I hela sju länder, bland annat Sverige, Tyskland och Nederländerna, anses frågan vara den allra viktigaste. Det stigande intresset för klimatet visar sig också i opinionen – i flera länder går de gröna framåt. Inte minst gäller det

i Tyskland, där De Gröna ser ut att bli näst största parti, med runt 20 procent av rösterna. Men inte bara här går det bra för de gröna partierna.

– I Nederländerna växer de, och även i Belgien där de gröna just nu är största gruppen om man slår ihop de två gröna partierna. Även flera av de socialistiska partierna som hamnar i andra grupper än den gröna men där det finns ett starkt klimatengagemang går bra, som spanska socialistpartiet, säger Magnus Nilsson, miljökonsult som precis har skrivit rapporten EU, Sverige och klimatet för Arena idé.

Fler står bakom

Enligt en sammanställning som Europaparlamentet gjorde nyligen har stödet för partierna i Den gröna gruppen (De gröna/EFA) ökat det senaste året - nu visar prognosen att de skulle få 57 platser, mot 35 i slutet av april 2018. Blir det så innebär det också att de får fler platser än någonsin i parlamentet. Dock är de fortfarande en liten grupp, med knappt åtta procent av stolarna. Men det betyder inte att de inte kan få genomslag för sin politik. Mycket av det den gröna gruppen går till val på, är sådant som också kanske framförallt vänsterns partigrupp (Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster) står bakom. Det handlar bland annat om fasa ut fossila bränslen och att investera i en rättvis grön ekonomi. Precis som vänstern länge har förespråkat har den gröna gruppen också allt mer börjat rikta in sig på social rättvisa.

– Våra viktigaste frågor har med klimatförändringarna att göra, förstås, men också social och ekonomisk förändring. När det gäller till exempel beskattning och handelsavtal måste vi inse att den ekonomiska politiken behöver förändras, så att vi uppnår social rättvisa, säger Ska Keller, en av två ordföranden för De Gröna/EFA, till Euractive.

Just detta – att förena en tuffare klimatpolitik där till exempel kol inte hör hemma, med social rättvisa – lär bli en stor utmaning, menar Magnus Nilsson. För även om vänstern och de gröna får med sig socialdemokrater och kanske också liberaler på nödvändiga skärpningar av utsläppsmålen och utfasning av fossila bränslen, så måste man komma överens om hur man ordnar nya jobb i regioner där existerande industri slås ut.

– Om tiotusentals människor förlorar sina jobb när polska kolgruvor stängs, behöver de på något sätt ersättas. De som före- språkar just transition, rättvis omställning, menar att EU och staterna måste gå in och investera i den här omställningen, men då krävs kanske höjda skatter, vilket högern inte vill ha. På så sätt blir klimatfrågan ideologisk, med en tydlig konfliktlinje, säger Magnus Nilsson.

Kriskommission

De gröna går bland annat till val på att kolet ska utfasas senast 2030, att bidrag till fossila bränslen och kärnkraft ska upphöra genast, att det införs en koldioxidneutral cirkulär ekonomi och att tåget ska bli ett verkligt alternativ till flyget. Vänsterns önskemål går åt liknande håll, men de betonar i högre grad att hela systemet behöver förändras. De kallar sin plan för klimatet ”declaration of climate emergency”, och kräver bland annat regeringarna ska styra övergången istället för att överlåta den till marknaden, att det ska finnas tydliga och bindande utsläppsmål för olika sektorer och att fossilgas inte kan ses som en övergångslösning. Karin Sundby, ordförande i Klimatriksdagen, ser en risk att kraven som de gröna partierna i Europa ställer ändå inte är tillräckliga.

– Vi menar att det är nödvändigt att man tillsätter en kriskommission i EU, där man tar fram en akutplan för hur klimatkrisen ska hanteras. I Storbritannien har man utlyst nödläge för klimatet, och vi ser en växande rörelsen som menar att det är nödvändigt, men tyvärr tror jag inte att EU kommer att gå så långt, säger hon.