Sedan ett och ett halvt år tillbaka bor Henrik Ettrup på danska Strynø söder om Fyn. Där behandlas han för posttraumatiskt stressyndrom, ptsd, på en ekologisk gård för veteraner. Med psykomotorisk terapi, djurskötsel och odling av grönsaker lär han känna sig själv på nytt. Här lär han sig att leva med de själsliga såren. 

Senast han var i tjänst var 2011 i Afghanistan, ett krig som Danmark gick in i med stora insatser. Landet har varit medlem i Nato sedan dess grundande 1949. Men fram till slutet av kalla kriget hade man en restriktiv hållning, med fokus på nedrustning och fredsbevarande FN-insatser. På den tiden bestod folketinget av en Nato-kritisk majoritet.

Efter kalla kriget gjorde många partier en helomvändning, och blev istället ivriga förespråkare för en aktiv och offensiv Nato-politik. Emblematiskt för den nya hållningen blev ett uttalande som den dåvarande statsministern Poul Nyrup Rasmussen (S) gjorde efter terrorattackerna den 11 september 2001:

– Jag är redo. Mitt land, Danmark, är redo, och signalen till USA är klar: Säg vad ni vill ha.

USA sa vad de ville ha, och mellan 2002 och 2021 skickade Danmark över 12 000 soldater till Afghanistan. 37 dog i strid och ytterligare sju i sjukdomar eller olyckor. Per capita var det det största offret av alla deltagarländer. 

Henrik Ettrup var en av de utsända. Då var han 22 år.

– Jag minns att jag var så jävla rädd, säger han. 

Sju månader efter att han kommit hem började han att känna sig tom. Och när flickvännen gjorde slut rämnade marken under fötterna. 

– Känslorna kom i 400 kilometer i timmen, rakt emot mig.

Han blev tillbakadragen och observant, såg faror överallt.

– Jag minns en gång på ett tåg. En östeuropeisk man bad en gammal dam om en penna, och i mitt huvud var det uppenbart att det var ett vapen. Jag hamnade i ”battle mode” och fick byta plats så att jag kunde ha bättre uppsikt.

Åskan väckte krigsminnen

Om det är en särskild händelse eller hela krigsupplevelsen som blev traumatisk för honom vet han inte. Hans tillstånd utreds fortfarande på Rigshospitalets militärpsykiatri i Köpenhamn. Men han minns raketerna.

– De regnade ner på oss, typ varannan dag under åtta månader.

Höga ljud har varit en trigger sedan dess. Sin första flashback fick han under en semester i Kroatien. 

– Det kom en åskstorm med jättesmällar och sedan minns jag ingenting mer. Min familj berättade att jag bara satt och stirrade ut i havet. Jag var inte där.

Till Strynø kom han för att prova om miljön där skulle kunna hjälpa honom med besvären. Här odlar han grönsaker, går i psykomotorisk terapi och tar hand om djuren. En av favoriterna är en nyzeeländsk kunekunegris vid namn Pumpkin. Och kärleken tycks vara ömsesidig, för när han kommer gående i hagen skumpar suggan honom till mötes.

– Jag älskar den här tjejen. Hon är så lugn, säger Henrik Ettrup och kliar henne i över ryggen.

Tystnaden ute på ön har hjälpt honom att hantera sin ptsd, berättar han. Stimmiga och tätbefolkade miljöer har han fortfarande svårt med.

– Tåg och bussar är hemska. Jag gillar inte att ha folk bakom ryggen där jag inte kan se dem. Det är inte alltid som man får tag i ett säte med vägg bakom. Och ställen där det är många människor att ha koll på. Jag hatar folkmassor. Men jag har en nioårig dotter, så ibland är jag ju tvungen att gå på Tivoli och sådana saker.

Snabbaste sättet att döda

Natur Retreat för veteraner på Strynø grundades av Stuart Press och Anne-Line Ussing, som också är gifta. Verksamheten drivs peer-to-peer, ”av veteraner för veteraner”, med stöd av fackmän inom psykiatri och psykoterapi. Syftet med retreaten är att rehabilitera skadade veteraner och hjälpa dem att lära sig att leva med sina trauman. På gården finns hästar, grisar, får, två bulldoggar, en köksträdgård och egen köttproduktion. Paret berättar att de har byggt upp stället utifrån vad de själva behövt – och saknat.

