Strategin från PARC, Palestinian Agricultural Relief Committees, en palestinsk jordbruksorganisation som arbetar med stöd åt palestinska småbönder på Västbanken och i Gaza, har blivit att uppmuntra till odling av de högkvalitativa Medjouldadlarna. Dels är det en gröda som är mindre vattenkrävande och inte är lika känslig för salt som odling av annat, och dels genererar den bra inkomster vid export. Ett extra plus är om dadlarna odlas ekologiskt.
– Naturligtvis finns det två sidor av dadelodling, säger Mohammad Hmidat, som följt med oss från Ramallah till Jordandalen.
Han arbetar med Al Reef, ett numera självständigt företag som skapats av PARC för att bistå lantbrukarna i frågor som rör marknadsföring och försäljning.
– Det blir ju en monokultur när dadlarna tar över mer och mer. Och tack vare lönsamheten vid export lockar odlingen till sig storbönder. Men storbönderna har sina egna kanaler, vi arbetar bara med marginaliserade småbönder som behöver vårt stöd. Vi anser ändå att det här är det bästa vi kan göra under rådande omständigheter.
Sedan början av 2000-talet har dadelsektorn i Palestina vuxit enormt och dadlar utgör nu en av de största palestinska exportgrödorna.
Zidan Enooz, tiobarnsfar och en av dadelodlarna i Jiftlik i Jordandalen, är en av dem som samarbetar med Al Reef.
– Jag slutförde inte mina studier utan började med jordbruk istället, säger Zidan Enooz när vi slagit oss ner under ett tak på den mark han arrenderar för odling.
– Jag hjälpte min pappa med hans odlingar när jag var liten och jag tyckte om det. Jag letar hela tiden efter nya saker att utveckla: nya produkter och nya metoder. Varje år får jag nya erfarenheter, säger han.
Zidan Enooz berättar att han vill ha ett helt ekologiskt jordbruk. Att han vill sluta en cirkel, som han uttrycker det.
– Det vatten jag använder kommer till stor del från insamlat regnvatten och från de fiskodlingar jag börjat med.
Han pekar mot de bassänger för fiskodling han anlagt på den arrenderade marken.
– Fiskarna äter alger så jag behöver inte mata dem, säger han, och deras avföring blir till bra gödning. På det viset slipper jag köpa och använda konstgödsel. Konstgödsel har blivit väldigt dyrt nu och vi måste köpa det från israelerna, vilket gör att vi blir beroende av dem! Nästa år hoppas jag dessutom att jag ska kunna sälja fisk från odlingarna här.
Fram till 2010 odlade Zidan Enooz mest vindruvor, men när han såg att de blev förstörda av det försaltade vattnet bytte han till odling av dadlar.
– Det var ett svårt beslut och jag gick back ekonomiskt i början. Men förra året var jag ikapp och i år hoppas jag på ett ekonomiskt överskott. Vi odlar mest för den internationella exportmarknaden och det är jag glad över eftersom jag får fyra shekel mer per kilo nu av Al Reef. I framtiden skulle jag vilja skicka all min produktion till dem.
Vi frågar om hur ockupationen påverkar Zidan Enooz och de andra bönderna i Jordandalen och han dröjer inte länge med svaret.
– Ja, säger han, vi har till exempel svårt att hitta säsongsarbetare. På de israeliska bosättningarna här odlas ju alla möjliga grödor i stor skala så där behövs det arbetare under en mycket längre period under året. De har också en helt annan ekonomi så de kan betala högre löner än vad vi kan.
Ett annat exempel är vattnet.
– Vi har ansökt om att få borra en ny brunn här i fem års tid, eftersom vår ger dåligt med vatten, men vi nekas konstant tillstånd. Det går bara inte att få. Bosättarna lägger beslag på vattnet här i området och de får dessutom sitt vatten gratis.
Ytterligare exempel är byggförbud och allmänna trakasserier.
– Eftersom jag tillbringar så mycket tid på den här marken har jag ansökt om att få bygga ett litet kök här, säger Zidan Enooz och pekar mot en plats under taket där vi sitter. Men jag får inte det, vi får inte bygga någonting permanent.
Amjad, en annan lantbrukare med stor familj, som anslutit sig till oss, berättar att hans familj bor mycket trångt.
– Jag kan inte utöka det hus jag har här sedan den jordanska tiden. Vi bor trångt, huset är litet och gammalt men de israeliska myndigheterna nekar oss tillstånd, säger han.
Plötsligt skrattar Zidan till och pekar på en hög med ris och kvistar som ligger ihoprafsad vid utfarten från området.
– Jag kan inte ens elda upp det skräp jag har här! utbrister han. Skulle jag elda det där och israelerna ser röken, kommer de hit och säger att jag förorenar luften! Men vad ska vi göra? Vi måste fortsätta le, annars är det inte någon mening med någonting.
Motståndet mot den israeliska ockupationen av Palestina består inte bara av de veckovisa fredagsdemonstrationerna, i enskilda attacker mot bosättarkolonisatörer eller i det nyligen återuppväckta väpnade motståndet från mindre grupper. Motståndet finns överallt i vardagen, men uppmärksammas sällan i media. Från att fortsätta bruka marken, baka palestinska bakverk, vifta med den palestinska flaggan och föra traditioner och berättelser vidare till nya generationer, till att utveckla och förfina det palestinska jordbruket.
”To exist is to resist” som vi läser på en skylt någonstans på Västbanken.
