Bukele räddade sitt plågade land – blev en stjärna för extremhögern

Det är nog nu! ¡Ya basta! Ropet kommer med skärande uppriktighet. Från magen. Från hjärtat. Och lite från hjärnan som har gått på högvarv ända sedan Antonio Mendozas systerson kom hem från fängelsesjukhuset. Hettan är tropiskt fuktig och tryckande på kyrkogården som ligger vid kanten av en ravin.

***

När USA:s utrikesminister Marco Rubio besökte EL Salvador i februari erbjöd president Nayib Bukele att ta hand om amerikanska fångar – mot betalning.

Helgen den 15-16 mars nappade amerikanerna på erbjudandet. Då kom de första fångtransporterna från USA. Enligt nyhetsbyrån AP får El Salvador sex miljoner dollar för att inhysa mellan 250 och 300 fångar. Flertalet uppgavs vara medlemmar av den fruktade venezuelanska kriminella organisationen Tren de Arangua.

”USA betalade en avgift som var låg för dem, men hög för oss”, skrev president Nayib Bukele på sociala medier.

Med den nya dealen kommer El Salvadors fängelsesystem bli hållbart, fortsatte han.

USA:s utrikesminister Marco Rubio gratulerade de amerikanska skattebetalarna som nu kommer billigare undan när den centralamerikanska partnern blir fängelsekoloni åt USA.

Under tiden bestämmer den salvadoranska staten över allt mer i landet. Till och med att kistan med Yeferson Mendozas kropp inte får öppnas. Familjen förstår inte varför kroppen påstås vara i tre bitar? Nu är det en inplastad, vit kista som sänks ned i graven och täcks över med cementblock.

– Jag hade så gärna kysst honom adjö, säger mormor Rosa Maria Mendoza, 87, när kistan bärs i väg med ett följe av ett hundratal människor.

***

2019, när den då 37-årige Nayib Bukele vann presidentvalet, var det mestadels offer för gängvåld eller unga gängmedlemmar som man såg begravas på det här viset i El Salvador.

Gängvåldet var på den tiden inte systemhotande. Det hade blivit själva systemet. Näringsidkare och vanliga medborgare fick böta och pressades på skyddspengar, ibland av flera gäng samtidigt. En kvinna vi träffar fick sina båda händer avhuggna, av ren sadism.

Den som inte betalade omgående sköts eller försvann i någon massgrav. Staten, åklagare, jurister och politiker korrumperades alltmer, med löften om kulor eller mynt. Allt yngre barn avtrubbades till att bli empatilösa mördare, efter att ha tjänat som spejare och springpojkar åt gängen.

I El Salvadors fattiga kvarter kunde man på stora klottertexter läsa hotfulla uppmaningar till lokalbefolkningen att varken se, höra eller tala. Annars…

Det centralamerikanska landet var helt enkelt en mörk och dystopisk version av ett möjligt, framtida Sverige. Om än med kraftiga nyansskillnader, förklarar Gustavo Villatoro, kombinerad justitie- och säkerhetsminister. Han tar emot på sitt kontor, fyllt av idolporträtt på presidenten, vid sidan av automatvapen och storbildsskärmar på polispatrullers rörelser i realtid.

– I USA och i Europa räcker det med att mörda en person för att bli fullvärdig medlem i en av dessa organisationer. Här i El Salvador förväntades man mörda tio stycken innan man upptogs som fullvärdig medlem, säger han.

Polisen hade trots allt inte suttit med armarna i kors innan undantagstillståndet infördes, 2022. Aktionsplaner med namn som Järnnäven och Superjärnnäven eller Säkra El Salvador avlöste varandra i takt med regeringsskiften. Polisens kunskap om gängen ökade för varje tillslag, men det blev ändå som ett svärdshugg i vatten varje gång. Det var svårt att leda fallen till fällande domar.

Vändpunkten kom med president Nayib Bukele.

