Han skriver på Facebook att antisemitism är fruktansvärt, att han arbetat aktivt för att rycka upp dess rötter från partiet. Han menar att han säkerställt att Labour har en rutin för att handskas med problemet, som att ta emot anmälningar. Corbyn medger att det existerar antisemitism i Labour, ”som i resten av samhället”.

Men sedan kommer en reservation:

”Problemets omfattning har dramatiskt överdrivits av politiska skäl av våra motståndare både i och utanför partiet, liksom av stora delar av medierna”, skriver Corbyn.

Därmed blottar han sig för partiets nya ledning.

Som nu alltså har suspenderat honom.

Det beslutet handlar inte alls om antisemitism, det handlar om att högerfalangen vill bli kvitt vänsterfalangens galjonsfigur.

Man använder bara den här frågan.

Det är en särskild sorts cynism.

Corbyn har helt rätt i att både politiska motståndare – inte minst det kroniskt rasistiska konservativa partiet – och medier har gjort allt för att förstärka problemet. Men, det han fortsatt inte verkar förstå:  Han gör sig själv omöjlig när han gång på gång adresserar ett faktiskt problem genom att relativisera och förminska det.

Fortsatt förvandlas sakfrågan till en kampanj mot honom.

Nu gör han det igen.

Det finns alltid ett ”men” när han talar om antisemitism.

Det går inte.

För varje vänsterperson borde frågan om antisemitism vara absolut. Bortom falangstrider, bortom politiska spelet.

Finns det problem med antisemitism i Labour? Ja.

Misslyckades Corbyn städa? Ja.

Kan han nu hantera kritik? Nej.

Så hur ska ett av kontinentens viktigaste vänsterpartier bli kvitt denna röta?