När Rosa kom till sjukhuset i Peñalolen var hon på väg att förblöda. Aborten hon gått igenom ett par dagar tidigare på en skitig klinik som skyltade som reklambyrå inne på ett slitet köpcentrum, höll på att ta livet av henne. På sjukhuset togs hon om hand av en sjuksköterska som lyckades stoppa blödningarna. Men när det var gjort ringde sjuksköterskan till polisen. Att göra abort och att utföra abort är brottsliga handlingar i Chile och sjuksköterskan gjorde bara sin plikt. Det var ju så uppenbart att Rosa genomgått en abort. Att den var dåligt genomförd ursäktade ingenting. Knappt två timmar senare satt Rosa i en arrestlokal på polisstationen. Hade det inte varit för att hennes väninna Ana Maria, som följt med henne hela tiden och kände en av poliserna, hade hon kanske tvingats sitta där hela natten. Eller längre. Nu fick hon åka hem och vänta på besked där om när rättegången mot henne ska börja. Rosas enda tröst är att hon i alla fall inte är alldeles ensam. Hennes väninna Ana Maria är med henne. Hon hjälpte till att betala för aborten och nu försöker hon ta kontakt med advokater inom kvinnorörelsen som kanske kan hjälpa.
– En av de saker som drabbar mig mest när jag pratar med kvinnor som genomgått abort är hur totalt ensamma de ofta är. Det är inte bara samhället som förskjuter dem – deras familjer, grannar och vänner gör det också. Här är det kyrkans dogmer som gäller. Inte medkänslan.
Vänstern fördömer aborter
– Till och med inom vänstern bemöts kvinnor som gjort abort på ett fördömande sätt.
Det säger Vicky Quevedo, veteran inom den chilenska feministrörelsen som länge har kämpat för kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp. Nu arbetar hon med ett radioprogram, ”Medborgarforum”, som sänds i ett 100-tal regionala och lokala radiostationer och som tar upp alla slags ämnen ur kvinnoperspektiv.
– Varje gång jag behandlar abortfrågan fylls mejlkorgen med hatpost, där ”mördare” är ett av de mjukare orden som används.
– Det krävs, konstaterar hon, en djupgående kulturell förändring i Chile för att vi ska kunna rucka på de stockkonservativa fundament som det här samhället är byggt på.
– Vilket, säger hon som hon själv var överraskad, kan tyckas lite märkligt – vi har ju en kvinnlig president, Michelle Bachelet, vi har en kvinna som talman i senaten, Isabel Allende – Salvador Allendes dotter (inte författarinnan), vi har kvinna som är ordförande i CUT, Chiles landsorganisation, Bárbara Figueroa... men, fortsätter Vicky Quevedo, att kvinnor erövrat viktiga positioner i samhället här i Chile har mer att göra med att de är extraordinära personer än med förändringar av den patriarkala strukturen i samhället.
”Lagförslaget är ett framsteg”
Ändå är Vicky Quevedo försiktigt optimistisk. Hon menar att den lag om terapeutisk abort, dvs. abort som utförs av hänsyn till moderns hälsa, som president Michelle Bachelet lovat presentera i slutet av året ändå är ett framsteg.
– Den kan kanske åtminstone slita bort tabustämpeln från diskussionen om abort.
– Jag känner mitt land, säger hon. Jag vet vad som är möjligt och omöjligt och – ledsamt nog – det här är förmodligen det enda som är möjligt just nu.
Det paradoxala är att samma lag som Bachelet tänker föreslå gällde i Chile ända till för 25 år sedan, då Augusto Pinochet som ett slags testamente helt enkelt annullerade den. Under sitt sista år vid makten förverkligade Pinochet de idéer som den sentida chilenska högerns mest inflytelserika teoretiker Jaime Guzman stod för. Guzman, som mördades av en fraktion av den väpnade gruppen Frente Patriotico Manuel Rodriguez 1991, ett år efter demokratins återkomst, hade föreslagit att den nya grundlagen som militären utarbetade och som antogs 1980 skulle innehålla följande formulering: ”Modern är skyldig att föda sitt barn även om det är missformat, även om hon inte önskar det, även om det är produkt av en våldtäkt och även om hon skulle dö som resultat av förlossningen.” Skrivningen accepterades inte av den kommission som utarbetade grundlagen 1980, men nio år senare blev den alltså lag via ett dekret från Pinochet. Fram till dess hade abort tillåtits i Chile i tre fall; om det rörde om en våldtäkt, om kvinnans liv var i riskzonen och om fostret var så missbildat att det inte skulle kunna leva ett normalt liv.
