Fotboll är inte bara dyra arenor och högavlönade stjärnor. Fotboll är längtan och hopp – en möjlig väg till en bättre framtid i ett land med 40 miljoner fattiga. Lars Palmgren rapporterar från Rio de Janeiro.
”Gud ser allt – men tjallar inte!” står det på bakrutan till en vit VW-buss just i gathörnet där MC-taxis som kör upp till favelan Saõ Carlos samlas. Nå, exakt så står det inte, utan ”Gud ser allt, men är inte X9”, och här vet alla att X9 är polisens speciella underrättelseavdelning.
Ed Bigú höjer axlarna när jag frågar om dekalen ska tolkas som att pingstkyrkan och knarkmaffian ingått någon slags allians som garanterar VW-bussen fri lejd.
– Vem vet, säger han med ett mångtydigt leende.
För fem år sedan började Ed Bigú organisera fotbollslag och turneringar för barn och ungdomar i Saõ Carlos. Det är nästan detsamma som att föra ett eget litet krig. Saõ Carlos är en av Rios farliga favelor och Ed Bigú har inget behov av fler fiender än dem han redan har, så han undviker nogsamt att spekulera om maffians och pingstkyrkans relationer – de är ju ändå två av favelans viktigaste maktfaktorer.
– Sedan vi började, berättar Ed Bigú stolt, har sju lämnat maffian, ett dussintal har slutat med droger och fyra har rekryterats att spela i något av de stora lagen i Rio.
13 år och redan värvad
När vi klättrat uppför trapporna och tagit oss runt berget och kan se grusplanen där en match redan pågår, pekar Ed Bigú på en spinkig liten kille i allt för stora kläder.
– Det där är Clayson, säger han. Han är bara 13, men har redan rekryterats av Botafogo.
När Clayson leker med bollen ser det ut som om han dansar. Hans hår är klippt kort på sidorna och lite blonderat på toppen. Alla killarna i turneringen har snitsigt klippta frisyrer – en del med mönster som påminner om tatueringar. Och det enda skälet att Clayson inte, som Ed Bigú och nästan alla de andra, också har en riktig tatuering som börjar på skuldran och växer ner över armen, är att hans mamma hotat med att förbjuda honom att spela fotboll om han tatuerar sig.
Clayson skrattar när han berättar och tittar på Ed Bigú som nickar tillbaka med en blick som säger att än är det inte tid att konfrontera mammas vilja. Det är klart att Clayson vill bli proffs. Det är klart han vill bli som Neymar. Det vill alla fotbollsspelande småkillar i Brasilien. Precis som de för 50 år sedan ville bli Pelé, Garrincha eller vem som helst av alla brasilianska stjärnor som under åren med hjälp av fotbollen lyft sig ur fattigdomen, även om rätt många, när glansdagarna var över, av olika skäl, föll tillbaka ner i den igen.
– Jag har ingenting emot att de drömmer om att bli stjärnor, säger Ed Bigú, det gjorde jag också.
– Men jag försöker förklara för dem att man kan leva rätt bra som vanlig fotbollsarbetare också, även om det rör sig om ett europeiskt division 2-lag. Det viktiga är att veta vad man håller på med. Att inte lura sig själv.
”Lärt sig medborgarskap”
Just som Ed Bigú börjar fråga mig om hur det skulle vara att vara brasiliansk fotbollsspelare i Sverige, uppstår kris på planen och han måste ingripa. En spelare har utvisats sedan han sparkat en motståndare i ändan men nu påstår hans lag att de fått ett mål bortdömt. Skottet var stenhårt men eftersom både målnätet och nätet bakom målet är trasigt så flög bollen ut från plan och nerför den djungelbevuxna sluttningen och ingen hann se om bollen gick igenom målet eller utanför det. Men alla har naturligtvis sin ståndpunkt.
Domaren, med naken överkropp och flip-flops, har en visselpipa som låter så ynkligt att den drunknar i de höga och allt aggressivare ropen.
Ed Bigús ingripande gjuter olja på de upprörda vågorna. När matchen fortsätter är det fortfarande med full kraft och ganska hårda tag, men där finns något nytt, en slags hänsynsfullhet som en svalkande bris som drar genom de snofsiga frisyrerna och dämpar när känslorna hotar ta över.
– I början, berättar Ed Bigú, hände det ganska ofta att matcherna slutade i slagsmål. Eller att ett sådant här bråk, följdes upp av att någon blev påhoppad efter matchen.
– Men, säger han stolt, de senaste två åren har det aldrig hänt. Killarna har inte bara lärt sig spela fotboll. De har lärt sig medborgarskap.
Måste lyckas – för att få rättvisa
Ed Bigú är född i Saõ Carlos och bor här fortfarande. Han var borta några år, jobbade på fabrik i Sao Paulo och läste datakurs på kvällarna. Saõ Carlos tillhörde det förflutna. Men så dog, eller rättare sagt dödades, hans bäste vän.
– Han var inte narco, säger Ed Bigú, men han hade hamnat i ett läge där han måste göra en tjänst åt ett av gängen som det andra gänget uppfattade som en aggressiv handling.
– De avrättade honom och det gick inte att göra någonting.
Ed Bigú är inte en man med yviga eller ens särskilt synliga gester, men nu river han sig upprört i håret och gnuggar ögonen så intensivt som om det var grus i dem. Han nickar mot Clayson.
– Det var hans pappa, säger han. Och det var därför jag kom tillbaka.
Clayson vet mycket väl att hans pappa mördades av ett av gängen som då slogs om makten, Och han vet att även om den nya poliskåren UPP – den fredskapande polisiära enheten – etablerat sig i favelan så är det fortfarande narcos som har det sista ordet.
Det är inte så att Clayson vill hämnas. Men han vill ha rättvisa.
– Det är mammas största önskan. Det är därför hon inte flyttar härifrån. Och det är därför jag måste lyckas.
När Clayson talar om det låter det inte ens dramatiskt. Han talar kortfattat, med stora leenden mellan meningarna. Men så drar han otåligt iväg igen för att leka med bollen medan han väntar på sin match.
– När jag kom tillbaka, berättar Ed Bigú, hade Clayson hoppat av skolan fast han bara gick i andra klass. Hans mamma höll honom instängd. Hon var rädd för att han också skulle råka illa ut.
Gängen lovar ny plan
Utan fotbollen hade Clayson fortfarande levt i en instängd värld av rädsla, hat och hämndbehov. Och utan skola. Fotbollen blev vägen tillbaka till livet. Också för Claysons mamma, även om hon fortfarande är rädd.
När Clayson dyker upp igen frågar jag vad han gillar bäst förutom fotboll.
– Matematik, svarar han snabbt. Efter fotbollen ska jag bli ingenjör.
Ed Bigú ler nöjt. Hans fotboll handlar om något mer än att föda drömmen att bli en ny Neymar. Men han har problem att hålla verksamheten igång. Den kostar pengar. Han har lyckats skaffa belysning till planen så att de kan spela på kvällarna också, men han vill ha tröjor och skor till alla lag, en bra uppsättning bollar, se till att näten på målen lagas och framförallt behöver han utvidga planen.
– Jag har sökt pengar av myndigheter och enskilda organisationer, men det blir aldrig något riktigt av det.
Så gör han en gest med ögonen upp mot den lilla publiken som står på gatan ovanför.
– Han i mitten, viskar han, är narco och har lovat betala för en ny plan.
Sedan skrattar han.
– Och en av pingstpastorerna har hållit kollekt för oss ett par gånger.
