Exakt vad som hänt sedan dess har varit svårt att undersöka, eftersom Libyen varit mycket besvärligt för granskande organisationer och journalister att ta sig in i. Men i sin nya reportagebok ”Till varje pris” ger journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson en ovärderlig insyn i vad som egentligen sker på marken – och bakom kulisserna. I sin strävan efter att slippa migranter samarbetar nu hela EU med libyska miliser och en libysk så kallad kustbevakning. Och det är inte allt.
Medveten politik från EU
Boken är journalisternas tredje på deras eget Myteri förlag. Idén föddes under hemresan från 2017 års toppmöte mellan EU och Afrikanska unionen i Elfenbenskusten.
– Sedan den så kallade flyktingkrisen 2015 har antalet migranter på Medelhavet minskat med nästan 90 procent, och premissen med boken är att ta reda på hur det gått till. Minskningen beror inte på att människor slutar komma, utan på en väldigt uttänkt politik från EU:s sida om att skapa samarbeten med länder längs migrationsrutten för att stoppa människor tidigare, säger Johan Persson.
En sådan EU-politik tog fart på allvar i och med det ökända avtalet med Turkiet 2016, som innebär att det landet i utbyte mot mycket stora pengasummor ser till att hindra migranter från att lämna landet via båtar till Grekland. Turkietavtalet blev en testbana som öppnade för ett flertal liknande avtal med afrikanska länder, som fått mindre uppmärksamhet.
– I Niger har stoppet av migranttransporterna och motorvägarna genom öknen slagit ut den lokala ekonomin, i en region där det redan finns alla möjliga islamistiska grupperingar. Och folk tvingas ta mycket farligare vägar. I Sudan har det eventuella löftet om ett samarbete med EU stärkt auktoritära krafter och bidragit till att en fruktad milisledare från Darfur kontrollerar hela försvarsdepartementet på ett helt absurt sätt, säger Anna Roxvall.
Flydde från slaveri
Och så har vi Libyen, som i samarbete med EU hämtar migranter ute på Medelhavet och återför dem till ett brinnande inbördeskrig och ett ännu större helvete. Sedan 2019 har Anna Roxvall och Johan Persson nära följt den sydsudanesiska migranten Lam Magok, som de träffade under en reportageresa till Libyen. De har tidigare skrivit ett reportage i Dagens ETC där Lam Magok medverkat. I februari 2020 lämnade han Libyen i gummibåt med siktet inställt på Malta, men ute på Medelhavet upptäcktes båten av ett flygplan tillhörande EU:s dåvarande militära spaningsoperation Sophia. Koordinaterna skickades till den libyska kustbevakningen.
Lam Magok återfördes till Libyen där han dömdes till tre månaders fängelse för att ha tagit sig in i landet illegalt. Han sattes i ett högsäkerhetsfängelse i Tripoli som kontrolleras av en milis. Därifrån plockades han och andra migrantfångar ut och tvångsrekryterades som milissoldater. Lam Magok överfördes senare till Tripolis miliskontrollerade internationella flygplats. Hans strafftid hade löpt ut men han förblev en fånge. Fram till att han lyckades fly i november 2020 var han satt i slavarbete för att reparera den krigsskadade flygplatsen, och under samma tid landade EU:s utrikeschef Josep Borell där i ett plan, för att diskutera bland annat migrationsfrågan med libyerna.
– Styrkan med boken är att vi kan visa på hela detta samband mellan EU och slavarbetet. Vi har lyckats belägga att Lams båt upptäcktes av ett europeiskt plan, som rapporterat vidare till libyerna, som fört honom till olika interneringsläger och slaveri, säger Johan Persson.
– Man bygger upp Libyen nu efter kriget och delar av det arbetet utförs av migrantslavar. Miliserna har infiltrerat staten på alla nivåer och det är den staten också EU samarbetar med, som tar människor som hämtats tillbaka och använder dem som kanonmat och slavarbetskraft. Det är den stora behållningen, att vi nu kan dra hela den linjen, tillägger Anna Roxvall.
Sponsrar människosmugglare
Uppgifterna är inte de enda som skakar EU:s migrationsretorik i grunden. Journalisterna kan också visa att den libyska ”sjöräddningscentral” som EU hänvisat till i flera år bara är ett tankefoster, som inte ens har någon adress. Vidare är den libyska kustbevakningen en proxyaktör som EU själv byggt upp. Dysfunktionen är total när båtarna är trasiga stup i kvarten och kustbevakningen och flottan är öppna rivaler. I staden al-Zawiya möter Anna Roxvall och Johan Persson en milisledare, som också är chef för den EU-sponsrade kustbevakningen, och som även är en av Libyens största människosmugglare och därför uppsatt på FN:s sanktionslista.
– Det har varit så viktigt att se allt det här för att fatta hur det verkligen ser ut. EU skriver om den där sjöräddningscentralen som ett faktum i alla rapporter, men när vi ber att få besöka den så har den inte ens börjat byggas. Man säger att den libyska kustbevakningen har ansvaret och man måste hjälpa dem, men man undviker att nämna det faktum att det inte ens fanns någon kustbevakning innan EU steg in, säger Anna Roxvall.
Allt detta går också hand i hand med att EU effektivt slagit sönder ett tidigare, fullt fungerande räddningssystem mellan den italienska regeringen i Rom och olika hjälporganisationer ute på Medelhavet. Syftet har varit att hålla migranterna borta.
Ökning längs andra rutter
Nedstängningen av Libyenrutten har redan lett till en kraftig ökning av antalet migranter som tar sig vidare via Tunisien eller åker till Kanarieöarna istället. Till på köpet har coronapandemin gett upphov till ökad fattigdom, som lär leda till ökad migration under kommande år. EU lär svara med ännu tuffare åtgärder mot dessa fenomen. Med det i åtanke vill de båda journalisterna inte se sin bok som ett debattinlägg.
– Vi vill bara visa hur det ser ut. Det här är priset och resultatet av den förda EU-politiken mot Afrika. Folk som läser får själva känna om det är värt det här priset. På det sättet har boken en tveeggad titel: till varje pris, för de som vill ta sig till Europa, och till varje pris för de som vill stoppa dem, säger Johan Persson.