Kandidaten, vars far har palestinska rötter, startade sin politiska bana på vänsterkanten, inom det postrevolutionära Sandinistpartiet, FMLN. Men ganska snart blev den bångstyrige politikern utkastad, anklagad för att vara självisk och kvinnofientlig. Han hittade snart ett nytt mittenparti, innan han skapade ett eget parti: Nya idéer, NI.

De första åren vid makten, efter 2019, gjorde han sig känd för spektakulära utspel som att anta kryptovalutan bitcoin som officiell valuta vid sidan av dollar. Utländska investerare – och kanske en och annan pengatvättare – charmades. Han fick också många att drömma om ny surfarturism vid kusten eller kinesiska investeringar till skrytbyggen som stadsbiblioteket i centrum av huvudstaden. Det senare till priset av att vända Taiwan ryggen i FN.

Gängkriminalitetens metastaser fortsatte däremot att föröka sig, trots försök till uppgörelser. Men den sista helgen i mars månad, 2022 blev ödesdiger. Inom loppet av en helg mördades 87 personer, varav 64 enbart under lördagen. Massakern uppfattades som en krigsförklaring.

***

I ett slag ledde blodbadet till undantagstillstånd och massarresteringar av misstänkta gängmedlemmar. För de flesta kom det som en blixt från klar himmel. Eller som en spark i skrevet.

– Allra minst gängmedlemmarna väntade sig inte något sådant, säger Ana Cecilia Cortéz, 58.

Affärsinnehavaren bor i en fattig stadsdel i Apopa, norr om huvudstaden. Apopa var länge ett av de mest kriminella och våldsamma områdena på jorden. Ana Cecilia Cortéz bor där med sitt barnbarn, Jessika Naomy Cortéz, 15, i ett fönsterlöst rum med betongväggar och plåttak bakom butiken. När flickan var sex månader gammal blev hon föräldralös. Först mördades hennes mamma, sedan pappan som försökte rota i vad som hänt hans fru.

Mormodern berättar hur, några år senare, tungt beväpnade soldater och poliser gick från hus till och fyllde hela lastbilar med misstänkta gängmedlemmar. Det var direkt efter den blodiga helgen i mars 2022. Över hela landet handlade det om tiotusentals människor som arresterades. Idag ligger siffran på runt 80 000 frihetsberövande i ett land med halva Sverige befolkning. Human rights watch uppskattar antalet frihetsberövade till 108 000.

Det gör att El Salvador nu slår världsrekord i antal fängslade invånare per antal invånare: dubbelt så många som tvåan, Kuba, enligt World prison brief.

– Gängen såg det aldrig komma, trots att det fanns tecken. Under hela pandemin hade polis och soldater gått från hus till hus och delat ut matransoner. Samtidigt förde de noggranna anteckningar över vilka som bodde i varje hus, säger Ana Cecilia Cortéz.

När det var dags att slå till mot de kriminella gängen var listorna över gängmedlemmarnas adresser redo, resonerar hon.

Poliskällor bekräftar för Dagens ETC att poliserna hade både listor och kvoter på antal människor som de skulle arrestera varje dag.

För Ana Cecilia Cortéz var det ett mirakel att se det hända.

I hela sitt liv har hon och hennes barnbarn levt i skräck för de våldsamma gängen som brukade hänga i kvarteret.

– Som liten hade vi olika kodord för att varna varandra, berättar Jessika Naomy Cortéz.

Att lämna hemmet var alltid förenat med livsfara. Nu vid fyllda 15 år upptäcker flickan den banala men saliga lyckan av ett liv i frihet.

– Jag kan gå ut ensam och rasta hunden eller gå till mina nya kompisar i kvarteret, även på kvällen, säger hon.

Hon upptäckte nyligen att två av hennes bästa kamrater också var föräldralösa efter gängmord.

– Vi har pratat lite grann om det, men inte så mycket, säger hon.

