Bödlar, burka och bisarra vitsar

Imad al-Natour och hans kollega, båda soldater för Hayat Tahrir al-Sham (HTS), sitter i separata soffor. Den ena är klädd i svart, den andra i militäruniform. Stridsvästar fyllda med patroner och handgranater ligger på golvet. Deras Kalasjnikov-gevär vilar inom räckhåll. 

Hemmet som utgör miljön för mötet är i Yarmouk-lägret, en utbombad del av Damaskus i Syrien. Huset tillhör en avlägsen gren av al-Natours familj, som bjöd in HTS-soldaterna när de kom ut ur mörkret vid midnatt. 

– Är du hungrig? frågar en familjemedlem som tror att detta är anledningen till deras sena besök. 

– Vi är proppmätta! Vi fångade en stor kanon idag och som tur var skulle de precis sätta sig till bords när vi slog till, säger al-Natour som nu skrattar högt.

Han pekar på sin kalasjnikov. "Ghaneam", säger han och förklarar det arabiska ordet för ett föremål som tas som en trofé under strid. 

– Jag tog det från ledaren, tillägger han med ett belåtet leende och utvecklar vad som hände under deras första operation för att gripa någon i Yarmouk-lägret. 

Här fångade de en efterlyst Assad-prickskytt, flera militärer och en högt uppsatt person från den palestinska gruppen Hamas, som hade stöttat Syriens förre president Bashar al-Assad under inbördeskriget. 

För sin resa mot Damaskus packar Imad al-Natour bara det nödvändiga: vapen och väst.

Marie Ravn

Sedan inbördeskrigets början 2011 har män som al-Natour kämpat för den fria syriska armén och HTS med ett gemensamt mål: att störta Assad-regimen. I december 2024 uppnådde de sitt mål när HTS och allierade rebellgrupper erövrade Damaskus och störtade regimen. 

Men vad betyder deras väg till makten för det syriska folket? Och vilka är männen som sitter i det blygsamma hemmet i Yarmouk och som nu hjälper till att diktera Syriens kurs? 

Hayat Tahrir al-Shams rötter går tillbaka till 2011. Gruppen grundades under namnet Jabhat al-Nusra som en gren av al-Qaida med stöd av Abu Bakr al-Baghdadi, som senare blev ledare för dIS. Jabhat al-Nusra blev snabbt känd som en av de mest effektiva och brutala rebellgrupperna i kampen mot Bashar al-Assads regim. 

2017 bröt HTS formellt med al-Qaida under ledning av Ahmad al-Shara, mer känd som Abu Muhammad al-Jolani. Han omstrukturerade organisationen och slog samman den med andra militanta grupper, vilket markerade starten på en ny strategi. 

Al-Jolani har sedan dess arbetat för att förändra uppfattningen om HTS. Från att ha varit en fruktad terroristorganisation strävar gruppen nu efter att framstå som ett pragmatiskt och legitimt alternativ till Assad-regimen. Till exempel har al-Jolani prioriterat att tillhandahålla grundläggande offentliga tjänster framför att upprätthålla sharialagar, som tidigare var förknippade med gruppens al-Qaida-förflutna. Strategin har varit särskilt tydlig i Idlib, där HTS har styrt i åratal och etablerat sin modell. 

Med HTS segermarsch mot Damaskus och avlägsnandet av Assad har gruppen nu makten över större delen av Syrien. Bland de erövrade områdena finns Yarmouk-lägret i Damaskus, en gång ett levande samhälle men nu i ruiner efter år av strider mellan Assad-regimen, IS och andra rebellgrupper. 

Här leder Ibrahim Saad, under krigarnamnet Abo Jihad, tidigare invånare i lägret, återuppbyggnadssatsningen. "Allt kommer att förändras", förklarar Abo Jihad, som har utsetts till HTS nya ledare i Yarmouk.

Efter att ha tvingats fly under kriget har han nu återvänt för att bygga upp sin hemstad igen. Tillsammans med sitt team på sex ledare och 50 soldater har han gett sig ut för att rensa gatorna från spillror, reparera byggnader och bygga om moskéer. 

Alla som har blod på händerna ska straffas

– Den som äger ett hus här måste ha möjlighet att återvända, säger han.

Planen är att återuppliva Yarmouk så att familjer återigen kan fylla gatorna som de gjorde före kriget. Men HTS ambitioner stannar inte vid återuppbyggnad. Gruppens huvudmål är att åtala Assads män för deras brott. Denna uppgift, som al-Natour och hans kollegor skickades till Yarmouk för att utföra, är central för HTS självuppfattning som Syriens befriare. 

– Alla som har blod på händerna ska straffas, säger Yarmouk-ledaren Abo Jihad. 

Al-Natour befinner sig i Idlib, som han reste till under inbördeskriget, när han får en order från Damaskus. Han måste återvända till Yarmouk för att identifiera och arrestera de män som tidigare tjänstgjort under Assad-regimen och som misstänks för allvarliga övergrepp. 

– Jag ser fram emot att städa lägret, säger al-Natour. 

Han förklarar att "städa" innebär att ta bort bödlarna från gatubilden, men han vägrar att utveckla förväntningarna om dessa mäns öde. Yarmouk var en gång al-Natours hem. Nu har det blivit en arena för rättvisa eller hämnd under HTS kontroll.

– Föreställ dig att tusentals av dina egna har dödats av dessa män, säger al-Natour och berättar om en lista med namn och bilder på tidigare Assad-soldater och underrättelsetjänstemän som ska arresteras. 

