BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Stora delar av oppositionen bojkottade valet och som segrare stod Omar Hassan al-Bashir, landets president sedan 1989, med över 94 procent av rösterna. Hans regim har fortsatt utföra brutala attacker mot sin egen befolkning.
Sedan april 2012 har Sudan släppt 3 740 bomber över de fattiga regionerna Södra Kordofan och Blå Nilen, som gränsar mot Sydsudan, enligt organisationen Nuba Reports. Human Rights Watch och Amnesty International har även vittnat om att regeringen använt sig av klusterbomber, vilket är förbjudet enligt en FN-konvention från 2008.
Enligt en representant från Nuba Reports, som vill vara anonym på grund av de hot som organisationen tidigare fått, har flera tusen sökt skydd i grottor uppe i Nubabergen. Han berättar att många av de små utrymmena egentligen är obeboeliga och att folk fått problem med hosta och lungrelaterade sjukdomar på grund av den dammiga miljön.
– Förhållandena är fruktansvärda, säger han.
Enligt Nuba Reports medarbetare finns det inte några militära mål i närheten av de drabbade platserna. Organisationer som Amnesty International delar deras farhåga att det är lokalbefolkningen som de högtflygande Antonovplanen riktar in sig på.
– Vi säger att det begås krigsbrott där. Man bombar civila mål medvetet, säger Anna Lindenfors, generalsekreterare på Amnestys svenska sektion.
Kritiken mot rebellgrupperna som regimen strider mot är inte lika väldokumenterad och omfattande, men Sudanesiska folkets frihetsrörelse-norr (SPLM-N) har bland annat anklagats för att ha tillfångatagit FN-personal som tvingats nödlanda i området. På Nuba Reports har man en mer positiv bild av grupperna som slåss mot regimen, men konstaterar samtidigt att informationen är bristfällig.
Den sudanesiska regimen släpper varken in oberoende hjälporganisationer eller medier i de rebellkontrollerade områdena. Nuba Reports, som anger att man är politiskt- och religiöst oberoende, är därmed en av få som regelbundet är på plats för att rapportera om situationen. Amnesty International kräver att Sudan ska sluta med bombanfallen och att oberoende organisationer ska ges full tillgång till konfliktzonerna. Anna Lindenfors tror att regimens blockad är en del av krigsföringen.
– Det är ett sätt att kväsa uppror, och också att kunna hantera informationen, säger hon.
Men en del information sipprar ändå igenom, bland annat via vittnesmål från flyktingar som sökt skydd i grannländerna och rapportörer som lyckats ta sig in i konfliktområdena.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
I rapporten ”Don’t we matter? Four years of unrelenting attacks against civilians in Sudan’s South Kordofan State” från 2015 konstaterar Amnesty International att situationen är desperat för civilbefolkningen. Mellan januari och mars bedömdes livsmedelsförsörjningen vara ytterst osäker för 75 procent av hushållen. En förklaring till detta är att människor är rädda för att arbeta på jordbruken på grund av luftanfallen. Flera organisationer har uttryckt en oro att regeringen använder svält som vapen. Nuba Reports personal har sett konsekvenserna av de uteblivna skördarna.
– En del områden är värre än andra. Bombningen av jordbruk förvärras på grund av att den humanitära hjälpen blockeras och att handlare inte tillåts föra in leveranser. Så folk anpassar sig genom att äta insekter och löv från träden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Tillgången till utbildning och vård är kraftigt begränsad då skolor och hälsokliniker också utsätts för regimens attacker. Läkare utan gränser, som befinner sig illegalt i regionen, bombades så sent som den 20 januari i fjol. Enligt organisationen släppte ett stridsplan ett kluster av 13 bomber över ett sjukhusområde i en av Södra Kordofans rebellkontrollerade delar. Två personer sårades och sjukhusbyggnaden fick allvarliga skador. På organisationen är man säker på att det är regimen som stod bakom luftangreppet.