På helgerna vågar hon till och med ta bussen med sin mormor till ett kommunalt bad, en timmes färd bort. Bussresan går genom olika områden som tidigare tillhörde rivaliserande gäng. En sådan resa kunde vara rena skräckfärden innan regeringens massarresteringar.

***

Det råder en loj stämning i Apopa under den heta söndagen. Frikyrkorna är fulla, barnkalas skränar och på fotbollsplanen kan de till och med spela mot ett bortalag utan att oroa sig för från vilket gängterritorium det kommer.

– Förr var mammorna till gängmedlemmarna både kaxiga och hotfulla, berättar Ana Cecilia Cortéz.

Nu stryker de utmed väggarna med sänkt blick. Allt oftare på väg till någon av frikyrkorna. De av deras yngsta söner som inte är i fängelse har blivit tvungna att klä sig propert och söka hederliga jobb.

Fruktan har bytt läger i Apopa. Åtminstone för de flesta.

Knappt hundra meter bort från Ana Cecilia Cortéz butik bor journalisten Victor Barahona, 57. Han har länge gjort regeringskritiska program för olika nationella och internationella mediehus. En dag i juni 2022 kom polisen. De anklagade honom för samröre med gängen och förde honom till högsäkerhetsfängelset Izalco. Det ska inte förväxlas med Cecot, det fängelse som regeringen hellre visar upp. Av landets 25 fängelser är bara ett modernt. Izalco tillhör de gamla, fuktskadade och smutsiga fängelserna.

Efter långa månader av påtryckningar från olika människorättsorganisationers släpptes journalisten fri. Idag är hans kropp och själ härjad av posttraumatisk stress. Varje natt, vid minsta ljud, fruktar han att det är polisen som kommer tillbaka för att gripa honom. Under det rådande – och varje månad förnyade – undantagstillståndet har polisen rätt att göra det utan uppbackning av åklagare och domstol.

Det fängelse som journalisten beskriver är ett stinkande inferno.

– Vi låg på golvet i överfulla celler, 100 eller 130 personer och skedade. Misshandeln var systematisk. De verkade bara välja någon på måfå, släpade ut honom och slog honom. Olika hud-, svamp- och magsjukdomar florerade, berättar han.

Deras huvuden rakades med slöa och smutsiga rakblad som användes till tiotals andra fångar. Sår infekterades. Läkarvård vägrades in i det sista.

– Men framför allt så fanns det inga gängmedlemmar där. Där fanns lärare, arbetare, bönder och vanliga människor. En del var tidigare dömda för olika brott, men som de redan hade sonat, säger Victor Barahona.

En stor del var oskyldiga medborgare helt enkelt, om man frågar människorättsorganisationer som Human rights watch, Amnesty international eller lokala Cristosal.

Var sanningen finns är svårt att säga så länge som rättegångarna sker kollektivt i videomöten inne i fängelset med maskerade domare.

***

Landets justitie- och säkerhetsminister, Gustavo Villatoro, hävdar att det handlar om människor som på ett eller annat sätt har samarbetat med gängen. Därför är de under utredning och har fått komma hem:

– Om vi idag har 84 000 människor som har fängslats, så har fler än 8 000 av dem släppts för rättslig utredning i hemmen. Det betyder inte att de plötsligt är oskyldiga, men det kan vara så att de har samarbetat med gängen under tvång, säger ministern.

Den, låt säga taxichaufför eller vanliga medborgare, som vägrade att utföra ett ärende åt de kriminella gängen kunde kallt räkna med att bli skjuten på plats och ställe.

I Cecot, terroristcentrat, det högsäkerhetsfängelse som regeringen helst visar upp för sina väljare och för omvärlden, finns nästan bara gängtatuerade, unga män. 14 500 till antalet i ett fängelsekomplex med plats för upp till 40 000, bakom tre nivåer av elva meter höga murar, militär taggtråd och elektriska stängsel. Militära prickskyttar är utposterade i 19 vakttorn.

