Jag pratar så klart om de människor som stödjer Jeremy Corbyn – 12 000 av dem har gått med i Momentum, den aktiviströrelse som drev Jeremy Corbyn till makten. Efter måndagens vinst i Högsta domstolen (som gjorde det klart att Jeremy Corbyn hade rätt att ställa upp i valet till Labour-ledare, reds. anm.) och efter att ha gjort rent hus i valet till Labours nationella verkställande kommitté finns inget som tyder på att stödet för Jeremy Corbyn håller på att dämpas – inte ens trots ständiga antydningar om att de där anhängarna bara är oförskämt patrask.
Hur många av de journalister som skriver panikfyllda utgjutelser om dessa hemska människor har faktiskt träffat några av dem? Anledningen till att jag frågar är för att jag, efter att ha skrivit om fenomenet Jeremy Corbyn under det senaste året, har träffat säkert flera hundra av hans anhängare – och om jag ska vara ärlig så tycker jag att mötena med dem är det som är trevligast med att skriva om Jeremy Corbyn.
För några månader sedan gick jag på en politisk tillställning där en gren av Momentum fanns med. Alla var unga kvinnor – energiska, roliga och väldigt vänliga. För två veckor sedan debatterade jag Jeremy Corbyns mediestrategi med en medlem i Momentum. Av oss två var jag den mer ohyfsade, den mer otåliga. När Jeremy Corbyn kandiderade till partiledarposten förra året besökte jag dussintals telefonkampanjer för honom och jag tillbringade timtal tillsammans med de personer som senare grundade Momentum. Jag intalade mig själv att jag gjorde research till en artikel, men jag tror faktiskt att jag helt enkelt gillade att prata med dem.
Visst, mina erfarenheter av Corbynanhängarna kanske inte är representativa. Men de antyder att utmålandet av dem som ett galet gäng vilseledda sektmedlemmar inte heller är det. Medierna i stort har inte förstått det politiska läget inom Labourpartiet, utan har fördömande visat bristande intresse för det faktum att människor som tidigare gett upp partipolitiken nu strömmar till den i hundratusental – man föredrar att istället avfärda dem som en arg mobb.
Beskrivningen stämmer dock till hälften – Corbynanhängarna är ingen mobb, men de är arga. Vill man förstå varför kan det vara bra att tänka över ett uttalande av Jeremy Gilbert, sedan länge medlem i Labourpartiet och en aktivist som gått med i Momentum:
”Momentum försöker helt enkelt ge röst åt en opinion som har varit utbredd i hela landet i flera år, men som har nekats att ta plats i offentligheten sedan födelsen av New Labour. Det är en opinion som anser, av goda skäl, att omfamnandet av en nyliberal ekonomi och nykonservativ utrikespolitik under Blair var en katastrof... Självklart låter en del av de här rösterna, vilka kuvats så länge, skräniga, aggressiva och ohyfsade.”
Den ilska som kommentatorerna hör i Corbynrörelsen är inte, enligt mina erfarenheter, ett symtom på att den har infiltrerats av översittare, utan på att dess medlemmar känner att Labourkuppen är lika mycket ett angrepp på deras rätt att delta i den offentliga diskursen, som den är ett angrepp på Jeremy Corbyn.
Allt som vänstern traditionellt står för – från mänskliga rättigheter och socialism till en utrikespolitik som drivs av diplomati – har, i bästa fall, marginaliserats och, i sämsta fall, aktivt förlöjligats inom den breda politiska diskussionen sedan 1970-talet.
Ingenstans är detta mer uppenbart än i skildringen av fackföreningarna, den brittiska socialismens sista bastioner, som försåtliga baroner, inställda på att ödelägga det brittiska livet (ett påstående som är särskilt löjligt när det står i dagstidningar som stödde de konservativa i det senaste valet – ett parti som består av medlemmar ur den faktiska adeln).
Jag har fortfarande inte träffat en enda Corbynanhängare som är naiv vad gäller Jeremy Corbyns brister som ledare och de stora utmaningar han står inför, eller som inte vill vinna ett allmänt val. Men skälet till att så många ändå har slutit upp bakom honom är att de ser hans ledarskap som det enda tillfälle de har haft på åtminstone 30 år att äntligen se sina åsikter representerade i offentligheten.
Labourrebellernas försök att avsätta honom är, enligt dem, lika mycket ett försök att utesluta den bredare vänstern som att göra sig av med Jeremy Corbyn. Det kanske mest iögonfallande beviset för detta är beslutet att debitera anslutna medlemmar 25 pund för att rösta i ledarskapsvalet och bannlysa fullständiga medlemmar som gått med för mindre än sex månader sedan – ett beslut som nu har upphävts i domstol.
Än värre för Corbynanhängarna är att de politiska positioner som de intagit under de senaste 30 åren ofta har visat sig stämma. Bristen på subventionerade bostäder har lett till en växande bostadskris. Avregleringen av finansbranschen skulle ha orsakat ekonomisk kollaps utan ett statligt ingripande. Motviljan till offentligt ägande har resulterat i stigande transportkostnader och, vågar jag påstå, den röra som i dag är Southern Railway. Ojämlikhet är Storbritanniens mest överhängande sociala problem. Ovilligheten att lägga band på fossila bränsleföretag har lett till en klimatkris, och till och med Tony Blair går med på att Irakkriget kan ha resulterat i IS uppkomst.
Det är därför så många Corbynanhängare upprörs av kuppen och det är därför de har beslutat sig för att tydligt stå bakom honom, trots den inkompetens som tidvis funnits i hans ledarskap.
Jag känner stor sympati för Owen Smiths anhängare som är förfärade över Labours opinionssiffror. Men jag har ingen som helst sympati för dem inom partiet som har varit ytterst ovilliga att befatta sig med Corbynanhängarna och som inte har reflekterat över varför de förlorat kontrollen över sitt parti till någon som de så uppenbart ser som värdelös.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt många vilseledda leninister i Storbritannien för att utgöra hela Jeremy Corbyns stöd – de här människorna är vanliga brittiska väljare som vill ha radikala lösningar på ett växande antal kriser. Och tills de blir lyssnade på och tas på allvar kommer Jeremy Corbyn och den rörelse som håller honom vid makten att bli kvar.