Demokratins återkomst
Efter demokratins återkomst 1990 gjordes flera försök i parlamentet att ändra synen på abort. Men det var kraftlösa, nästan skamsna försök, som om de inte ville segra. Vilket de heller inte gjorde. Och det lagförslag som Michelle Bachelet väntas lägga fram innebär i princip bara en återgång till situationen före 1989. Trots att det är ett defensivt, närmast konservativt, förslag har det bemötts med en extremt aggressiv kampanj från motståndarnas sida. Bilar med stora bildskärmar som visar lemlästade foster i sent stadium har kört omkring på gatorna i Santiago medan en högtalarröst dånat om tortyr, mord och försvinnanden – i ett obehagligt försök att skapa associationer till repressionen under militärdiktaturen.
– Samma människor som stödde diktaturen försöker nu utmåla oss som förtryckare, säger Vicky Quevedo med ett glädjelöst skratt.
– Chile i ett nötskal.
Men även om kvinnorörelsen stöder Michelle Bachelets lagförslag eftersom det ändå innebär en förändring i rätt riktning, så finns det också en rädsla för att en sådan lag kan bli ett hinder i kampen för en verklig abortlag.
– Vi vill att abort ska vara fri, legal, gratis och säker.
Det säger Fanny Berlagoscky, barnmorska och feminist som arbetar på Universidad de Chile.
– Om den här lagen antas, innebär det att drygt 2 700 aborter i Chile skulle kunna ske legalt varje år. Men det motsvarar bara 3 procent av de över 100 000 aborter som sker i Chile varje år. De flesta aborterar av andra skäl än de som listas i lagförslaget. Och den nya lagen skulle kunna göra situationen ännu svårare för dem.
– Det är märkligt, säger Fanny Berlagoscky, men diskussionen om abort rymde mycket mer avancerade förslag på 30-talet än idag. Då handlade det om abort som en mänsklig rättighet – kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är som om Chile har blivit ett allt mer reaktionärt land ju längre tiden gått.
Vicky Quevede håller med.
– Chile idag, säger hon, är mer macho än någonsin ...
Ungdomar diskuterar frågan
Men kanske är det ändå att ta i. Båda två är eniga om att det de senaste åren har vuxit fram ett utrymme där abort diskuteras på ett förutsättningslöst sätt, fram för allt bland ungdomar. Opinionsmätningar visar också att drygt 70 procent stödjer förslaget om terapeutisk abort. Med åren har det också skett en viss förbättring i utförandet av aborter. Det är färre som dör av aborter och det är färre som, liksom Rosa, hamnar på sjukhus på grund av komplikationer efter aborten. Internet har varit en viktig faktor för att göra information om riskfri abort mer tillgänglig, inte minst i användandet av misoprostol, ett piller som brukar recepteras för magsår, men som anses vara ett effektivt abortmedel under de första åtta-tio veckorna. Men trots det är fortfarande över 30 000 chilenska kvinnor varje år tvungna att söka hjälp på sjukhus efter att ha genomgått en abort och riskera att, liksom Rosa, bli polisanmälda. Och många, ingen vet hur många, dör på grund av uselt utförda aborter och usel hygien.
– Alla vet, säger Vicky Quevedo, att abort är en klassfråga. Det finns bra kliniker, om än illegala, med högklassig utrustning, bra läkare, bra sköterskor och utmärkta rum...bara man kan betala. Och kan man betala kan man också åka utomlands dit, där abort är legalt. Men de som inte kan betala är, som Rosa, hänvisade till osäkra ställen där man inte vet om den som utför aborten ens har någon egentligen sjukvårdsutbildning. Och där hygien är ett främmande ord.
Amnestys förslag mer avancerat
Fanny Berlagoscky menar att just av de skälen är Amnesty Internationals förslag att avkriminalisera abort mycket mer avancerat än det lagförslag som Michelle Bachelet kommer att lägga fram.
– Att avkriminalisera aborten skulle inte bara lyfta bort den skam som omger den och förhindra att laglydiga sjuksköterskor ringer efter polis när en kvinna på väg att dö efter en illegal abort söker sig till sjukhuset – det skulle faktiskt kunna föra oss närmare en situation, som i Uruguay, där abort är en rättighet.
I Uruguay har den allmänna sjukvården de senaste åren organiserat kliniker för ”frivilligt avbrytande av havandeskapet”, som det officiellt heter.
– De kontrollmekanismer som finns i Uruguay, för att garantera att beslutet att göra abort verkligen är uttryck för kvinnans egen fria vilja, är bara bra, säger Fanny Berlagoscky. För det typiska i länder med dubbelmoral, som våra, är ju att samma människor som anklagar kvinnor för att vara mördare när de genomgår en abort, inte drar sig för att tvinga sina egna döttrar att göra abort, trots att de inte vill, när de blivit havande med någon opassande partner.
– Abort, säger Fanny Belagoscky, är den viktigaste av de mänskliga rättigheterna, eftersom den ger oss rätt att bestämma över oss själva, vår egen kropp, ta oss själva på allvar.
– Och, utbrister hon, jag är inte rädd för kampen med våra motståndare...vad jag vill är att lagen ska ändras. Och att Rosa får rätt att sörja utan skam.