Brexit – en mardröm för klimatet?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Här satt länge Vote Leave, en av de främsta organisationerna som kampanjade för att Brexit-sidan skulle vinna folkomröstningen. Deras vice president var i våras Matt Ridley. Han sitter i överhuset House of Lords men har gjort sig ett namn som klimatskeptisk vetenskapsjournalist. 2011 hävdade han att "hotet av en farlig, storskalig uppvärmning är så osannolik att den blir negligerbar".

Alla på samma plats

Här sitter även the Global Warming Policy Foundation, GWPF, en organisation som presenterar sig som "öppensinnad gällande den omtvistade vetenskapen om global uppvärmning", men "djupt oroad över kostnaderna och andra konsekvenser" av åtgärderna för att minska utsläppen.

Som av en händelse satt Nigel Lawson, som grundade GWPF, även i styrelsen för Vote Leaves kampanj inför folkomröstningen.

En annan organisation som sitter på 55 Tufton Street är The European Foundation, en tankesmedja som sedan 1990-talet har varit skeptiska mot EU. Och nu börjar händelsen se ut som en tanke, eftersom organisationen även är skeptisk till klimatvetenskapen. Under klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009, publicerade de en artikel med rubriken "100 anledningar till att den globala uppvärmningen är naturlig".

Tittar vi vidare på vilka som håller till på adressen börjar tanken i sin tur att se ut som en plan.

För här finns också organisation UK2020, som grundades av före detta miljöministern Owen Paterson. 2014 var han inbjuden att hålla GPWF:s årliga föreläsning, där han sa att han "accepterar huvuddragen i växthusteori", och att jorden nog kommer att värmas, men att "frågan har alltid varit hur mycket? Där finns det en betydande osäkerhet." Sedan fortsatte han med att argumentera för att Storbritannien skulle skrota sin klimatlag som kräver en minskning av växthusgasutsläppen med 80 procent till 2050.

Owen Paterson är också en av de mest högljudda EU-skeptikerna. Den 8 juni i år höll han ett tal hos UK2020 på 55 Tufton Street om varför miljön i Storbritannien kommer att förbättras om de lämnar EU.

Och just den här cirkeln sluts när vi ser att en av policyrådgivarna till UK2020 är den ovan nämnda Matt Ridley. Personen som ett tag satt i ledningen för Vote Leave och som även menar att klimathotet är negligerbart.

Kopplingarna mellan de som huserar på 55 Tufton Street avslöjades först av tidningen The Independent. Senare har webbtidningen Desmog UK – som har fokus på klimatpolitik – gjort en komplett kartläggning av de organisationer och personer som rör sig i byggnaden, och det är betydligt fler cirklar som sammanfaller och överlappar än den som har beskrivits ovan.

– Tittar vi på tankesmedjorna som jobbar i samma hus – eller i huset bredvid – är det svårt att undgå det faktum att det är en väldigt liten, sammansvetsad grupp av främst män som arbetar med samma generella neoliberala agenda på promenadavstånd från parlamentet. Du måste fråga dig själv, med tanke på att de hjälpte till att vinna valet den 23 juni, vad kan vi förvänta oss ska hända med vårt lands klimatpolicy? säger Kyla Mandel, redaktör för webbtidningen Desmog, i en mejlintervju med ETC.

Svaret på den frågan är: Ingen vet.

Kyla Mandel menar att mycket handlar om vem som efterträder David Cameron som premiärminister. En av huvudkandidaterna är inrikesministern Theresa May, och i det här sammanhanget kan hon anses vara en progressiv klimatkämpe eftersom hon mer eller mindre har undvikit frågan, till skillnad från sina motkandidater.

Länge var Londons tidigare borgmästare Boris Johnson favorittippad, som också var en av de ledande figurerna inom Vote Leave-kampanjen. I sina krönikor i The Telegraph har han flera gånger refererat till sin vän meteorologen Piers Corbyn – som förutom att vara den minst sagt pressade Labourledaren Jerermy Corbyns bror – har gjort sig känd för att hävda att det är aktiviteten på solens yta som främst påverkar klimatet. De som pratar om koldioxid i atmosfären har – som Piers Corbyn sa i en intervju med The Guardian i januari – "alla fel".

– Vi vet att de som har lett kampanjen, som Boris Johnson, har – låt oss säga ett komplicerat förhållandet till vetenskapen. Boris Johnson har aldrig helt förnekat vetenskapen, men han har visat att han lyssnar på klimatförändringsskeptiker, och det är ganska oroande, säger Bob Ward, policy- och kommunikationschef på Grantham Research Institute on Climate Change and The Environment vid London School of Economics.

