Den 7 november inträffade den senaste större masskjutningen i USA, i Thousand Oaks i Kalifornien. Debatten om vapenlagarna väcktes till liv ännu en gång och protesterna mot vapenlagstiftningen pågår ständigt. Men precis som så många gånger förr lär ingenting förändras i praktiken.

En masskjutning var tionde dag

Det sker nästan en masskjutning var tionde dag i snitt i USA. De allra flesta blir inga stora nyheter i världens medier. Bara i år har det hittills varit 30 masskjutningar i USA, enligt FBI:s definition om ”en attack där fyra eller fler dödas eller skadas allvarligt”. Siffrorna har ökat enormt de senaste åren. Mellan 1982 och 2011 inträffade i snitt en masskjutning var 200:e dag. 2011–2014 hade det ökat till var 64:e dag, och senaste året har det alltså varit ungefär dubbelt så vanligt förekommande.

Många ställer sig frågan hur en demokrati kan tillåta så brutala händelser med så förutsägbar regelbundenhet. Under de snart två decennierna som har gått sedan massakern i Columbine har i stort sett ingenting hänt gällande vapenlagstiftningen i USA på federal nivå.

På delstatsnivå finns undantag. Demokrater som är profilerade som starka förespråkare för hårdare vapenlagstiftning vann flera viktiga segrar i mellanårs­valet nyligen i delstater som Wisconsin, Nevada, South Carolina och Kansas.

– Det var en del kandidater som gick framåt, som visade att det går att vinna som demokrat med fokus på den här frågan, säger Mark S Weiner.

Han är professor i juridik vid Rutgers universitet i New Jersey och just nu Fulbright-gästforskare vid Uppsala universitet.

Djupt rotad kultur

Enligt Weiner finns det två huvudsakliga skäl till varför striktare vapenlagar är så svårt att genomföra i USA.

– Den ena är politisk och den andra är konstitutionell, säger han.

Det konstitutionella är den djupt rotade frågan om individens frihet, och är svår att förändra, menar Weiner. Det politiska skälet handlar om att alla som äger ett vapen, vilket runt en tredjedel av amerikanerna gör, har något att förlora personligen, medan de som inte äger vapen inte har samma djupa engagemang i frågan.

– En av de viktigaste faktorerna till hur man ställer sig till frågan om vapenlagar är om man själv äger ett vapen. För dem som äger vapen betyder den frågan allt, och de är villiga att riskera mycket annat för den rätten.

Den republikanske strategen Grover Norquist beskrev det redan år 2000 som att det handlar om en skillnad mellan ”intensitet och preferens”. Att oavsett om vissa säger att de är för skärpta vapenlagar så kommer de inte att rösta efter den positionen, men för de som bryr sig om vapen är det en fråga som kan avgöra vem som får deras röst.

– Exakt så är det. En majoritet av amerikanerna är faktiskt för någon form av strängare vapenlagar, men hur ska det omsättas i praktiken?

Ja, det är den stora frågan. De flesta amerikaner efterlyser en mer förnuftig vapenkontroll. Enligt en färsk undersökning av Pew Research Center vill 91 procent av Demokraterna och 78 procent av Republikanerna ha bakgrundskontroller vid privat vapenförsäljning. Nära sex av tio amerikaner önskar strängare vapenlagar i största allmänhet. Ändå händer inget.

Mark S Weiner beskriver det som en gordisk knut, och tror att det finns vägar att lösa upp den. Så länge USA inte inför ett flerpartisystem så hänger mycket på vilken riktning det Demokratiska partiet tar.

– Antingen rör man sig åt mitten eller åt vänster. Mitten-strategin går ut på att ta högutbildade förortsväljare från Republikanerna. Vänster-strategin handlar om att få med sig dem som idag inte röstar, afroamerikaner, latinos och unga. Många av dem som är engagerade röstar inte ens. Jag märker det ofta bland mina egna studenter. De är väldigt engagerade i frågorna, men de registrerar sig inte ens för att rösta. Jag har sett det hur många gånger som helst.

Kan Demokraterna lyckas?

– Om de lyckas med sin vänstersväng och lyckas göra den framgångsrik i sättet att formulera om frågan till att fokusera mer på psykisk ohälsa så kan det gå. Men det är ett väldigt stort ”om”.

När tror du att en verklig förändring faktiskt kan bli möjlig?

– Det är en bra fråga, men man kan omformulera den till att handla om när små förändringar kan ske. Att inskränka rätten att sälja vapen till folk som är dömda för våld i nära relationer till exempel. Det kan nog hända. Men på ett större plan kan det ta lång tid, säkert 20 år. Och jag tror att vi aldrig kommer få se en betydande förändring. Det ligger för djupt inbyggt i vår frihet om att skydda individens rättigheter. Det är en given del av vår politiska kultur och jag väntar mig inte att det någonsin kommer att förändras. Vi har en föreställning om frihet där rätten att äga ett skjutvapen ingår som något fundamentalt.