Ayatollah Khomeinis ord som finns upptryckta på stora banderoller eller små affischer täcker gatorna i varje stad i Iran. De förmedlar en mängd olika budskap, från politiska uttalanden till uppmaningar gällande kultur och livsstil. Men många av dessa bleknar i jämförelse med samhällets verklighet som präglas av sanktioner, hög inflationsnivå och ekonomisk lågkonjunktur. Inte ens en historisk plats som Naqsh-e jahan-torget i Isfahan är ett undantag. Stora banderoller och flaggor med propaganda inkräktar på det 400 år gamla landskapet av unik islamisk arkitektur. Regeringen har till och med ändrat dess namn till Imamtorget (en religiös titel som betonar Ayatollah Khomeinis höga anseende.). Trots det kallar lokalbefolkningen, som är gamla nog att komma ihåg Pahlavidynastin, den för Shahtorget (kungstorget).
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Oförändrat av namnbyten har det alltid omgivits av en gammal marknad som har en långvarig tradition. Affärerna är fyllda med detaljerade azure konstverk.
Kvinnors hantverk lyfts
För att betona hantverkens utsökta detaljer betonar varje butiksägare att det är produkter som är gjorda av kvinnor, eftersom endast kvinnors rigorösa estetik kan generera så sofistikerade fina former. På labyrintiska bakgator bara några meter ifrån de främsta marknaderna finns flera ateljéer som ligger utspridda i tystnad och skuggan, och som anspråkslöst främjar en storartad hantverksmarknad. Deras stora glasfönster bjuder in de förbipasserande att titta in där ungefär tio kvinnor sitter kring stora bord medan de placerar små bitar av turkos på kopparvaser och delikat hamrar mönster på polerade silverkrukor och emaljerar metallplattor.
Samma arbetsvillkor
I stark kontrast till den eleganta konsten så skiljer sig arbetsvillkoren inte mycket från andra platser där arbetare inte har något annat val än att gå med på informella uppgörelser om jobb som begränsar deras tillgång till social trygghet och välfärd, såsom pension och arbetslöshetsstöd.
Det är på dessa gator som du kan stöta på Azin, en 30 år gammal konstnär som arbetar i en ateljé som skiljer sig från andra ur en viktig aspekt. Det är ett självständigt kvinnoinitiativ, en demokratisk arbetsplats som drivs som en horisontell förening. Dess namn är ”Tolou” som betyder ”Soluppgång”. Azin och sju andra kvinnor bestämde sig för att leda sitt eget arbete istället för att förgäves leta efter säker anställning. De säljer inte sin skicklighet till en affärsägare eller grossist. Ingen av dem är chef och förutom delade intäkter som doneras för att utöka kooperativets behov distribueras resten jämnt. Det var så här deras erfarenhet av kooperativet blev verklighet.
– Allt började för två år sedan, säger Azin.
– Tre vänner och jag bestämde oss för att köpa råmaterialet och arbeta för oss själva.
De lovande resultaten ledde snart till en mer organiserad erfarenhet av självstyre. Det verkar vara en sund strategi att följa i ett land där dubbelt så många kvinnor är arbetslösa än män, men är fler än männen när det gäller akademiska framgångar och hur många som är inskrivna vid universitet. Alla Tolous medlemmar är mellan 25 och 30 år gamla och har antingen en kandidat eller masterexamen. Azin tog examen från Shahrekord konstuniversitet och vann en nationell konstolympiad. Även andra har examen från konst- eller andra skolor och har alltid haft stor passion för konst. De är exempel på ett växande antal unga utbildade kvinnor som vill starta egna företag.
”Det är inte bara ett jobb”
Tolukooperativet producerar ett av Irans mest kända hantverk, Mina. Ordet är en kvinnlig form av Minoo som betyder himmel på persiska. Det är konsten att måla och dekorera metall och kakel med invecklade detaljer och mönster och himmelsblå nyanser. Medlemmarna sitter bredvid varandra i den lilla ateljén medan de lyssnar på lugn musik och konstfullt målar imaginära trädgårdar med miniatyrblommor.