Ville stryka global uppvärmning

Boris Johnson valde att inte kandidera, när justitieministern Michael Gove, en av hans största supportrar, valde att göra det. När Michael Gove var utbildningsminister ville han stryka den globala uppvärmningen från läroplanen. Inte helt oväntat i det här sammanhanget är han även en av ledarna inom Vote Leave, och har varit rådgivare till The New Culture Forum, en tankesmedja som arbetar för att vrida kulturdebatten till höger, och som har sitt kontor på 55 Tufton Street.

Det är ideologin som binder ihop gruppen på adressen, menar Kyla Mandel.

– I huvudsak kokar det ner till det faktum att de alla delar samma fri marknads, neoliberala ideologi. En ideologi som fruktar från ovan statliga interventioner och regleringar som anses hota individuell frihet, ekonomisk frihet, eller nationella regeringars suveränitet, säger hon.

Trots att de har ett brokigt förflutet vad gäller tron på klimatvetenskapen, har flera av kandidaterna ändå försökt tona ner sina uttalanden på slutet. Bob Ward tror att det är osannolikt att en ny premiärminister kommer att försöka riva den brittiska klimatlagen som instiftades 2008.

– Vem som än blir premiärminister kommer antagligen att försöka samla partiet, och att bestämma sig för att försvaga vårt åtagande gällande klimatet skulle antagligen alienera center-högern i det konservativa partiet, säger han.

Något som talar för den här analysen är att veckan efter EU omröstningen presenterades de nya utsläppsmålen till 2030 som planerat. Målen, som är en del av klimatlagen, innebär att utsläppen ska minska med 57 procent.

Inte heller Kyla Mandel tror att klimatlagen är hotad, men tycker inte att det går att utesluta.

– Jag skulle hoppas att det politiska och offentliga trycket är starkt nog för att undvika att det blir en stridsfråga.

Hon påpekar att trots att flera av de ledande Brexit-förespråkarna är klimatskeptiker, gjorde de aldrig klimatet till en valfråga under kampanjen.

– Så de har inte mandat att plötsligt börja riva ner allting, säger hon.

Kommer ekonomin att bli lidande

Den större farhågan är kanske därför att en ny konservativ regering kan komma att – snarare än att göra ett stort nummer av att klimatvetenskapen är båg – låta frågan ljudlöst sjunka på agendan. Många ekonomer har varnat för att ekonomin i Storbritannien kommer bli lidande av Brexit, och att landet kanske går in i en recession.

Det kommer visserligen ha bieffekten att utsläppen går ner eftersom energikonsumtionen minskar i takt med en krympande ekonomi. Dock kan det också innebära att det är lättare för en sittande regering att prioritera andra satsningar och hålla tillbaka på investeringar i förnybar energi och omställning.

– Den största inverkan kommer antagligen vara ett förändrat investeringsklimat, och det kan bli mycket svårare för Storbritannien att säkra investeringar som behövs för att göra en omställning till koldioxidsnål ekonomi, säger Bob Ward.

Parisavtalet

EU har i dag en gemensam klimatpolitik. Som en del av Parisavtalet har EU lovat att utsläppen inom unionen ska minska med 40 procent till 2030, och det finns även en europeisk marknad för handel med utsläppsrätter.

I de förhandlingar som nu inleds mellan Storbritannien och EU om hur utträdet ska gå till, kommer parterna att behöva komma överens om hur klimatarbetet ska fungera framöver. Här finns stora osäkerheter, och utträdet kommer att påverka klimatpolitiken inom EU.

En konsekvens av utträdet är att övriga medlemsländer kommer att behöva minska sina utsläpp snabbare än vad de kanske hade räknat med.

– EU har en bördefördelning för att nå de gemensamma klimatmålen, där länder med högre ekonomisk utveckling tar en större del och har högre ambitioner inom de här målen. Storbritannien är ett av de länderna, vilket innebär att om EU ska ha samma mål, måste åtminstone några av de andra ta på sig mer, säger Björn-Ola Linnér, professor vid Centrum för klimatpolitisk forskning vid Linköpings universitet.

Han tror att Sverige kommer att behöva ta en större del av kakan.

– Nu tror jag i och för sig inte att det är så problematiskt, eftersom om vi tittar på miljömålsberedningens förslag, så – om det skulle gå igenom – innebär det en ambitionstakt som skulle kunna matcha de högre åtagandena inom EU.