– De är de enda där som har tillgång till flygplan. Regeringen har inte erkänt, men heller inte förnekat det, säger en talesperson för Läkare utan gränser som vill vara anonym.
Han förklarar att organisationen ”behöver ligga lågt” för tillfället på grund av säkerhetsläget.
Det internationella samfundet har fördömt attacken, men inget åtal har väckts i Sudan. Läkare utan gränsers talesperson är starkt kritisk över regimens agerande.
– Regeringen bombar civila, det går emot alla mänskliga rättigheter, säger han.
Som i så många andra konflikter är kvinnorna och flickorna svårt drabbade. Bland annat Human Rights Watch har larmat om ett omfattande sexuellt våld.
”Antalet våldtäkter som rapporteras till oss, som ofta är skakande detaljrika, tyder på att sexuellt våld är en del av regeringens upprorsbekämpande strategi”, berättar Daniel Bekele, Afrikachef på Human Rights Watch, på organisationens hemsida.
En stor del av befolkningen är på flykt inom konfliktområdena, men många har också sökt skydd i grannländerna. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befann sig omkring 220 000 personer från Blå Nilen och Södra Kordofan i flyktingläger i Sydsudan ifjol, ett land som också drabbats av blodiga konflikter. UNHCR har pekat på en svår humanitär situation och att lägren i sig ofta inte är säkra. Amnesty International har vittnat om att rebellgruppen SPLA-N rekryterar i lägren. Enligt Nuba Reports medarbetare är den långa vandringen till Sydsudan också riskabel, och från vissa delar av regionen även omöjlig.
– Avstånden, frontlinjen och isoleringen gör det väldigt svårt för många att resa till Yida (ett flyktingläger i Sydsudan, reds. anm.), säger han.
Så vad handlar konflikten om?
Motsättningarna går långt tillbaka i tiden. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, bedrev regimer i norra Sudan slavhandel i den södra delen av landet i århundraden. Britterna införde ett förbud mot slaveriet när de tog över som kolonialmakt i början av 1900-talet, men styrde i sin tur landet enligt klassiska söndra och härska-principer. Sudan, som tidigare även koloniserats av Egypten, var i praktiken två separata länder inom samma koloniala gränslinjer och utvecklingen i den södra delen negligerades kraftigt.
Ett år innan självständigheten från Storbritannien 1956 tog invånarna i söder till vapen efter att ha nekats självstyre. Det blev startskottet på ett inbördeskrig som, utöver skakiga perioder av fred och ett tidigare fredsavtal, skulle komma att vara i flera decennier. Under dessa år blev Sudan också en av världens hårdaste diktaturer. Den nuvarande presidenten Omar Hassan al-Bashir tog makten i en militärkupp 1989. Hans regim fängslade och fördrev oppositionspolitiker, bestämde att sharia-domstolarna även skulle gälla icke-muslimer och bjöd in terroristen Usama bin Ladin att hålla träningsläger i landet.
Utöver de politiska, etniska och religiösa dimensionerna handlar konflikten till stor del om naturresurser. Södra Sudan sitter på oljetillgångar och situationen eskalerade när dessa började utvinnas i slutet av 1990-talet. Stora protester utbröt när regeringsarmén tvångsförflyttade lokalbefolkningen för att ge utrymme åt utländska oljebolag, varav många drog sig ur på grund av den rådande situationen. Men oljan blev också en morot till att få en lösning på konflikten, enligt MSB.
Ett fredsavtal undertecknades i januari 2005. Sex år senare kom den länge efterlängtade folkomröstningen och självständigheten för folket i söder. Festyra rådde när världens nyaste land Sydsudan såg dagens ljus 2011. Men relationerna grannländerna emellan blev snart frostiga igen och ett nytt krig var nära 2012.