– Det är inte bara ett jobb för oss, det är en plats där vi hämtar vår tro på oss själva. Vi diskuterar våra problem tillsammans och har skapat en liten solidaritetsgrupp, säger Azin medan hon noggrant lägger undan den tallrik hon precis har glaserat.
Hon säger att relationen mellan medlemmarna är märkbart annorlunda från kompetensbaserade arbetsplatser.
– Många av oss har betalat något sorts socialt pris för att vara självständiga, för att ta ansvar över våra liv. Vi har ungefär samma problem och samma mål. Så vi har ganska lätt att komma överens.
Alla de andra verkar hålla med henne och den vänliga stämningen i rummet bevisar det. De vet absolut att kvinnor knappt kan motverka diskriminering om de inte kan tjäna sitt eget uppehåll. Sorgligt nog har kvinnofattigdom i Iran nu nått en oroväckande nivå.
– Vi hade tröttnat på att bli utnyttjade av affärsägarna och grossisterna. Nu arbetar vi för oss själva och alla kvinnliga Mina-konstnärer som känner likadant är välkomna att ansluta sig, det här är det enda stället där en sorts avsiktlig segregering kan gagna dem.
Tjejen bredvid henne fortsätter.
– Vi ville skapa ett kvinnokooperativ som var precis som konsten, helt och hållet kvinnlig.
Traditionellt har män kontrollerat den här marknaden, de äger affärerna, ateljéerna och produkten. Men det sätt de försöker sänka priserna på genom att döda skaparkraften och sänka kvalitén stör sig Azin och hennes vänner på.
– Handlarna och affärsägarna är de som har kontakt med kunderna och dikterar mode och smak. De är trots allt affärsidkare och inte konstnärer, säger Azin och pekar på de mönster hennes vän skickligt ritar för att försöka visa på skillnaden mellan deras verk och de vanliga Mina som man kan hitta i de flesta souveniraffärer.
”Vi är i en avgörande period”
Men att driva ett kooperativ och att hålla det långt ifrån rådande exploaterande relationer på marknaden, speciellt i en långvarig ekonomisk lågkonjunktur kan vara en stor utmaning.
– Vi är i en avgörande period nu och för att sänka våra utgifter och spara pengar delade vi vår arbetsplats med en annan affärsägare. Besparingarna kommer vi lägga på att hyra rätt ställe där vi kan öppna vår egen affär och tillhörande ateljé. Det tar tid såklart, men det kommer att vara ett viktigt steg framåt. Optimistiskt sett så kommer vi även att kunna stödja några yngre talanger, konstaterar en ung kvinna.
Azin går hela vägen hem längs flodstranden såsom hon gör varje kväll. Hon tillbringar ofta några minuter av att njuta av de människor som sjunger populära sånger under Khajubrons spann. Sådan entusiasm finner man inte på någon karaokebar eller talangshow i världen. Människor, de flesta från fattigare kvarter, samlas tillsammans för att lyssna på varandras sång. Bland dem som aldrig träffats tidigare finns en respektfull turordning.
De väntar på sin tur, ingen pratar och ibland uppmuntrar publiken spontant de som sjunger med applåder eller bakgrundsstämmor. Det enda som avbryter det här spontana arrangemanget är när polisen dyker upp med två soldater bakom sig. Folk beger sig åt olika håll och några minuter senare hörs en annan sjungande röst från ett annat hörn. Det här händer var femte till tionde minut varje kväll. Det handlar inte bara om gammaldags elitistisk konst, folk från Isfahan uppskattar konst på alla möjliga sätt.