Frankrike är det enda EU-landet som hittills har hunnit ratificerat Parisavtalet. Storbritanniens utträde kan skapa en osäkerhet som i sig kan vara problematiskt för unionens framtida klimatpolitik. Historiskt sett har Storbritannien varit en progressiv kraft inom EU, och ett av de länder som har tryckt på för tuffare utsläppsminskningar.

– Utan Storbritannien som en del av förhandlingarna kan det vara svårare att fortsätta att pressa EU att anta ambitiösa mål, säger Bob Ward.

Även Björn-Ola Linnér påpekar den risken, men är tveksam till hur stor den egentligen är.

– Jag vet inte vilken effekt det de facto har, eftersom vi fortfarande har stora nationer som Tyskland och Frankrike som är motvikter till Polen, som vill ha mindre ambitioner, säger han.

Klimat– och euroskeptiker

Förutom de neoliberala männen som kretsar kring 55 Tufton Street, finns det även en annan grupp klimat– och euroskeptiker: ultranationalisterna. I Storbritannien representeras denna grupp främst av Nigel Farage, partiledare för UK Independence Party, Ukip, och som ledde Brexit-rörelsen "Grassroots Out". Han har tidigare sagt att oron för klimatförändringarna kan vara "ett av historiens kanske största, mest idiotiska kollektiva misstag."

Liknande hållning finns hos exempelvis Sverigedemokraterna, som sitter i samma partigrupp i Europaparlamentet som Ukip, och franska Front National. Front Nationals ledare Marine Le Pen var snabbt ute och hyllade resultatet av Brexit-omröstningen.

Björn-Ola Linnér tror att folkomröstningen kan ge de här partierna vind i seglen.

– Det tror jag absolut att det kommer göra. Det känns ganska självklart att nu har man ett tungt exempel att peka på och kan säga att vi borde göra likadant, säger han.

En annan som snabbt hyllade valresultatet var den republikanska presidentkandidaten i USA, Donald Trump. Han har själv kommit med de flesta bortförklaringar kring varför klimatfrågan inte är något att bry sig om, varav den mest häpnadsväckande kanske var när han twittrade om att det var ett kinesiskt påhitt med syfte att skada den amerikanska ekonomin.

Behöver inte vara "vi" mot "dem"

Kyla Mandel, som ursprungligen kommer från Kanada, tror inte att Brexit kommer att ha en så stor inverkan på det amerikanska valet, men menar att hela folkomröstningen i Storbritannien är ett tecken i tiden. Den är ett bevis för att det som känns osannolikt faktiskt kan inträffa, menar hon, och oroar sig för en ökad polarisering.

– Det behöver inte alltid vara ett "vi" mot "dem" narrativ. Politiska debatter och beslut borde inte enbart baseras på fruktan och desinformation – två saker som dominerade Brexitkampanjen. Särskilt inte när det kommer till att hantera frågor som har globala konsekvenser, så som Brexit och klimatförändringarna. Därför är det viktigt att vi förstår och lär oss från dynamiken som vi ser utspela kring Brexit, och ser till att samma misstag inte upprepas, säger hon.

Förutom att vi i bästa fall kan lära oss några från misstagen, kan Brexit ha någon annan positiv påverkan på klimatpolitiken? Bob Ward berättar att han har tänkt länge på frågan, men inte kommit på något för Storbritanniens del. Det skulle eventuellt vara om landet på sikt lämnade EU utsläppshandelssystem, och införde ett eget system där priset för utsläppsrätterna var högre och samma för att alla sektorer av ekonomin. Men att det skulle hända är långt ifrån säkert.

– Det skulle kunna vara en möjlighet, men det finns absolut ingen garanti att en ny regering skulle ha något intresse av att göra det, säger Bob Ward.

Det finns hopp

Björn-Ola Linnér är lite mer hoppfull. Dels menar han att det finns ett enormt momentum i klimatpolitiken globalt efter Paris, och att det inte kommer att avta på grund av Brexit. Dels hoppas han på – att om klimatskeptikernas inflytande kan begränsas inom den nya regeringen i Storbritannien – så kan landet bli en föregångare om det fortsätter med samma politik som tidigare.

Utanför EU skulle Storbritannien potentiellt kunna ta på sig hårdare utsläppsminskningar än unionen, och visa på hur omställningen kan gå till.

– Där skulle man kunna tänka sig att Storbritannien kan föregå med ett gott exempel, så det är säkert sådana saker som kan vara positiva på längre sikt, men just nu överväger det negativa för själva Parisavtalet, säger Björn-Ola Linnér.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.