Förut hette han Ömer, men namnet kom att ge honom alltmer avsmak –”det är den turkiska varianten av Omar och jag ville inte vara döpt efter IS idoler kaliferna” – och idag kallar även hans familj honom för hans nya namn, Dorpec Kobane: ”Kobane är omringat”.

Hur kom det sig att du åkte till kriget?

– Jag är själv ensamkommande flyktingbarn, jag kom hit 1980 när jag var 13-14 år. Så jag har trauman som aldrig gått bort och när IS-terroristerna började attackera Kobane så var det som om minnena väcktes till liv. Jag såg hur de lade ut videos på Youtube om hur de torterade och våldtog.

Men varför tittade du på deras videos?

– Det var mitt folk. Och de behövde hjälp. Jag kunde inte sluta titta och jag kunde inte sova, jag fick ätstörningar av att bara sitta här och inte göra något, jag blev nästan psykotisk. Jag är fysioterapeut och musiker så jag tänkte att det fanns något jag kunde göra. Så jag köpte en enkelbiljett till Kobane.

Vad sa din familj då?

– Jag talade om det för dem 15 minuter innan jag åkte. De blev förbannade, men jag visste att det skulle bli jidder och övertalningsförsök så det var därför jag inte berättade innan. Mitt beslut var inte förhandlingsbart. Jag flydde, kan man säga.

Och vad såg du när du kom ner?

– Alltså, det är inte bara att åka ner. På ena sidan Kobane fanns den turkiska militären och på andra sidan IS-terrorister. Jag träffade folk genom kontakter som lovade att hjälpa till och en natt vid halv ett sprang vi över från den turkiska sidan. Vi blev beskjutna av turkisk militär och en tjej skadades så vi fick bära henne över. Och på andra sidan var det fullt ös! Krig, blixtnedslag, bomber.

Hade IS bomber? Varifrån fick de bomber?

– De har Katiusja-bomber och något som vi kallar ”doshka” som är maskingevär monterade på pick up-trucks. Det är vapen de tagit när de erövrade Mosul och som de stulit från den syriska armén. När vi kom till Kobane hade IS 70 procent av stan. Våra grabbar hade  resterande 30 procent. I början, när jag kom dit, var vi kanske 1 000 personer som förvarade stan mot IS. Men alla var inte krigare, vissa lagade mat, andra hämtade vatten, fyra läkare fanns också kvar som kom därifrån. Hade de lämnat stan hade det varit kört.

Så du arbetade på sjukhus där?

– Jag blev vad man kallar fältläkare. Efter att ha blivit opererade skickades patienterna till olika sjukhem. I början sprang jag mellan dessa olika sjukhem, sedan övertalade jag ledningen att samla alla på en plats. Så jag byggde ett stort sjukhem. Vi fick hjälp med material och rehabgrejer av välgörenhetsorganisationer som Kurdiska röda halvmånen. Vi tog in 130 nya patienter varje dag, de hade fått benen bortskjutna, skott i bröstet, bombfragment i kroppen. Det var också många som fått epileptiska anfall av kriget och psykiska men. Barn som sett sina föräldrar dödas och slutat tala. Jag hade aldrig sett såna fall förut. Vi kunde inte hjälpa alla, men vi gjorde vårt bästa och alla hjälpte till långt utöver det vi kunde. En svensk tjej från Norrland kom ner också, hon hade läst Öcalan och var mycket insatt i teorierna om konfederalism. Hon var sjukgymnast och mycket duktig och bestämd.

Hur är det att se krig? Jag har aldrig sett något krig i verkligheten. Var det som du tänkt dig innan?

– Det var inte alls som jag tänkt mig. Jag bytte inte kläder på 1,5 månad till exempel. Det fanns inte möjlighet. Sedan var det livsfarligt. Jag var livrädd. Jag hade inte räknat med att där sitter man fem pers och sjunger, sedan nästa dag kommer två av dem tillbaka som lik. Mitt lik kunde ha kommit tillbaks. Chauffören och flera sjuksköterskor råkade ut för IS när de hade förklätt sig i YPG-kläder. De trodde det var vi som kom och närmade sig. De blev slaktade...

Du stannade i två år utan att åka hem alls, det måste ha påverkat dig ganska mycket?