Glädjen i musiken
Glad över denna korta folkliga konsert tar sig Azin fram på de myllrande gatorna och passerar tjusiga affärscentrum fyllda av importerade varor. Hon bor med sin mamma och syster i stans gamla armeniska kvarter. Hemma sitter hennes mamma, en pensionerad sjuksköterska i sin favoritfåtölj framför tv:n. Hennes yngre syster som är mekanikingenjör är redan hemma. Hon är i köket och sjunger medan hon lagar middag. Tre kvinnor hälsar på varandra med skämt och högljutt skratt. Amir, hennes äldre bror och mest hängivna stöd har kommit för att hälsa på som vanligt. Familjens humor tar aldrig slut och de gillar att ha sina vänner på besök. Ameneh bor över några dagar i veckan, men inte bara för att hon njuter av sällskapet. Hon är Azins vän från universitetet och hennes partner i ett framtida projekt.
Arbetet fortsätter inpå natten
Erfarenheten från Tolou-kooperativet har väckt Azins ambitioner att återvända till sin största passion, mattdesign. Hon planerar att organisera ett liknande initiativ för mattor. Efter att de ätit middag med familjen måste de två vännerna återvända till jobbet fram till midnatt. Hennes lilla rum som är fyllt med målarfärger, penslar, linjaler och pappersrullar fungerar som en andra ateljé. Azin rullar upp mattmönster hon arbetar med och Ameneh börjar väva prover. Amir kommer ibland in i rummet med koppar med kanelte. Han frågar alltid om hon kan visa henne sina senaste verk. Hon tar ut sina målningar och konstverk från kartonger och lådor med viss motvilja. De detaljerade målade landskapen från persisk klassisk litteratur visar på många timmars tålamod och ansträngning.
Azin och Ameneh försöker formge en matta som kommer att bli den första produktionen av ett ofött kooperativ med huvudsakligen kvinnor från landsbygden, de som trots att de arbetar under svåra förhållanden inte anses vara riktiga officiella jobb.
Innan persiska mattor introducerades på den globala marknaden brukade mattvävare arbeta fritt och producera för eget bruk. De improviserade fram vacker design baserad på deras fantasi, när deras fingrar kunde röra sig fritt bland färger utan att jagas av tidsfrister eller för att behöva uppfylla marknadens kopiösa efterfrågan.
Nuförtiden anställer de flesta matthandlare hemmafruar från landsbygden. Resultatet är såklart inte så bra som innan eftersom det enformiga intensiva arbetet enbart är baserat på ett materiellt behov. Eftersom lönen också är orättvis så ägnar sig hemmafruarna mest åt sitt redan betungande hemarbete.
– Ingen konst eller kreativitet kan blomstra under sådana orättvisa förhållanden, säger Ameneh.
När det gäller mattor uttrycker grundarna till det framtida initiativet en speciell ambition och deras ord är laddade med känslor. Ameneh fortsätter:
– Det verkar som om mellanhänderna inte bryr sig om mattvävning som konst minskar, eftersom den billiga arbetskraften gör handeln lönsam oavsett.
”Nu har jag åter funnit min passion”
Deras partners måste också undersöka marknaden och ta reda på priserna på ull, silke och andra råmaterial. Deras besparingar samt en summa från den äldre brodern Amir kommer att utgöra deras startbudget. Det verkar vara ett arbetskrävande ansvar. Men Azin
är viljestark.
– Det var omöjligt för mig att behålla ett jobb förut. Jag stod inte ut med automatiska relationer och jag hoppade alltid från ett företag till ett annat. Nu har jag åter funnit min passion och vill använda min erfarenhet från Mina-kooperativet till att starta en mattvävningsateljé.
Den unga konstnären planerar att åka till en av byarna kring Isfahan följande dag för att träffa några av de potentiella medlemmarna. Att morgondagen är en nationell helgdag, årsdagen av revolutionen 1979, påverkar inte hennes planer.
– Jag vet att jag kan prata med dem medan de arbetar. Om du var tvungen att arbeta hela tiden skulle du knappt ha tid att titta i kalendern.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