Stuart Press har stöpts i krigets form sedan barnsben. Han växte upp med en skadad veteranfar som var med i andra världskriget, och arbetade själv i den australiensiska armén, ADF, i 25 år. Som officer i ADF var han bland annat utsänd till Somalia och till Rwanda under folkmordet på runt 800 000 tutsier. Det är inte varje dag som han har styrkan att prata om det som hänt. Men han ger sin tillåtelse att citera en intervju i The Scotsman. Där berättar han att han i Rwanda ofrivilligt lärde sig hur man snabbast mördar en människa med en machete.

– Det var en hänsynslös och systematisk massaker, som var mycket väl koordinerad. Det var lätt i nivå med vad nazisterna gjorde under andra världskriget. Bebisar, kvinnor, barn, män, gamla människor – det spelade ingen roll – de hackades alla ner med machetes. Det var en massaker med knappt ett skott avlossat, utförd på ett rituellt sätt som hutuerna använde för att demoralisera sina fiender.

Stuart Press och Anne-Line Ussing träffades 2001, när båda jobbade för FN i Sydafrika: han som ekonomichef på Unicef och och hon som journalist på Unic, United Nations Information Centres, där hon bevakade FN:s arbete mot rasism. Hon lade långsamt märke till att det var något som inte stod rätt till med hennes nya pojkvän. Han hade stora sömnproblem och hon kunde hitta honom mitt i natten där han satt på sängkanten, stirrande ut i tomma intet. Ute i folksamlingar kunde han bli stressad och kort i humöret.

– Han hade ju ett viktigt jobb, så ”fair enough”. Jag tänkte att han bara var stressad och kanske behövde ta det lite lugnt. 

Paret flyttade till Danmark och ut till den lilla ön Strynø, så att han skulle kunna få ro. Men det blev bara värre.

– Han mådde verkligen inte bra. Jag var gravid med vårt första barn då. Han sov mindre och mindre och började ha hemska mardrömmar. Sedan började han bli aggressiv och hade en väldigt kort stubin. När barnen var små hände det ibland att jag packade bilen med väska och bebis och lämnade hemmet för att komma bort från honom under ett dygns tid. Jag var orolig för hur han var.

Och vid ett tillfälle kulminerade det.

– Jag var på väg ut genom dörren med barnen och Stuart hade gått och lagt sig eftersom han mådde riktigt dåligt. Ett ljud måste ha stört honom, han vaknade och befann sig i Rwanda igen. I en flashback kom han vrålande nerför trappan, svart i ögonen, tog styptag på mig och tryckte upp mig mot väggen.

Triggande med kärlek

Det var en vändpunkt. Det behövdes en radikal förändring. Anne-Line Ussing avvecklade sitt företag och Stuart Press började arbeta på parets gård på Strynø. Det, skulle det visa sig, var nyckeln.

– Vad gäller min hälsa och mitt välbefinnande var det här den bästa lösningen. Jag hade aldrig varit i Danmark innan vi köpte det här stället, utan kom direkt från Sydafrika. Men att vara i naturen och jobba med djuren hjälpte mig med min ptsd.

Därifrån var steget inte långt till att öppna upp sitt hem för andra veteraner. Efter att själva ha upplevt bristerna i veteranvården, hade de äntligen hittat en metod som fungerade. Det ville de dela med andra människor i liknande situationer. Idag har de drivit stället i elva år.

Som veteranfru är Anne-Line Ussings erfarenheter långt från unika. Tvärtom är det ganska vanligt att traumatiserade veteraner blir verbalt eller fysiskt utagerande, när de får en flashback och tror att de är tillbaka i kriget, berättar hon.

– Det är extra utmanande att ha ett förhållande med en traumatiserad veteran, som är tränad att attackera det han är rädd för och döda människor – svårare än att ha ett förhållande med en civilperson som har ptsd efter en bilolycka eller något annat, säger hon.

Man vet aldrig vad som kan återkalla ett traumatiskt minne, fortsätter hon. Det är som att gå på äggskal. Och det är inte ovanligt att krigsveteraner med ptsd blir triggade av att gå in i en romantisk relation. Ofta försöker de undvika att känna, genom att ägna sig åt ohållbara beteenden: att arbeta eller träna till det yttersta, eller att hänge sig åt alkohol-, drog- eller spelmissbruk. Det slutar att fungera när de blir förälskade, eller när de blir pappa för första gången, säger Anne-Line Ussing. 