Jag är 100 procent förändrad. Min syn på människan är annorlunda nu. Det finns inga hjältar i krig, alla blir nedbrutna och dör. De enda hjältarna är de som samarbetar. Jag var en spontan person, jag brukade ta ADHD-medicin för att kunna planera mitt liv. Nu är jag mycket lugnare.

Du skriver i din bok att du var besviken på läkare du kände, svenska och kurdiska läkare som du bad om hjälp och som blockerade ditt telefonnummer?

– Jag hörde av mig till läkare jag kände och sa: ”Kom ner, vi behöver din kniv!” Men de vågade inte och för att slippa höra slutade de svara eller blockerade mitt nummer. Jag blev bitter av det.

Anser du som att människan har en plikt att åka och strida?

– Nej nej nej.

Hur var det i den del av stan som IS kontrollerade? Bodde befolkningen kvar där eller hade IS tagit dit sitt eget folk från hela världen?

– Vi kom inte in då, men senare när vi fick understöd av amerikanarna och kunde gå runt i stan såg vi hur illa det var. Då låg det lik på gatorna, bara på en gata låg det 220 lik från 40 olika länder. De var från Indonesien, Sverige, till och med hjärntvättade kurder som ville vara IS-krigare. De flesta var tungt kriminella, på dem hittade vi rohypnol, ecstasy, tjack och röda tabletter som vi inte visste vad det var. Förmodligen för att övervinna rädsla. Vem kastar sig ner från tredje våningen och skriker ”Takbir”? En vanlig person gör inte så. Det här är äckliga fula våldtäktsmän, nekrofiler och galningar.

Men hur får de ihop det här med religionen?

– Deras ledare ändrar verserna varje dag för att det ska passa in. De lägger ut Youtubeklipp där deras ledare gifter sig med små barn, yeziditjejer.

Fanns det skolor och affärer och sådant?

– De hade tagit kvinnor och tvingat dem till giftermål. De hade skolor också i stan och polishus, alla skyltar var i svart och vitt. De hade byggt en stat i staten och hade halshuggningar varje vecka som de tvingade familjer att se på.

Varför tror du IS uppstod?

– Jag tror de bildades för att orsaka ett större krig. Vem som skapade dem? Jag kan inte säga vem just nu då vi befinner oss i en känslig situation eftersom kurderna samarbetar med USA, England och Frankrike. Men en sak som är säker är att IS-krigare utbildades i Turkiet. De som är med i IS, Al-Nusra, FSA har fått samma utbildning av Turkiet och blivit inskickade till Syrien. Och nu när kurderna eliminerade IS i Raqqa och Kobane kan inte Turkiet backa så nu attackerar de Afrin. De vill flytta dit al-Nusra.

Vill du åka dit?

– Ja. Jag tänker göra det också.

Ser du någon lösning på situationen?

– Jag hoppas att stormakterna kommer överens på något sätt. De skulle kunna lösa det här om de ville. Vi har alla ett gemensamt intresse här!

Men du kan ju inte förlita dig på dem?

– Jag vet att de inte älskar oss. De är där för oljan. Och de tar ränta på hjälpen de ger. Men vi har ändå förhoppningar på väst för de ger oss understöd just nu.

Varför lämnades kurderna ensamma i Afrin? Ingen av ­stor­makterna hjälpte dem?

– Nato försörjer jihadisterna och vill inte gå emot Turkiet, så deras soldater fick order att inte ingripa, ryssarna kunde stoppat invasionen men gjorde inget, Assad bryr sig inte om kurder och Fria Syriska Armén bara låtsas vara emot Assad men attackerar i verkligheten bara kurder.

Dorpecs telefon ringer i ett, den här gången är det Liberalerna som hör av sig. Sedan hans bok kom ut har han blivit kontaktad av flera partier, men han väljer att stå utanför partipolitik. Han vill dock säga ett ord till svenska politiker om relationerna till Turkiet:

– Hjälper vi Turkiet har vi finger med i alla terrorattacker som sker. Vi kan inte samarbeta med en terrordiktator som inte erkänner ett folk och vill ändra hela demografin i regionen. Kurdistan är i mitten av smeten och därför skriker vi ut till mänskligheten: Vi måste samarbeta mot terrorismen!