De djupa fårorna gör det svårt att ta sig fram på den leriga vägen. Framför husen samlas skräpet som ingen tar hand om i högar. En gång vaggan för frihetsrörelsen och kampen mot apartheid är Kliptown idag ett virrvarr av rostiga skjul mellan staket av madrassfjädrar och taggtråd. Kåkstaden, en del av Johannesburgs sydvästra förorter mer känt som Soweto, har hamnat på efterkälken i det nya Sydafrika.
– Nelson Mandela och de andra ANC-ledarna brukade hålla sina möten här, men medan andra delar av Soweto har riktiga hus, vägar, el och vatten, glömdes Kliptown bort, säger Nkosimathi Nontsinyana, en ung man som bor i här.
På andra sidan järnvägsspåren som skär genom Kliptown ligger fyrstjärniga Soweto Hotel och Frihetstorget. Här undertecknades Freedom Charter, det avtal som enade de olika frihetsrörelserna mot apartheid och la grunden till Sydafrikas konstitution. ANC ledde kampen för frihet, men idag har partiet gjort sitt, menar Nkosimathi Nontsinyana.
– ANC har inte levererat. Här i Kliptown finns inga skolor, ingen hälsovård, ingenting.
”Dags för en kvinna”
Han har valt att lägga sin röst på Demokratiska Alliansen, oppositionspartiet som samlar vita och medelklassväljare och leds av Helen Zille.
– Kanske är det dags för en president som är vit och kvinna, säger han.
Sicelo Janda håller inte med.
– ANC har gjort mycket för oss ungdomar. Fler går i skolan och jobben, de är på väg, säger han.
Lindkuhle Jobe dyker upp i dörröppningen till huset vi befinner oss vid. Huvudet och överkroppen är täckta i tvållödder.
– På 20 år har vi inte sett några förändringar. Politikerna bryr sig inte. Vill du ha något gjort, får du fixa det själv. Se bara hur vi får ström till huset, säger han och pekar upp mot taknocken där en sliten kabel löper ut och fäster i elledningen utanför på gatan.
Han har bestämt sig för att inte rösta i dagens val.
– Det finns inget parti som förtjänar min röst, säger han.
De unga männen som har samlats utanför Lindkuhle Jobes hus tillhör alla Born free-generationen, det vill säga de som föddes i frihet efter apartheids fall.
Årets val är första gången Nkosimathi Nontsinyana får rösta. Av 25 miljoner registrerade väljare är bara drygt en halv miljon ”born frees”. Deras röster ses ändå som en vägvisare för vart landet är på väg. Och även om ingen tvivlar på att ANC kommer att vinna även den här gången spår många att partiet kommer att tappa väljare, i första hand till DA, men också till det nya partiet på vänsterkanten, Economic Freedom Fighters, EFF, som leds av Julius Malema. Den tidigare ledaren för ANC:s ungdomsförbund är något av en politisk ”bad boy”. Han vill att landets gruvor ska nationaliseras och att verksamheter som ägs av vita ska konfiskeras utan kompensation, ett uttalande som bidrog till att han uteslöts ur ANC.
– Malema är inte rädd för att säga vad han tycker. Han står upp för oss unga. Det är därför jag gillar honom, säger Mpho Pheme.
Har väntat i timmar
Det är redan mörkt och strömmen har gått när Malema anländer till Ivory Park, ett bostadsområde där majoriteten av invånarna är svarta, i östra Johannesburg. Supportrarna har väntat i timmar. De har dansat och sjungit. Några har också gett upp och gått hem. De som är kvar dirigerar snabbt om flera bilar som riktar strålkastarna mot lastbilsflaket där Malema håller ett kort tal innan han sjunger den gamla kampsången ”Skjut boern”. Sången uppmanar till mord på vita farmare och får inte längre sjungas i Sydafrika.
Dagens val är det första utan ex-presidenten och ledaren för frihetskampen Nelson Mandela, som gick bort i december förra året. Hans ande vilar över valet där presidenten Jacob Zuma väntas leda ANC till partiets femte valseger. Zuma dras med korruptionsrykten, bland annat för att ha betalat renoveringen av sin privata bostad i byn Nkandla med skattemedel. Många väljare är besvikna på presidenten som dömts att betala tillbaka en stor del av den närmare kvarts miljard kronor som bygget av exempelvis en amfiteater och en swimmingpool kostat skattebetalarna.
När tiotusentals människor och världens ledare samlades på den stora fotbollsstadion nära Soweto för Mandelas minnesceremoni i december förra året ekade buropen över arenan varje gång Zumas ansikte visades på tv-skärmarna.
”Zuma har förändrat mitt liv”
När ANC återvänder till arenan för partiets traditionella stormöte sista söndagen före valet har supportrarna som vanligt bussats från hela regionen.Nompumeko Mainga, 18 år, gick upp klockan fem för den sex timmar långa resan till arenan.
– Zuma har förändrat mitt liv. Tidigare bodde jag och min familj i ett skjul i en kåkstad. Nu har vi ett hus med tre rum och toalett. Fri utbildning och gratis skolmat är andra bra saker som partiet har infört, säger hon.
Problemet med ANC är att man fortfarande ser sig mer som en befrielserörelse än ett politiskt parti, menar Daryl Glaser, professor med ansvar för den statsvetenskapliga institutionen vid Witwatersrand-universitetet i Johannesburg.
– I dagens val utmanas ANC från både höger- och vänsterkanten. Det tvingar partiet att anpassa sig till en ny politisk verklighet. Avgörande är om ANC får mindre än 60 procent av rösterna. Det innebär i så fall en tydlig politisk kris för partiet, säger Glaser.
Inne på arenan trängs och knuffas supportrarna för att säkra de bästa platserna. Men Zain Kalinde har inte bråttom. Han föddes 1955, året efter att Freedom Charter undertecknades, och deltog i studentprotesterna på 1970-talet.
”Resurserna räcker inte till”
En av de viktigaste frågorna för Zain Kalinde är frågan om land. Fortfarande ägs en majoritet av all mark i Sydafrika av en minoritet. Det är också en av EFF:s viktigaste frågor. Malema vill att vita farmare ska tvingas lämna ifrån sig mark utan kompensation. Men det är inte rätt väg att gå, menar Zain Kalinde.
– Vi måste få tillbaka vårt land, men inte med våld som som Malema och EFF förespråkar.
ANC:s styrka, menar han, är just att man är en befrielserörelse och inte bara ett politiskt parti.
– Problemet är att många har glömt eller helt enkelt inte känner till hur vi kämpade för frihet. Partiet står inför stora utmaningar. Det vill göra mycket, men resurserna räcker inte till. De som fortfarande väntar på skolor, toaletter och elektricitet måste ge sig till tåls, tycker han.
