En ukrainsk soldat har nyligen desarmerat en bomb som slagit ner på en gräsmatta mellan ett lägenhetshus och ett sjukhus i Cherson.
Bild: Joakim Medin
Dagens ETC
Fyra månader efter att ukrainska Cherson befriades från ockupationen fortsätter den ryska terrorbombningen av staden. Gatorna har blivit ödsliga och ingen går säker, när Putins invasionsstyrkor skjuter missiler – enbart för att demoralisera och sprida skräck.
De två sovjetisktillverkade missilerna borrade sig djupt ner i myllan när de slog ner i den norra delen av Cherson. Bombgruppen från den ukrainska armén har redan plockat bort en av robotarna från ett obebyggt fält. Men den andra missilen slog ner alldeles nära ett kvarter med civila bostäder, på en plats som fortfarande är markerad med avspärrningstejp.
– Där framme är ett hus med lägenheter, och här på andra sidan gräsmattan ligger det ett sjukhus, säger den ukrainska soldaten som just desarmerat missilen till Dagens ETC.
Arméns bombgrupper har fortfarande bråda dagar här i Cherson. Det har gått fyra månader sedan staden befriades från en långvarig ockupation och de ryska styrkorna retirerade till andra sidan floden Dnjepr. Sedan dess har ryssarna fortsatt bombardera Cherson på distans och man riktar in sig på bostadsområden, civila administrationshus, skolor och infrastruktur.
Avlägsna explosioner hörs stup i kvarten. Var och varannan dag rapporteras det om dödsoffer, såväl vuxna som barn.
De flesta har flytt
En stor majoritet av Chersons invånare har flytt terrorbombningen, vilket de ukrainska myndigheterna också aktivt uppmanat folk att göra. Men det finns både unga och gamla kvar som varken vill eller kan lämna sin hemstad.
Några hundra meter från Dnjeprs flodbank sitter 14-åringarna Yulia Herasymova, Maksym Gryshchenko och deras kompis Artyom och hänger på en bänk i Potemkinparken. De ser ännu mer uttråkade ut än andra tonåringar i deras ålder kan göra, i länder med fred.
– Det finns absolut ingenting att göra. Nästan inga kaféer har öppet, eller några andra ställen. Vi är ofta utomhus och går bara omkring på gatorna, eller sätter oss på en parkbänk. Våra föräldrar låter oss göra det, säger Maksym Gryshchenko.
Vad tänker ni om explosionerna vi kan höra?
– Det har blivit något vanligt för oss. Men vi skulle vilja att det slutade.
De tre vännerna har knappt besökt en fysisk skolbyggnad under de senaste tre åren. Idag deltar de så gott de kan i den ukrainska skolans onlineundervisning, vilket de också gjorde under ockupationen och under coronapandemin. De flesta av deras lärare har gett sig av, de flesta vännerna också.
– Men min familj måste stanna, vi har flera far- och morföräldrar kvar i livet som inte orkar lämna sina hem, säger Yulia Herasymova.
Säljer på öde marknad
Jämfört med i november, när Dagens ETC också var här, är det nu svårt att hitta människor som enbart känner glädje över att ha blivit befriade. Flyktingströmmen som utgått från staden märks särskilt på eftermiddagarna, när gatorna blir nästan tomma på mänskligt liv.
Det här drabbar också de som är kvar och är i fortsatt behov av inkomster. På en av Chersons marknadsplatser sitter Galina Petrovna, en charmig dam med rödfärgat hår, i ett litet bås i ett gytter av stånd som för det mesta är stängda.
– Kommer du från Sverige! Se här, jag är sedan många år specialiserad på att sälja Oriflame-produkter för kvinnor och män, säger Galiva Petrovna och visar stolt upp sina hyllor med nagellack, deodoranter och andra produkter.
Hon är 82 år gammal och fattigpensionär. Hon har inte råd att fly från Cherson och börja på ny kula och måste fortsätta arbeta i hemstaden. På sistone har hon dock haft väldigt svårt att sälja något alls. Stamkunderna har försvunnit och få andra letar sig längre fram till henne här.
– Jag vet att man kan göra reklam för sig själv på internet, men jag har aldrig haft råd att köpa någon dator eller smartphone, säger Galina Petrovna.
Min ukrainska översättare vill hjälpa och skriver senare samma dag ett inlägg i en lokal Facebookgrupp, som tipsar om Galina Petrovna och uppmanar folk att stötta Chersons kämpande småföretag. Han får genast mothugg av andra människor, som rasande påpekar att svenska Oriflame är ett av de storföretag som ännu inte lämnat marknaden i Ryssland. Även om småföretag ska stöttas är det inte rätt att göra det genom att köpa Oriflame, resonerar folk.
Vad som helst blir mål
Syftet med terrorbombningen av Cherson är att demoralisera och skapa skräck bland civilbefolkningen. Ryssarna tycks åtminstone delvis ha lyckats med det målet. Döden kan komma när som helst i den befriade staden, och vad som helst kan bli ett mål. Barnsjukhuset har bombats flera gånger. Två kvarter därifrån ligger det ett kramdjur vid en vägkorsning, som visar platsen där ett litet barn nyligen dödades.
Röda korsets avdelning i Cherson har beskrivit bombningarna som att staden långsamt blir strypt. I hjälporganisationens nya kontor i stadskärnan arbetar Alla Avramenko med att koordinera volontärer och hjälpinsatser till civilbefolkningen. Röda korset delar ut mat och hygienartiklar både härifrån och från en regional lagerlokal.
– Vi delar ut matpaket och hygienartiklar till människor som besöker oss. Det kan komma upp emot 1 200 människor varje dag. Vi har särskilda behov av barnmat, blöjor, mediciner och hygienartiklar, säger Alla Avramenko.
Svårt uppskatta hjälpbehov
Röda korset har svårt att uppskatta hur stora hjälpbehoven är i Cherson, bland annat för att inget riktigt vet hur många människor som är kvar i staden. Just nu håller de på att kontakta hyresvärdar och ber dem återkomma om hur behoven för deras boende ser ut.
Organisationens tidigare kontor har bombats av ryssarna flera gånger. I december dödades en kvinnlig Röda korset-medarbetare och småbarnsmor, när hon stod och delade ut bröd till behövande.
– Det var i ett annat område, det kontoret har vi behövt stänga permanent nu, säger Alla Avramenko. Jag avskyr ryssarna. Inte bara på grund av den här situationen, utan också för att min man dog under ockupationen eftersom det inte fanns medicin tillgänglig. För att mina barn har tvingats fly till ett annat land på grund av kriget. Det här har drabbat hela min familj.
Men har du ändå sett någon mänsklig godhet i den här situationen?
– Ja. Det finaste jag sett är våra volontärer, som är här och arbetar helt gratis med att dela ut matlådor, med att laga fönster, och så vidare. Och det har kommit hit många människor som donerat kläder och skor.