– Kärleken till partnern och barnen är ett tveeggat svärd för traumatiserade veteraner, eftersom den utmanar dem att börja känna igen, och därmed uppleva sin egen sårbarhet. Samtidigt är att känna en förutsättning för att kunna arbeta med det som gör ont i själen, och det är ofta kärleken till familjen som får dem att välja livet och kämpa för ett bättre liv igen.

Gränsen går vid giftermål

På Strynø får veteranerna öva på att öppna upp och börja bry sig om andra människor. Men hjärtat har sina gränser, och det förblir en förhandlingsfråga hur mycket man vågar släppa in. 

– Jag kommer aldrig att gifta mig igen, glöm det, säger Casper Fink, som har två äktenskap bakom sig. Han har tidigare behandlats via det danska försvarets veterancenter och arbetar idag som peer-support på ön.

– Men att komma hit lärde mig att ta emotionellt ansvar. Jag hade inte kunnat hjälpa de här killarna om jag inte själv hade haft känslor. I tio år efter min diagnos och avsked från försvaret hade hade jag tränat på att inte känna något alls – och dessutom blivit väldigt bra på det. Att komma hit och arbeta som peer-support hjälpte mig att känna mig levande igen.

Att läka handlar om att lära känna sig själv, förklarar han.

– Man måste lära sig förstå att ”det här är Caspers känslonivå” – vilket förmodligen är det som gör henne irriterad, säger han, ler och nickar mot Anne-Line Ussing.

– Hon brukar snacka om att jag borde skaffa en fru. Men det finns gränser. Och för mig har det handlat om att upptäcka hur mycket jag kan göra och känna, och vad som är för mycket.

In och ut på psyket

I sina försök att våga känna igen tycker veteranerna att det har varit ovärderligt att ha andra omkring sig med liknade erfarenheter. I den danska sjukvården, däremot, har det varit svårt att göra sig förstådd. 

– Jag fick psykologhjälp och olika psykofarmaka, säger Bjarke Ellegaard, som har ett förflutet inom danska försvaret, men också inom franska Främlingslegionen. 

– Jag blev bara mer och mer drogad och till slut satt jag bara där och kunde inte göra någonting.

Svårast för honom, förklarar han, är det som brukar benämnas ”moral injury”. Det handlar om att tvingas göra saker som går emot de egna, djupt hållna, moraliska övertygelserna, eller att bevittna detsamma hos auktoritetsfigurer. 

För honom tog det åtta år efter hemkomsten från sin sista insats innan han kraschade.

– Jag tror att det ena ledde till det andra. Jag slutade träna och allt sådant som man ska göra. Och när jag skiljde mig blev jag akut sjuk. Mellan 2007 och 2019 åkte jag in och ut på psyket minst en gång i månaden. 

– Jag kände att jag inte var värd något. Trots att jag hade ett måleriföretag så var jag aldrig målaren Bjarke, utan alltid bara soldaten Bjarke. Jag hade förlorat min identitet. Jag var inte bra för någon, det var den känslan jag hade. Ptsd:n gjorde att jag kände mig värdelös och att jag inte förtjänade något som var bra. Och så fort något bra hände så gjorde jag snabbt slut på det. Jag kände mig onormal och kunde inte relatera till folks vardagsproblem. Jag tyckte det var konstigt att folk kunde bry sig om småsaker medan folk låg på gatan och blödde i Afrika.

Efter ett självmordsförsök blev han tipsad om naturretreaten på Strynø. Det blev en sista utväg.

– För mig var det att komma ut hit eller att avsluta mitt liv. Det räddade mig.

Ute på ön hittade han ett sammanhang som kunde hjälpa honom att läka.

– Vi kunde titta på varandra och förstå att ”Jaja, det är en sådan dag idag”. Vi förstår varandra nästan utan att säga något. Jag fick en känsla av att jag inte var ensam och att jag var okej som jag var.

Slutit fred med framtiden

Men till en början var tystnaden och avskildheten brutal. 