Än en gång stod oljan och gränserna i fokus, oljekällorna ligger i Sydsudan och ledningarna samt utskeppningshamnen i Sudan. Sudans enda kvarvarande oljefält finns i gränsområdet där Södra Kordofan och Blå Nilen ligger. En del, Abyei, tillhör inte något av länderna och bevakas av en fredsbevarande styrka.
Befolkningen i dessa regioner, som har större kulturell samhörighet med Sydsudan, nekades folkomröstning om att få tillhöra grannlandet i samband med att Sydsudan blev självständigt. Konflikten var ett faktum och i dag verkar flera rebellgrupper i områdena. Den starkaste är tidigare nämnda SPLA-N, som har kopplingar till den tidigare rebellrörelsen SPLA och dess politiska del SPLM, som bildat regering i Sydsudan.
– Regeringens uppfattning är att alla invånare i rebellkontrollerade områden är för SPLA-N. De vill tvinga ut dem ur jordbruksområden så att det uppstår matbrist och för att tvinga invånarna att bo regimkontrollerade områden och läger. Rädsla är ett sätt att kontrollera befolkningen, säger Nuba Reports representant.
Men det är bara en av flera teorier, Enligt Nuba Reports vet ingen säkert varför Sudans regering attackerar sin egen befolkning.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Situationen i Södra Kordofan och Blå Nilen påminner på många sätt om den i Darfur. Snedvriden resursfördelning, politiskt uppror, etniska spänningar och strider kring betes- och jordbruksmark är några av orsakerna till den mångåriga konflikten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För några år sedan var Janjawiderna, det vill säga den regeringsstödda milisens laglösa ryttare, ett återkommande begrepp i media och kampanjen Save Darfur fick uppmärksamhet genom kändisar som George Clooney.
Sudans regering valde att utvisa flera hjälporganisationer som svar på att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag år 2009 efterlyste Omar Hassan al-Bashir för folkmord. Omvärlden har visat sig vara oförmögen att gripa den sudanesiske presidenten. Enligt Nuba Reports har Omar Hassan al-Bashir rest till 22 länder under de senaste sju åren. Anna Lindenfors tycker att det är problematiskt, och berättar att Amnesty International också vill att ICC:s efterlysning utvidgas till att även gälla Södra Kordofan och Blå Nilen.
– Förra året reste al-Bashir till Sydafrika som då tog ett aktivt beslut att inte arrestera honom, vilket vi tycker är oacceptabelt, säger hon.
Enligt Amnesty International finns det cirka 2,5 miljoner internflyktingar i Darfur. Konflikten pågår än i dag, om än i mindre omfattning. Situationen fick nyligen medial uppmärksamhet genom en omtvistad folkomröstning kring regionsindelningsfrågan i Darfur, som till ytan är minst lika stort som Sverige. Och i februari 2016 rapporterade Human Rights Watch att regimtrupper attackerat 47 byar sedan januari samma år. Jehanne Henry, senior researcher på Human Rights Watch, frågar retoriskt i en artikel hur det kunnat ske när FN investerat stora pengar tillsammans med Afrikanska Unionen i en av världens största fredsbevarande insatser. Längre ner konstaterar hon bland annat att Ryssland och Kina har använt sitt veto för att skydda Sudan mot kritik för agerandet i Darfur. Jehanne Henry tror också att omvärldens påtryckningsarbete för att få Sudan att respektera de mänskliga rättigheterna kan komma att påverkas negativt efter att Saudiarabien välkomnade landet till sin koalition i Jemen.
”FN: s beslut tidigare denna månad att hålla inne offentliggörandet av sin expertpanels rapport om Darfur, som beskriver Sudans pågående kränkningar av de mänskliga rättigheterna, är ett typexempel”, skriver hon.
För två år sedan bad Sudan officiellt att den fredsbevarande styrkan skulle förbereda sig på att lämna Darfur. Utspelet kom efter att FN uttalat misstankar om att sudanesisk militär genomfört massvåldtäkter i en by dit den fredsbevarande styrkan först inte fick tillträde. När de väl släpptes in medverkade militärer vid alla intervjuer med byborna. Regimen menar i sin tur att våldtäktsanklagelserna är falska och ett försök att smutskasta landet.