Siffrorna kan tyckas abstrakta, men de kan jämföras med att Europas största fängelse, utanför Paris, har plats för 3 500 fångar. Kumla fängelse, Sveriges största anstalt, har plats för drygt 700 intagna.

President Nayib Bukele kostade till och med på sig lyxen att i februari i år erbjuda Trumpregeringen att skicka fångar till El Salvador – mot betalning. Det var en möjlig deal och vänskaplig gest som USA:s utrikesminister Marco Rubio sa sig uppskatta mycket när han kom på besök.

El Salvador har blivit lite av ett laboratorium och föregångsland för en stor del av den nya högern på världsarenan. För ett år sen, under 2024 års stora mässa för den konservativa extremhögern i US – conservative political action conference, Cpac – togs president Bukele emot som en rockstjärna.

I talarstolen liknande han rättsapparatens representanter (domare, advokater med flera) vid ”ondskans krafter”. Han uppmanade USA:s nästa president att ta itu med dem – ”kosta vad det kosta vill”. Applåderna var rungande.

Cecot, det fängelse som är regeringens skyltfönster, ligger mitt i ingenting i El Salavdor, en timme och en halv från huvudstaden, omgärdad av en fuktig hetta från Stilla havet.

Mobiltelefonerna upphör fungera när besökaren närmar sig fängelset. Där inne hålls ett knappt hundratal fångar i varje cell som liknar mänskliga kycklingfabriker. Internerna sover i plåtsängar i fyra våningar, utan madrass och utan kudde. Deras familjer får betala för de vida, vita kalsongerna, plasttofflorna och ett set lakan.

Tvättar sig gör fångarna vid soluppgången, på led, med en stor plastmugg vid en vattenreservoar i varje cell. Ingen handduk eller toalettpapper finns att tillgå.

De får komma ut i korridoren, men aldrig utomhus, 45 minuter om dagen, för visitation och lite gymnastik. Det hårda, vita ljuset är på dygnet runt.

Så kommer tillvaron sannolikt att förbli för resten av deras liv.

– Här i Cecot inhyser vi några av de värsta kriminella, de som har utfört fruktansvärda brott. Deras strafftid ligger på mellan 100 och 1 600 år. De kommer aldrig att lämna den här platsen, säger fängelsedirektören Belarmino Garcia.

Han visar Dagens ETC:s fotograf olika tatueringar på en av fångarna – som inte har rätt att prata själv.

– Siffran 18 i siffror och i romerska siffror betecknar tillhörighet till gänget Barrio 18. Den där tårliknande tatueringen under ögat tyder på att någon som stod honom nära i organisationen har dödats, säger fängelsedirektören.

Till skillnad mot hur det var innan undantagstillståndet så blandas medlemmar från olika gäng i samma cell. För ett par år sedan hade det betraktats som otänkbart. Fångvården trodde då att en sådan mix skulle sluta i massaker.

Samtidigt var det en tid då man också diskret förhandlade med gängledarna som fick tillgång till både telefoner och prostituerade i sina celler. Nu är det nolltolerans på allt. Inklusive på tillgång till kött.

– …62, 63, 64, 65… räknar fångvakten de hukade kalsongklädda fångarna när de blir infösta i cellen.

Kvällsmaten, baserad på ris och svarta bönor, serveras i matlådor i plast. Två fångar, en från vartdera gäng, delar ut dem till sina kamrater och ställer sedan tillbaka dem utanför gallret.

Trots att det finns tiotusentals lediga platser i Cecot så tillåter inte regeringen de andra gamla och överfulla fängelserna att skicka sina fångar dit. Anstalten fortsätter i stället att vara ett skyltfönster för grannländer som sneglar på El Salvador-modellen för brottsbekämpning.

