Början på slutet

I takt med att rebellernas kontroll över östra Aleppo smulats sönder har den syriska regeringen fått segervittring. Belägringen av de rebellkontrollerade kvarteren, genomförd med både envishet och hänsynslöshet, har till sist gett resultat. Bashar al-Assad tycks nu sitta säkrare än någonsin under de senaste fem åren, och med östra Aleppo nu på randen till att falla står den syriska oppositionen och dess allierade inför ett strategiskt nederlag.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I skrivande stund är striderna i staden är inte helt över och det är möjligt att de kommer att blossa upp igen, men när eller om rebellfästet faller helt kommer det få svåra politiska konsekvenser för den syriska oppositionen. Trots att rebellerna har svurit att fortsätta kampen kommer många dra slutsatsen att utan Aleppo och med Donald Trump i Vita huset finns det inte längre något hopp om att segra över Bashar al-Assad. Visst har rebellerna fortfarande kontroll över stora områden, men inget ser ut att kunna fungera som bas för en effektiv motoffensiv, åtminstone inte om oppositionen vill behålla sitt utländska stöd.

Det strategiskt mest intressanta rebellområdet är en remsa längs gränsen till Turkiet, nordost om Aleppo, där turkisk militär har givit stöd och ledning till syriska rebeller sedan augusti 2016. Insatsen riktar sig mot den så kallade Islamiska staten och PKK-vänliga kurdiska grupper, men det finns alltså en möjlighet att rebellerna skulle kunna få turkiskt understöd också i kampen mot Bashar al-Assad. Många oppositionella har klamrat sig fast vid hoppet om att den Assadfientlige presidenten i Ankara, Recep Tayyip Erdoğan, till sist ska skänka dem en seger i Aleppo. Men ett sådant scenario ter sig allt mer osannolikt, och det av tre skäl.

För det första var det huvudsakliga syftet med Turkiets ingripande i Syrien att rensa området från Islamiska staten och se till att vakuumet inte fylldes av PKK, det vill säga att tillgodose turkiska säkerhetsintressen snarare än syriska.

För det andra var den turkiska interventionen baserad på en överenskommelse med Ryssland, som lovat att skydda Bashar al-Assad. Hur Ankara och Moskva planerar att dela upp gränsområdet är fortfarande oklart och kan säkert behöva omförhandlas; kanske kan det leda till sammanstötningar. Samtidigt vet vi att varken Turkiet eller Ryssland är intresserade av en direkt konflikt, efter att ha investerat så mycket tid i att förbättra sina relationer. Turkiets medlemskap i Nato innebär dessutom att insatserna höjs betydligt.

För det tredje, om Recep Tayyip Erdoğan hade några avsikter att bryta belägringen av Aleppo skulle han ha gjort det för länge sedan. Det finns ingen anledning för honom att vänta tills Bashar al-Assad krossat de rebellstyrkor han vill undsätta, för att först därefter göra en ny framstöt mot staden.

Ankaras avsikter nordost om Aleppo tycks alltså bli en besvikelse för oppositionen, men Turkiets engagemang i Idlib har legat mer i linje med rebellernas intressen. Området, som togs över av oppositionsstyrkorna under våren 2015, försörjs över den turkiska gränsen och har fungerat som en bas för attacker mot Aleppo, Hama, och Latakia.

Rebellstyrkorna i Idlib är starka och väl rotade i området. De utgör utan tvekan ett hot mot Bashar al-Assad, men här är andra begränsningar i spel. Många olika rebellgrupper rör sig i Idlebområdet, men det domineras av hårdföra islamister som Ahrar al-Sham och Fath al-Sham, en jihadiströrelse som tidigare kallades Nusrafronten och har band till al-Qaida. Dessa grupper är svurna fiender till Bashar al-Assad, men de är också alldeles för extrema för att få stöd av Väst. Även om beslutsfattarna i Doha och Ankara är mindre nogräknade än sina kollegor i Washington lär det bli svårt att komma runt Fath al-Sham. Med andra ord, även om Idlib kommer att förbli en nagel i ögat på Bashar al-Assad är det osannolikt att området kan fungera som språngbräda för den syriska oppositionens maktövertagande.