Nu kan det däremot vara på gång, den fredsbevarande styrkans mandat går ut den 30 juni 2016.
– Det tycker jag skulle vara ett uttryck för en felprioritering av omvärlden. Priset för de kvinnor, män och barn i Darfur som inte längre har en oberoende part på plats kan bli högt då övergrepp på mänskliga rättigheter från myndigheternas sida kan fortsätta med än sämre insyn och än sämre förmåga av omvärlden att hålla myndigheter och andra aktörer ansvariga. Amnesty kräver att oberoende organisationer ska ha tillgång till alla områden för att kunna bidra med humanitär hjälp och det riskerar också att försvåras om inte de fredsbevarande styrkorna finns på plats, säger Anna Lindenfors.
Anklagelserna mot Kina och Ryssland gäller även Södra Kordofan och Blå Nilen. Ekonomiska intressen i form av olja och vapenleveranser tros ligga bakom ländernas ovilja att se FN agera i frågan. Enligt Sida har Kina varit Sudans viktigaste politiska stöd och största handelspartner under 2000-talet. Sida anger också att korruptionen i Sudan är bland den högsta i världen och att företrädare från regimen har starka intressen i näringslivet via hemliga bolag.
På Nuba Reports upplever man att utvecklingen går åt fel håll.
– Tyvärr verkar det internationella samfundet och FN ha en ny politisk strategi när det gäller den sudanesiska regeringen.
Han menar att särskilt europeiska regeringar har öppnat upp för ett ökat samarbete med Sudan kring frågor som rör migration och terrorism.
– I gengäld verkar det internationella samfundet ha blivit mer villiga att blunda för de kränkningar av mänskliga rättigheter som genomförs i Nubabergen och vilja stödja fredsprocesserna som konstruerats i Khartoum.
I februari nu i år meddelade EU att man önskar se en förbättrad relation med Sudan kring bland annat regional säkerhet, fred, migration och kontraterrorism. I pressmeddelandet skriver man bland annat att Sudan har ett viktig strategiskt läge vid Afrikas horn och att ”EU kommer fortsätta uppmuntra Sudans konstruktiva insatser gällande fred och säkerhet i den vidsträckta regionen”. Man anger också bland annat att Sudan sagt sig vara redo att arbeta mot bland annat flyktingsmuggling och människohandel, samt samarbeta kring återvändande. Enligt EU ska Sudan öka landets kapacitet som värdland för flyktingar och därmed minska vidare förflyttningar till Europa.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Mer konkret ska EU avsätta 100 miljoner euro till Sudan för att bland annat komma åt problem med illegal migration. Pengarna ska bland annat gå till fattigdomsbekämpning och fredsfrämjande åtgärder. Enligt EU ska hjälpen särskilt riktas mot landets konfliktområden och man säger sig ha uttryckt en oro över situationen i dessa under mötet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det stärkta samarbetet föder många frågor, men ETC har inte fått något svar från EU inför denna tidnings pressläggning. AllAfrica har däremot publicerat ett uttalande av EU-kommissionären Neven Mimic. Hon skriver bland annat att den främsta utmaningen är implementeringen, men att myndigheterna i Sudan bland annat garanterat resetillstånd till områdena där projekten ska genomföras.
”Jag är övertygad om att vi kan nå resultat snabbt till förmån för människorna i Sudan.”
En annan fråga är hur säkert Sudan är som värdland för flyktingar. I fjol konstaterade Migrationsverkets rätts- och landinformationssystem Lifos bland annat att ”darfurier som upplevt förföljelse i Darfur inte kan bo i Sudan eftersom deras identitet registrerats och finns kvar oavsett var i landet.” Författarna till rapporten Internflyktingars situation i Khartoum menade att alla diskussioner om interna flyktingalternativ måste ta hänsyn till den långvariga konflikten samt politiska och socioekonomiska situationen.
