– Jag kunde inte längre gå ut på gatorna eftersom polisen alltid jagade oss. Jag är för gammal för den typen av katt- och råttalek. Men det innebar också att min familj började svälta, säger han.
Vi träffas när han håller sin plats i en kö utanför ett hus i Chitungwiza, en fattig stad 30 kilometer sydöst om huvudstaden. Där har en familj gjort sin bakgård till ett kök där mat serveras till personer drabbade av nedstängningen. Initiativet som kallas Kuchengetana Trust – kuchengetana betyder ”att ta hand om varandra” på det lokala språket shona – startades av advokaten Samatha Murozoki, 36, i föräldrarnas hem. Hon drog igång med egna medel, bland annat genom att sälja personliga tillhörigheter, men använder nu sociala medier för att få donationer av majsmjöl, grönsaker, matolja, salt och annat. Hennes mamma, syster och några kvinnor från grannskapet hjälper till med matlagning och utdelning.
– När nedstängningen proklamerades åkte jag för att besöka min mamma. Folk knackade konstant på och bad om pengar eller mat. Jag insåg att om vi lagade mat kunde vi hjälpa fler, säger hon.
Dubbel ekonomisk chock
Antalet i behov av mat har ökat under 2021, samtidigt som donationerna sinar. Numera kommer ungefär tusen personer till det provisoriska köket varje dag. De flesta är försäljare inom den informella sektorn eller personer beroende av dem. Här finns också barn vars föräldrar har lämnat landet för att söka arbete i grannländerna. Deras lockdownregler gör att föräldrarna – som ofta arbetar inom den informella ekonomin - inte längre kan skicka hem pengar eller matvaror.
Peter Bhaiton har blivit en stamgäst här. Hans situation är typexemplet på den knipa som många bosatta i Zimbabwes städer står inför: att överleva den dubbla chocken av en kollapsande samhällsekonomi som sedan förvärrats av pandeminedstängningarna. Redan innan covid-19 befann sig Zimbabwe i en situation där de kämpade med att hantera de ekonomiska problem som landet dras med sedan årtionden. Det resulterade i företag som stängde eller avskedade arbetare. Många av dem vände sig till den informella sektorn och gatuförsäljning. Zimbabwes informella ekonomi är den största i Afrika och den nästa största i världen, enligt den internationella valutafonden (IMF). Minst två tredjedelar av zimbabwierna får sin inkomst från den informella sektorn.
En av dem är Peter Bhaiton. Efter att ha jobbat i 22 år för ett företag som producerar cement förlorade han sin anställning 2019. För att kunna sätta mat på bordet tvingades han ge sig ut som gatuförsäljare i huvudstaden Harare.
– Jag hade haft en regelbunden lön i åratal och plötsligt var jag tvungen att försöka överleva på gatorna. Men om nedskärningarna 2019 var ett hårt slag innebar nedstängningen av samhället en knockout.
Våld mot gatuförsäljare
Efter att Peter Bhaiton i timtal har hållit sin plats, iförd ansiktsmask, är maten som lagas i stora grytor äntligen färdig. Han packar sojabitar och tjock majsgröt i en plastpåse och ger sig av hemåt där hans hungriga familj väntar. Varje dag går han de två kilometerna till matutdelningen.
– Det här är vårt enda mål mat för dagen. Min familj skulle svälta ihjäl om det inte vore för dessa godhjärtade samariter. Men nu när skolorna öppnar igen får jag en ny huvudvärk: skolavgifterna, säger han.
Regeringen har börjat lätta på restriktionerna för delar av den informella sektorn – bland annat matmarknader – sedan antalet fall av covidsmittade har bromsat in. Men det hjälper inte Peter Bhaiton – gatuförsäljare är fortfarande bannlysta och polisen använder inte sällan våld, ibland tårgas, och arresteringar för att driva iväg dem.
”Vilka räddar vi?”
En tredjedel av Zimbabwes befolkning på 15 miljoner bor i städerna och andelen hushåll som inte har säker tillgång till livsmedel har ökat till 42 procent 2021 från 30 procent år 2019, enligt FN:s livsmedelsprogram (WFP).
– Pandemin har förvärrat Zimbabwes redan existerande utmaningar och urbana områden är mest framträdande i den nuvarande ökningen av akut hunger, säger Francesca Erdelmann, WFP:s landschef för Zimbabwe.
Vissa, som den zimbabwiske ekonomiske kommentatorn John Robertson, menar att nedstängningarna gör mer skada än nytta.
– De som bär kostnaden är människor som inte är i en position där de kan tjäna pengar som de gjorde förut och den gruppen överstiger antalet coronapatienter med hundra mot en. Så, vilka räddar vi? undrar han.