Upproret i södra Syrien bygger på en koalition av olika rebellgrupper som varit mer tilltalande för USA och dess allierade. Miliserna hålls i strama tyglar av den USA-stödda och Jordanienbaserade sambandscentralen Military Operations Center, MOC.

Deras vilja att spela efter utomstående länders pipa har gjort dem till en attraktiv partner, men att strida som ombud för utländska makter har också sina nackdelar. Upproret i södra Syrien har i princip stannat av under det gångna året. Striderna ebbade ut efter att Ryssland förhandlade fram ett avtal med Jordanien för Bashar al-Assads räkning, vilket accepterades av oppositionens uppbackare av rädsla för att striderna skulle destabilisera Jordanien och Libanon.

Det är möjligt att MOC-staterna godkänner förnyade angrepp för att sätta press på Bashar al-Assad, men de lär knappast gå långt nog för att försöka fälla eller allvarligt skada hans regim.

Runt Damaskus har regimen gjort betydande landvinningar under 2016 och rensar nu ut de sista fickorna av motstånd. Efter att Daraya föll i augusti ökade trycket på rebellerna att lämna andra förorter och omkringliggande städer. Rebeller från Khan al-Shih och al-Tell, väster respektive norr om Damaskus, har redan börjat evakueras till Idlib.

Det sista starka rebellfästet nära huvudstaden ligger i Ghouta-regionen öster om Damaskus. Men i våras började rebellerna inne i det belägrade Ghoutaområdet slåss mot varandra, vilket försvagade dem och öppnade för nya arméangrepp. Bashar al-Assads styrkor har hittills fokuserat sina attacker främst mot fundamentalistiska Islamarmén, som kontrollerar de norra och östra delarna av enklaven, vilket verkar syfta till att spela ut rebellerna mot varandra.

– Den syriska regimen är en ond regim, säger den lokale aktivisten Alaa över Skype.

– De försöker hela tiden skapa oro. Ibland anfaller de på vissa fronter samtidigt som de drar sig tillbaka från andra.

Kring en tredjedel av rebellenklaven i östra Ghouta har erövrats sedan i våras. Armén sätter nu press på Islamarméns hemområden i staden Douma för att tvinga fram en vapenvila på sina egna villkor, och enligt en regeringskälla i Damaskus har förhandlingar även inletts med en annan rebellgrupp i närliggande Harasta. Ghoutaenklaven är större än östra Aleppo i fråga om både territorium och befolkning, och kan kanske hålla ut längre, men det är svårt att föreställa sig att rebellerna ska kunna vända regimens övertag.

Det vore enfaldigt att försöka förutsäga hur konflikten kommer att utvecklas. Mycket kan hända. Kanske kommer den nyckfulle Recep Tayyip Erdoğan att ställa sig bakom en ny rebelloffensiv i Aleppo trots allt.

Men i annat fall ser det, utifrån dagens läge, onekligen mycket mörkt ut för oppositionen. Östra Aleppo har fallit, medan östra Ghouta är avskuret och håller på att mjukas upp för fredsavtal på regeringens villkor. Bashar al-Assad tycks alltså vara på väg att skaffa sig stabil kontroll över Syriens viktigaste områden. Om oppositionen inte kan uppbåda en betydande motoffensiv inom den närmsta tiden, kommer vägen ligga öppen för Assad att förhandla eller bomba till sig nya landvinningar. Regeringsstyrkorna har då möjlighet att expandera in även i de landområden som för närvarande kontrolleras av Islamiska staten.

Naturligtvis beror det mycket på regimens egen förmåga, och den är kraftigt försvagad. Staten är ekonomiskt utarmad och lider brist på soldater. Bashar al-Assads ovilja eller oförmåga att diskutera konstruktiva kompromisser som skulle kunna ge hans motståndare en hedervärd reträttväg har ytterligare befäst hans isolering. Men när allt kommer omkring är detta ett krig, och Bashar al-Assads militära segrar på marken kommer förr eller senare att leda till ett politiskt övertag.