På Nuba Reports är man kritisk till att EU avsätter medel till ett land som själv tvingar folk på flykt. Han är också orolig att pengarna ska användas på fel sätt.
– EU: s finansiering till Sudan kan mycket väl påverka boende i Södra Kordofan och Blå Nilen negativt, om medlen smygomdirigeras av regeringen för att ge bränsle åt Sudans krigsansträngningar. Om någon del av stödet har öronmärkts till att ”bekämpa terrorism” till exempel så skulle det lätt kunna användas för att underblåsa kriget i Nubabergen, säger deras representant.
Anna Lindenfors berättar att Amnesty International inte vill se några generella förbud mot samarbeten med länder som Sudan, men påpekar att det kräver försiktighet.
– Det är viktigt att man inte går på och tänker att nu är vi jättepolare för att vi ska samarbeta mot terrorism, för det är faktiskt så att Sudan begår övergrepp och statschefen är anklagad för krigsbrott. Det måste man hantera från EU.
Det råder dock delade meningar kring EU:s agerande i Sudan. Simon Adams, vd på organisationen Global Centre for the Responsibility to Protect, anser att EU har en bra strategi för att förbättra de mänskliga rättigheterna i landet. Generellt menar han däremot att responsen från det internationella samfundet kring konflikterna i Södra
Kordofan och Blå Nilen har varit ”bedrövande otillräcklig”.
– Civila lämnas i händerna på väpnade styrkor som fortsätter att begå grymheter. För att kunna avsluta konflikterna i Södra Kordofan och Blå Nilen är det viktigt att avskaffa straffriheten för övergrepp som begåtts av både regeringen och de beväpnade rebellerna. Ingen sida har rena händer i Sudan inbördeskrig.
Men omvärlden blir allt tystare. Global Centre for the Responsibility to Protect har sammanställt “viktiga reaktioner och åtgärder” från internationella aktörer sedan konflikten startade 2011. Tidslinjen talar för sig själv. 2012 fanns över 180 punkter på listan, jämfört med 18 år 2014 och tio fram till i september i fjol. Situationen i Sudan tar sig dessutom allt mer sällan genom mediernas nyhetsvärdering. En sökning på Södra Kordofan och Blå Nilen i bibliotekens databas över svenska papperstidskrifter gav 167 träffar år 2011, tre ifjol och ingen hittills i år. Även om träffsäkerheten inte går att garantera säger den ändå något då exempelvis ”Syrien” ger över 15 000 träffar bara för i år. Enligt Nuba Reports drabbar medieskuggan och det bristande engagemanget från världssamfundet människorna som befinner sig i konfliktzonerna.
– De har slutat hoppats på ett internationellt ingripande och förlitar sig bara på sig själva för sin fortsatta överlevnad. Den bristande uppmärksamheten gör också att människorna där använts som geopolitiska brickor.
Anna Lindenfors från Amnesty instämmer.
– Om de inte känner att de har omvärldens stöd, så känner de sig såklart mer isolerade. Man känner att man kanske inte vågar höja sin röst på samma sätt som man kan när man har omvärldens stöd. Därför är det också viktigt att få tillgång till områdena. När Amnesty till exempel jobbar med människorättsförsvarare så är ju det delvis en säkerhet att repressiva regimer ser att vi har kontakt.
Flera försök till fredssamtal har förgäves tagits för att lösa konflikterna i Södra Kordofan och Blå Nilen. Läraren Alfadil Khalifa Mohamed intervjuades av Amnesty International inför Don’t we matter-rapporten i ett internt flyktingläger i Södra Kordofan.
”Under fyra år har vi berättat för världen vad som händer med oss. Alla fakta är kända. Men ingenting förändras”.
Och bomberna fortsätter falla.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
