriminering och gatuvåld. 

– Även tunisierna själva flyr landet, inte minst på grund av den ekonomiska krisen, säger Maro Lazarou. Hon är engagerad i Alarm phone, en organisation som tar emot samtal från flyktingar i sjönöd, och driver på för att få myndigheter i de närmsta länderna att rädda dem.

Även i Italien hårdnar det politiska klimatet. Den högerextrema regeringen med Giorgia Meloni i spetsen sprider, likt den tunisiska presidenten, konspirationsteorier om folkutbyte. Samtidigt försvårar regeringen för organisationer som arbetar med sjöräddning; numera måste de åka direkt in till land efter varje sjöräddning.

– Dessutom är vi hänvisade till speciella hamnar. Dessa kan befinna sig dagar bort från platsen där man plockade upp flyktingarna. Under den tiden kan man ju inte rädda några fler, säger Oliwer Kulikowski. 

– I klarspråk är det en uppmaning att låta folk drunkna.

Bryter en sjöräddningsorganisation som Sea watch mot dessa regler riskerar den att få båten beslagtagen samt böter på uppemot en halv miljon kronor.

Myndigheter vägrar samarbeta

Tillsammans med flyktingorganisationerna Alarm phone och Mediterranean saving humans, anklagar Sea watch italienska, maltesiska och libyska myndigheter för vårens katastrofer. 30 flyktingar drunknade i Medelhavet i mars, och det gjorde de på grund av att nämnda länders kustbevakningar vägrade att rycka ut i tid, hävdar de. Alarm phone varnade dem, men fick inget gehör. 

– Maltesiska myndigheter svarar inte på samtal eller mejl. Det har varit deras praxis sedan några år tillbaka, säger Maro Lazarou.

Nyligen instruerade maltesiska myndigheter ett handelsskepp att ge mat och vatten till en båt med 400 människor i nöd. Men de gjorde inga räddningsförsök, trots att båten befann sig inom deras räddningszon, fortsätter hon. 

De italienska och grekiska myndigheterna är inte heller särskilt samarbetsvilliga, säger Maro Lazarou, och ofta dessutom direkt otrevliga. Det händer också att grekiska myndigheter ljuger, och påstår att de inte kan hitta en båt trots att funktionärer från Alarm phone hört från flyktingarna själva att de har blivit upphittade, säger hon. 

Flyktingar undviker allt oftare att ta sig till Grekland, fortsätter Maro Lazarou, eftersom de blir utsatta för pushbacks från de grekiska myndigheterna. 

– De tvingar tillbaka dem till turkiskt vatten, där de istället räddas av den turkiska kustbevakningen och förs tillbaka till Turkiet.

Saknas europeiskt samarbete

Helena Lagercrantz är talesperson för UNHCR i Sverige. Hon framhäver att även om flyktingarna är fler nu, så har de europeiska länderna klarat av att ta emot liknande antal tidigare. Mottagandet av flyktingar från Ukraina visar att det finns kapacitet när det finns politisk vilja. Samtidigt är det viktigt att inse att många av flyktingar är i behov av långsiktiga hjälpinsatser, säger hon. 

– Människor kan ha olika bakomliggande skäl till att varför man beslutar sig för att lämna sitt hemland och ge sig av på desperata båtresor, men under resan blir de inte sällan utsatta för tortyr och människohandel. Det är extrema umbäranden. Så de är ofta i ett stort behov av hjälp när de kommer till Europa. Det kan exempelvis vara vård eller traumabehandling.

Oliwer Kulikowski poängterar att grundproblemet med flyktingmottagandet idag består i att EU inte erbjuder några legala flyktvägar, och att den livsfarliga vägen över havet är många flyktingars enda alternativ. Han hänvisar också återkommande till EU:s strategi att outsourca räddningen till den libyska kustbevakningen, som unionen tränar och finansierar. Det är en strategi som bryter mot internationell rätt, säger han, eftersom det är förbjudet för stater att skicka tillbaka flyktingar till länder där de riskerar att utsättas för tortyr eller annan människorättsvidrig behandling. 

– Folk förs tillbaka till Libyen och hamnar i något läger. Sedan försöker de ofta ta sig över Medelhavet igen. Vi har stött på folk som har försökt fyra-fem gånger, och blivit fasttagna varje gång. 

Dagens ETC har sökt italienska inrikesministeriet och kustbevakningen.