– När jag gick hos psykologen visste jag alltid att det bara var en timme, och sedan kunde jag åka hem och fortsätta som vanligt. Jag behövde inte arbeta med mig själv på samma sätt som när jag kom ut hit till Strynø, för då var jag ju tvungen att stanna kvar i det, även om det var tufft.

Vad var det som var jobbigt?

– Det var så tyst. Efter fjärde dagen här var jag på väg att åka hem. Men sista färjan hade gått, så då var jag fast här. Jag pratade med Stuart, som sa ”Nej Bjarke, du har nog sprungit klart nu”. Sedan tog jag en dag i taget. Och sedan en månad i taget. 

En månad blev två, och plötsligt hade han gått klart sin halvårslånga behandling på ön. Idag lever han en stabil tillvaro tillsammans med sin flickvän, har en god relation till sin vuxna son i Sverige och arbetar på ön med ett flexjobb som stödperson för andra veteraner. Det finns fortfarande saker som han inte kan göra, och så kommer det förmodligen att vara livet ut. Det är en utsikt han har slutit fred med.

– Nu tänker jag mig för innan jag går in i en affär. Jag scannar stället och ser efter om det är för många där inne. Då kanske jag behöver gå tillbaka vid ett senare tillfälle. Eller om det är en familjeträff med väldigt många människor inbjudna, då åker jag inte på den. Jag tar hand om mig själv nu. 

– Jag tar fortfarande en dag i taget. Jag kommer aldrig bli frisk. Men förhoppningsvis kan det bli lättare att hantera.

På frågan om han, med facit i hand, skulle göra samma sak igen, är svaret inte självklart.

– Det är svårt att säga. Jag är fortfarande soldat på något sätt, och har en relation till ”det gröna” genom hemvärnet och så. Det är fortfarande en identitet. Jag har ju också spenderat halva mitt liv med att försöka fly, men att försöka erkänna att jag är den jag är hjälper. Och så hittade jag ett brödraskap när jag var på behandling här. 

”Bröderna” ringer han en gång i veckan. 

– Har någon en dålig dag så kommer jag, och om jag mår dåligt så tar någon bilen och kör till mig. De är min livlina.

Kriget är alltid nära 

Adil Almasri, som också bor på Strynø, är anställd på gården. Fyra dagar i veckan hjälper han veteranerna med jordbruket, djuren och allt praktiskt runt omkring. 

– Här är inte målet att göra saker snabbt, utan det handlar om hur man gör det, och om att vara lugn och närvarande under tiden. 

Genom uppväxten med en veteranfar, har även han en personlig koppling till kriget. Han berättar att pappan hade ett häftigt temperament. 

– Jag visste inte varför, utan trodde bara att det var så han var. Som barn är det allt man vet. När jag blev äldre och träffade andra människor med liknande erfarenheter började jag förstå bättre. 

Adil Almasri gjorde lumpen, men i takt med att det blev klart för honom varifrån pappans problem kom, formades ett beslut att inte ta värvning.

– Hade jag fortsatt så hade jag blivit skickad till Afghanistan. Jag har en nära vän som var där och han var ganska förstörd när han kom tillbaka. Jag flyttade in i hans lägenhet för att ta hand om honom. Så kriget har varit nära mig på många sätt. Det känns lite som att jag kompenserar för det genom att vara här.

Känner du dig skyldig?

– Nej, nej. Men det är svårt att tänka på att det kunde ha varit jag. Jag är ganska säker på att de sakerna hade påverkat mig, eftersom jag är en person som känner mycket. Så jag är glad att jag inte åkte. Och nej, jag gillar inte krig.

Adil Almasri har på nära håll sett hur veteraner behandlas i Danmark, och han är inte imponerad. 

– Jag tycker inte att man ska gå in i ett krig om man inte har ett fungerande system för att vårda veteranerna. I Danmark skickade vi folk till både Irak och Afghanistan, men vi saknade ett socialt skyddsnät för att ta hand om dem när de kom tillbaka. Det har varit ett stort problem. Eftersom de inte fångades upp i tid så har de nu förlorat sina liv och kostar dessutom samhället massor av pengar.

Han är inte ensam om att tycka att Danmark misslyckas med uppgiften att ta hand om sina skadade veteraner. Det var efter att själva ha upplevt bristerna i veteranvården som Anne-Line Ussing startade upp retreatverksamheten tillsammans med sin man.

