Mahmoud Al Shaikh är förvånad när han svarar i telefonen. 

– Jag är så lycklig! Jag blev just överraskad av en av mina systrar. Hon anlände från södra Gaza med sina barn och sin man idag. Vi sprang in i varandra av en slump, jag visste inte att hon var tillbaka redan, säger Mahmoud Al Shaikh.

För några dagar sedan kom en annan syster med familj tillbaka, också hon från södra Gaza dit de evakuerat. I flera månader bodde båda systrarna och deras familjer i tält. 

– De var så rädda om sina barn. De ville skydda dem. 

Mahmoud Al Shaikhs systrar och deras familjer hör till omkring en halv miljon människor som har återvänt till norra Gaza sedan vapenvilan mellan Israel och Hamas trädde i kraft den 19 januari. Sedan kriget bröt ut den 7 oktober 2023 har Israel gång på gång uppmanat människor att fly, främst söderut. Många har tagit sin tillflykt till Rafah och Khan Yunis.

Hundratusentals människor har sedan vapenvilan trädde i kraft tågat norrut till fots, bärande på sina få tillhörigheter. Många återvänder till ingenting. Mer än 120 000 tält kommer behövas, har Al Jazeera rapporterat. 

– Min ena systers hus, hon som kom tillbaka idag, är helt förstört. Hon och hennes man hade ett så vackert hus med en stor trädgård där de odlade citroner. Ingenting av det finns kvar nu, säger Mahmoud Al Shaikh.

Vart bor de som återvänder?

– Vad ska jag säga? Det börjar bli trångt i Gaza stad. Det är inte enkelt att hitta nånstans att bo. 

Rädda överallt

Mahmoud Al Shaikh har stannat i Gaza stad hela kriget. Han är sjuksköterska och har fortsatt att arbeta hela tiden. Dagarna, veckorna och månaderna har flutit samman. Han måste ibland tänka efter för att minnas i vilken ordning, eller när, någonting hände. 

– De flesta som har drabbats är civila. Kvinnor och barn. Vi vill leva i fred. Jag har frågat mig själv: varför den här konflikten? Varför det här galna kriget? Vi har varit rädda för allt, hela tiden. Vi har varit rädda för att vistas på gatorna för vi vet att vi kan dö vilken sekund som helst. De attackerar dig på gatan, i ditt hem, vart som helst och när som helst. 

Han säger att all mänsklighet, all värdighet och all moral har försvunnit från Gaza under de senaste femton månaderna. De har inte haft någon elektricitet sedan kriget bröt ut, de laddar telefonerna med hjälp av solpaneler eller generatorer när det har funnits bränsle. Innan vapenvilan trädde i kraft hade han inte ätit en grönsak eller frukt på över ett år. Mahmoud Al Shaikh vill ta igen de kilon han har förlorat, men mest tänker han på kvinnorna, barnen och de sjuka. 

– För dem har det varit allra svårast.

Även om han är gladare än på länge den här dagen hyser han inte några illusioner. 

– Det kommer inte ta 10 eller 15 år att bygga upp Gaza igen. Det kommer ta 100 år. 

Men enligt honom har Gazaborna styrkan, tålamodet och beslutsamheten. Det allra viktigaste är skolor, fortsätter han. Rädda barnen sa i april 2024 att 90 procent av alla skolor i Gaza var skadade eller helt förstörda. 

”Mellan två eldar”

Förutom de två systrarna som nyligen kommit tillbaka har Mahmoud Al Shaikh också tre bröder, som liksom honom stannade i Gaza stad under hela kriget. De bor i olika lägenheter i samma trevåningshus som genom ett under fortfarande står upp, utan några skador. Omkring 66 procent av alla byggnader i Gaza uppskattas vara förstörda.

Han skickar en bild på väskorna de hade packade under hela kriget, om de skulle behöva evakuera. Alla hade en väska packad, för att när som helst kunna fly, förklarar Mahmoud Al Shaikh. För honom och hans släktingar kom de till användning tre gånger. Varje gång Israel kom med en evakueringsorder utbröt panik.

– De (Israel) skickade meddelanden till våra telefoner om att evakuera. Vi sprang ut, många sprang, det var så många barn. En av gångerna sa de att vi skulle ta oss västerut. Jag höll min brorsdotter Malak i famnen för att skydda henne. Det var en quadcopter och en krypskytt som sköt mot oss när vi sprang. 

De höll i vita flaggor och ropade ”vi är civila, snälla vi är civila!”. 

– De sköt. Vi visste inte vart skotten kom från. En flicka som bara var en halvmeter från mig blev skjuten. Hon skrek: ”en kula träffade mig, en kula träffade mig!”. Jag hamnade mellan två eldar. I famnen höll jag min brorsdotter Malak. Släpper jag henne så dör hon, släpper jag inte henne så dör flickan som blev skjuten. Jag fortsatte springa. Berätta för mig, vad skulle jag göra?

Du lämnadehenne för att dö?

– Exakt. Jag har en förbannelse över mig, jag gick sönder. 

Sedan bodde de på golvet i en skola i en månad. Det var trångt, smutsigt och kallt.

– Tänk dig. Jag sov på ett golv i en månad, utan madrass och utan filt.

”Det känns overkligt”

Under hela kriget har han fortsatt att jobba. Det första sjukhuset som attackerades efter den 7 oktober 2023 var Al-Ahlisjukhuset i Gaza stad. Mahmoud al-Shaikh var i tjänst den dagen. Liksom flera andra sjukhus i Gaza har det periodvis tvingats hålla stängt. 

Mahmoud al-Shaikh kallar situationen för bitvis ”helt galen”. Nu är det lugnare, de har kunnat få leveranser av mediciner och viktig utrustning som länge saknats. Inte minst i norra Gaza, som nästan varit helt avskärmat.

– Det var en helt galen situation. Vi opererade på golvet. Vi amputerade på golvet. Vi opererade utan bedövning och narkos. Det var fruktansvärt. Vi kämpade för att hålla patienter vid liv. Men tyvärr förlorade vi många. De flesta var kvinnor och barn.

Sedan vapenvilan trädde i kraft har dödssiffran stigit ytterligare. Kroppar har dragits fram från under rasmassorna.  

Över 47 000 människor har dödats i kriget, enligt Gazas hälsoministerium. Men enligt The Lancet kan den egentliga siffran vara 40 procent högre. Många har också dödats indirekt. Mahmoud Al Shaikhs kusin är en av dem. Hon hade en njursjukdom och behövde få dialys var tredje vecka. Eftersom han är sjuksköterska ringde hennes föräldrar honom för att be om hjälp. Han kunde inte göra någonting annat än att berätta för dem att hon skulle dö. 

Det har bara gått två veckor sedan vapenvilan trädde i kraft. När han tittar sig omkring är kriget överallt. Han upprepar att allt är förstört: både sådant som syns och sådant som är osynligt. 

Men samtidigt känns det redan avlägset, funderar Mahmoud Al Shaikh. 

– När jag tänker på vad vi har varit med om… det känns overkligt. Surrealistiskt. Det var inte enkelt… det var det inte.