BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hon fick politisk asyl i Frankrike 2012 efter att ha sågat ned ett träkors i centrala Kiev och hotats med frihetsberövande. I Frankrike blev hon varmt mottagen av kretsen runt satirtidningen Charlie Hebdo och särskilt av journalisten och vänsterfeministen Caroline Fourest som gjorde en dokumentär om henne.
Det fann varandra i kampen mot religiös konservatism och högerextremism. På den tiden var Charlie Hebdo inte världsangelägenhet på samma vis. Tidningen hade utsatts för ett bombattentat men utan dödsfall och hade bara runt 60 000 prenumeranter. Dagens ETC träffade Inna Shevchenko på den restaurang där redaktionen brukade vistas – i ett av säkerhetsskäl fönsterlöst utrymme.
– Vi brukade sitta här och dela erfarenheter. Med dem tog jag mitt feministiska tänkande vidare, berättade hon.
På hemlig adress
I går var det tre år sedan en stor del av Charlie Hebdo-redaktionen – tolv personer – mördades brutalt. När Inna Shevchenko någon månad efter terrorattentatet höll ett tal om yttrandefrihet i Köpenhamn avbröts hon av att terroristen Abdel Hamid Hussein sköt mot cafét där mötet hölls. Den danska filmregissören Finn Nørgaard dog i attacken. Sedan dess lever hon på hemlig adress.
För den här kretsen inom fransk vänster blev terrorattentaten av naturliga skäl ytterst personliga; de förlorade sina vänner och många lever själva under hot i dag. De är också personer med stort ideologiskt inflytande och kallas nu ”charlister”, som i ljuset av sina trauman ser sin kamp som ett pågående krig där deras huvudmotståndare är islamister.
Av sina motståndare anklagas de ofta för att vara islamofober – en stämpel de själva inte vill kännas vid.
Kritiseras för ”statsrasism”
Kort efter attentatet kom Caroline Fourest med boken ”Eloge du blasphème” (ungefär ”Hyllning till hädelsen” på svenska). Boken tar sats i terrorn och anklagar alla som inte ”är Charlie” förbehållningslöst – en referens till hashtaggen #JesuisCharlie som uppstod i attentatets kölvatten. I en passage står det att den som ”är Charlie, men ...” har blod på sina händer.
Boken fick politiskt inflytande och nämndes av kandidater under vänsterns primärval.
”Hotade av fanatikerna, tystade av fegisarna – fritänkare på alla kontinenter fortsätter att slåss, på alla fronter, för att upprätthålla en upplyst värld. Ljuset som leder dem heter blasfemi.”
”Fegisarna”, som Caroline Fourest kallar dem, tror på den ”anglosaxiska modellen” – samma multikulturella ideal som den svenska modellen. ”De modiga” är de som kämpar för den franska universalismen – som av kritikerna kallas ”statsrasism”.
Republikens värderingar
Idealet, enligt denna argumentation, är absolut jämlikhet. Alla medborgare ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Men det innebär också att de måste svära trohet till republikens värderingar som anses universella.
De kallar sig ”färgblinda” och menar att det är rasism att dela upp människor i grupper – även när grupperingen görs för att motverka diskriminering. De är motståndare till termer som rasifiering och islamofobi, intersektionell feminism och postkoloniala teorier, tankar de delar med främst högerorienterade tänkare i andra länder men även i Frankrike.
Sociologen Laure Benedi påtalar i essän ”Fransk feminisms blindhet för skillnader – universalismen ofrånkomliga arv” från 2009 paradoxen som uppstår när feminismen inte erkänner andra grupper i maktordningen. En av feminismens största segrar var, enligt Benedi, att bryta loss kvinnan från det politiska subjektet ”den universella arbetaren” i arbetarrörelsen. Detta gav kvinnor möjlighet att organisera sin kamp. Ändå har franska feminister i dag svårt erkänna till exempel svarta, romska eller muslimska kvinnors separata kamper. Minoriteter erkänns över huvud taget inte i landet.
Slöjan – en laddad symbol
Enligt samma logik är slöjförbudet en feministisk princip. Och när Women’s march tog världen med storm i protest mot USA:s president Trump motsatte sig de franska charlisterna en av dess symboler: den med en kvinna med amerikansk flagga med slöja och texten ”We the People”.
Slöjan ses som en symbol för religiöst förtryck och inte religiös frihet. I Frankrike har den även ett annat symbolvärde: Under Algerietrevolten (1954–1962) var slöjan en viktig symbol för självständighetsrörelsen. Frankrike har fortfarande inte gjort upp med sin koloniala historia och många menar att slöjmotståndet är sprunget ur detta.
Dagens ETC ringer upp Delphine Marechal som bildat den oberoende föreningen Kvinnor för sekularism. De kallar sig charlister, fokuserar stort på utökat slöjförbud men har ingen muslim i organisationen.
Ni koncentrerar er på islam. Är det inte ert fokus på ”den andre” en typiskt rasistisk tankemodell?
– Islam som ideologi motsätter sig det vi håller högst: friheten att tänka upplyst. Det finns bara plats för reformerad islam i en fri värld.
Bör inte muslimer själva reformera sin religion?
– Jo, det kan man ju tycka. De är välkomna hos oss.
Starka motkrafter
Inna Shevchenko menar också att muslimer har ”ett särskilt ansvar i kampen mot terrorism” och att folk som relativiserar islam är islamismens ”nyttiga idioter”.
– Islamofobi är ett oärligt uttryck, islam är en ideologi som tål att kritiseras, säger hon.
Enligt CCIF, en organisation som arbetar mot islamofobi i Frankrike, känner sig över 80 procent av landets muslimer exkluderade i den franska samhällsmodellen. Charlisterna avfärdar dock CCIF som sekteristisk och islamistisk.
Det finns dock starka motkrafter, speciellt bland yngre feminister.
– Jag delar sorgen efter Charlie Hebdo, men det är oförsvarbart att lägga skuld på muslimer eller oss som tänker annorlunda. Vi kritiserar religion utan islamofobiska konspirationsteorier. Jag erkänner franska muslimska kvinnors rätt att definiera sin egen frihetskamp, säger Rebecca Amsellem som står bakom det inflytelserika feministiska nyhetsbrevet Les Glorieuses.