– Det är inte rättvist att låta en 20-årig krigsskadad killes liv spåra ur, säger Stuart Press.

– Ofta plockas de inte upp förrän efter tio år. Då kanske de är i 30-årsåldern, med brustna äktenskap och förstörda relationer till sina barn. Åkt in och ut ur psyket eller fängelset. Unga människor som har tjänat sitt land förtjänar bättre än så.

Skickar råd till Sverige 

Hjälp och stöd till danska veteraner samordnas inom Veterancentret, en del av försvaret som erbjuder psykoterapi och insatser inom socialtjänst, samt bedriver egen forskning. Centret startades 2011 i kölvattnet av en debatt om veteranvården. Dåvarande försvarsminister Gitte Lillelund Bech hade sagt att det var veteranernas eget ansvar att vända sig till vården om de behövde hjälp med psykiska problem.

Uttalandet togs av många emot som ett hån, och danska krigsveteraner lämnade tillbaka sina medaljer i protest. Enligt danska försvarsmakten fanns det på den tiden mellan 2 000 och 3 000 veteraner med med svår mental ohälsa. Idag kan de få ekonomisk kompensation om det konstateras att deras arbetsförmåga har försämrats på grund av jobbet. Men ersättningarna kan ibland göra rehabiliteringen ännu svårare, säger Stuart Press.

– Det är väldigt lätt att kasta skattebetalares pengar på någon och säga: ”Varsågod, stick iväg nu!” Vet du vad han kommer att göra då? Han kommer att supa ihjäl sig eller slösa sina pengar på dyra bilar och horor. Och efter tio år så är han fortfarande ett problem för sig själv, sin familj och sitt community.

Henrik Ettrup håller med. 

– Det känns som att jag ropade på hjälp i flera år. Kommunen förstod aldrig vad jag behövde. 

Därför har han idag en komplicerad relation till sin soldatidentitet. 

– Jag har så många dåliga känslor och har inte fått den hjälpen jag behövde. Det gjorde mig arg och ledsen och frustrerad. Jag har sökt hjälp under så många år.

Känner du dig sviken av staten?

– Ja. Jag har blivit sviken många gånger. Därför skulle jag förmodligen inte göra det igen. 

Bjarke Ellegaard, som själv har bott i Sverige, vittnar om att rehabiliteringen för svenska veteraner också är bristfällig. Hans råd till Sverige är att erbjuda insatser i god tid.

– Ta det så snabbt som möjligt, inte när de har förlorat allt. De har förlorat mycket bara genom att komma hem. Man är aldrig sig själv igen.

Om veteraner med ptsd har svårt att fungera civilt, gör deras tillstånd dem desto bättre funtade för krig. Enligt Anne-Line Ussing uppger många anhöriga att deras veteraner är utplacerade trots att familjen ser att de har psykiska problem. Det är ofta familjen och inte försvarsmakten som först märker att veteranen lider av trauma, fortsätter hon. Detta eftersom de flesta av dem fortfarande fungerar bra i krig.

– Någon som har sitt huvud upp i röven kanske lägger inte märke till vissa saker, men veteraner är extremt vaksamma och ser allt som händer runt omkring dem. Självklart skickar man hellre ut en sådan person i krig, än en soldat som inte har någon erfarenhet. De fungerar perfekt i den situationen, problemet är bara att det sliter ut dem. Och det blir svårare och svårare för dem att komma hem och inte vara i det där extrema sammanhanget.

Bjarke Ellegaard bekräftar:

– Det kan ju vara en fördel. Du har redan tagit skada och det gör att du scannar av omgivningen mycket snabbare. 

Så man kan bli en bättre soldat av att ha ptsd?

– Ja, faktiskt.

Men sedan blir man ännu mer skadad?

– Precis. 

Det låter lite cyniskt?

– Ja, det gör det. Men många av oss som har varit i krig och blivit skadade av det tvekar ändå inte på att skriva på igen. Det är ju dem vi är. 

Kan det vara lättare att åka ut i krig igen än att försöka klara av livet här hemma?

– Jag tror det, för många av oss som kommer från militären. Det är ju en helt annan värld. Där är det svartvitt och det är lättare för oss att förhålla oss till. Du får en order: ”Gör det och det.” Fienden står där borta. Men ute i den civila världen är det ju inte svartvitt.