***

Problemet för en del invånare är att så länge den politiken fortgår så bibehålls undantagstillståndet. Och demokratin sätts på sparlåga. Det får i sin tur konkreta konsekvenser för de kvinnor som försöker försörja sig som säljare och frisörer i den renoverade stadskärnan av San Salvador. Där byggs nu cykelbanor och restauranger för internationella kedjor.

En handfull av dessa kvinnor sluter upp vid Reyna’s salón, sent en kväll. Salongen är egentligen mer ett hål i väggen. Kvinnorna är på väg att sakta men säkert kastas ut från centrum, i kölvattnet av gentrifiering och fastighetsspekulation, berättar de.

Så långt är det en klassisk situation över hela jorden.
Skolan de kunde ha sina barn i blir ett parkeringshus. Boxarna som de har sina butiker i ska stängas.

– Vi är lite av en skamfläck för stadsplanerarna, säger Catherina, 26 som inte vill figurera med sitt efternamn.

– Om vi försöker protestera riskerar polisen ta oss. Vi kan hamna i fängelse enbart för det, utan att veta när vi kommer ut, säger hon.

Kvinnorna menar att under själva demonstrationen är det männen som polisen griper. Kvinnorna hämtas senare i hemmen. Rädslan för det godtyckliga är påtaglig och verklig.
Samma sak om de protesterar mot nya skatter och avgifter.

– Det var hemsk med gängens utpressning. Betalade man inte så dödade de oss. Men på den tiden kunde vi alla fall arbeta. Idag betalar vi ännu mer i avgifter och skatter och hindras dessutom av regelverket att arbeta, säger kvinnan.

För Ruth Lopéz, chefsjurist på människorättsorganisationen Cristosal är det som händer i El Salvador bara en liten del av en större rörelse i världen. Hon har redan arbetat i flera länder, demokratier och diktaturer, innan hon kom tillbaka till El Salvador.

Dels gick utvecklingen bort från partipolitiken till förmån för en större del personval och personkryss på valsedlarna. Eller ”mer ansikte, mindre fanor”, som hon kallar det.

– För det andra så kräver folk snabba lösningar på allt – även om det innebär att överge sina rättigheter. Folk är okej med det. De inbillar sig nämligen att ingenting kommer att hända just dem själva, säger advokaten.

– Men en dag förlorar de sitt statliga jobb, eller blir av med sin mark utan kompensation för ett större projekt, eller blir kastade i fängelse. Och den dagen finns det ingen kvar som kan försvara dina rättigheter, för de rättigheterna finns inte längre, säger hon.

Ingrid Escobar, 41 år, på organisationen Juridisk och humanitär hjälp, SJH, är en av de få advokater som tar sig an fall som kan anses innehålla rättsliga övertramp.

– Det tog bara en månad efter undantagstillståndet innan regeringen gav sig på fackliga ledare, affärsidkare och advokater, berättar Ingrid Escobar.

Det var främst män som greps.

– Så i dag är det huvudsakligen kvinnor som kämpar för medborgerliga- och mänskliga rättigheter, säger Ingrid Escobar.

Ingrid Escobar berättar om poliser som ogenerat skuggar henne, om kameror och mikrofoner i föreningens lokaler, liksom om polishot om att frihetsberöva anhöriga.

Hon är orolig för att ordningsmakten en dag kommer efter henne, som de redan har gjort med tiotals advokatkollegor. Tårarna tränger fram när hon pratar om sina två barn, åtta och tio år, där hemma…

– Jag har försökt förbereda mig mentalt och praktiskt på att en dag själv bli fängslad. Min omgivning har fått tydliga instruktioner om hur de ska agera, säger hon.

– För varje dag blir det svårare och farligare. Självklart ville vi alla bli av med kriminaliteten och gängen! Men presidenten har fått in i huvudet på folk att om inte han sitter kvar vid makten, så kommer gängen komma tillbaka, säger hon.

Sedan ruskar hon på huvudet och fortsätter en utläggning om ett nytt fall som ligger på hennes bord.

Text: Magnus Falkehed

Foto: Juan Carlos