Yarmouk-ledaren Abo Jihad bekräftar senare denna lista. 

Al-Natours kollega, Zakriya Dirawi, har också skickats på ett arresteringsuppdrag i sin barndomsstad Yarmouk. Med svalt lugn berättar han om hur Assads män en gång tillfångatog en familjemedlem i en moské och utsatte henne för brutalt våld. 

– 15 män våldtog henne varje dag i 15 dagar, säger han.

Det har inte varit möjligt att verifiera historien, men den stämmer överens med andra rapporter om regimens illdåd. Inbördeskriget tvingade Dirawi bort från Yarmouk, där han också då stred som rebellsoldat. Senare såg han en video där regimens soldater sköt mot hans barndomshem, där han hade sprejmålat sitt namn på väggen. Mannen som tryckte på avtryckaren är nu också tillbaka i området. 

Jag kommer inte att göra samma sak mot honom som han gjorde mot mig. 

– Jag vet exakt var han bor, säger Dirawi. 

Men hämndlusten hålls fortfarande i schack genom lydnad. 

– Jag kommer inte att göra samma sak mot honom som han gjorde mot mig. Om jag inte får order om att arrestera honom. 

Hayat Tahrir al-Sham, ledd av al-Jolani, framställer sig själv som rättvisans väktare. Gruppen har lovat att åtala de ansvariga för Assadregimens värsta övergrepp och uppmanar internationella organisationer att hjälpa till. Enligt ledaren för Yarmouk-lägret, Abo Jihad, är målet att skapa en form av rättvisa som skiljer sig från den gamla regimens brutalitet. 

– Vi är ett muslimskt folk och skulle aldrig kunna tänka oss att behandla fångar på det sätt som Assad gjorde, säger han. 

– Naturligtvis kommer våra fängelser inte att vara som europeiska fängelser, men de kommer inte att vara som Sednaya heller.

Sednaya-fängelset är en av de mest ökända symbolerna för Assadregimens brutalitet. Men HTS arresteringar av tidigare ledande personer under Assads regim har hittills lett till flera sammandrabbningar mellan HTS och de arresterade eller civila. I flera fall har detta lett till dödsfall.

Idlib i norra Syrien, som varit under Hayat Tahrir al-Shams kontroll i flera år, fungerar nu som ett laboratorium för gruppens politiska visioner. När vi kör genom de nybyggda vägarna passerar vi stora köpcentrum med ljuskronor, nyöppnade butiker och breda rondeller som vittnar om en växande infrastruktur. 

Så här kommer Damaskus att se ut om några år.

HTS-soldaten, Imad al-Natour, tittar ut genom bilfönstret och säger med stolthet: 

– Så här kommer Damaskus att se ut om några år.

Men något annat med staden är också särskilt anmärkningsvärt. Något al-Natour undviker att kommentera. Gatubilden domineras av män. När en kvinna dyker upp då och då är hon oftast klädd i svart från topp till tå. Hennes ögon är antingen det enda som syns, eller så är de gömda bakom en svart slöja. I stadens nybyggda köpcentrum har restaurangerna gardiner vid borden så att kvinnor kan äta utan rädsla för att bli blängda på av främmande män när de lyfter sin niqab eller burka. 

Två dagar efter besöket i Idlib är vi tillbaka hemma i Yarmouk-lägret i Damaskus. Klockan är över midnatt. Al-Natour sitter med en kollega när han plötsligt säger i det blå: 

– Katrine, jag tycker att du ska flytta till Yarmouk och gifta dig med någon från HTS.

Ja, det får vi nog tvinga dig till.

Förvånad, men som ett gyllene tillfälle att vända samtalet till det känsliga ämnet svarar jag: 

Om jag gifter mig med en HTS-soldat, måste jag ha hijab?

– Ja, det får vi nog tvinga dig till, svarar han med ett självbelåtet leende.

– Ärligt talat, om jag ska bry mig om kvinnors rättigheter, skulle jag hellre gå med i Islamiska staten.

Skrattet sprider sig i rummet bland al-Natour, hans kollega och den avlägsna grenen av familjen. Men orden hänger tungt i luften. Kommentarerna gjordes tydligen som ett skämt, men de kan avslöja ett djupare moraliskt tomrum där flera av dessa män verkar. 

Al-Natour understryker senare att kristna kvinnor inte kommer att tvingas bära hijab i ”det nya, fria Syrien”. Men om hon gifter sig med en muslimsk man, åtminstone en från HTS, blir huvudduken oundviklig.

Dagen innan vid intervjun med Yarmouk-ledaren Abo Jihad fick vi som kvinnliga journalister i uppdrag att bära hijab av respekt för ledaren. Samtidigt blev vi ombedda att placera oss längst ner i rummet. Att ta plats bredvid en manlig HTS-ledare var helt enkelt otänkbart. Efter Assad-regimens fall den 8 december efterlyste HTS-ledaren al-Jolani skydd av minoriteter och mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter. 

Sedan Hayat Tahrir al-Shams etablerades har det funnits tvivel om huruvida gruppen har klippt banden med sina extremistiska rötter, inklusive al-Qaida. Men redan 2016 deklarerade gruppens ledare al-Jolani att HTS ville skapa en politisk ordning som speglade landets etniska, religiösa och rasmässiga mångfald. 

Tillbaka i Yarmouk-lägret fortsätter intervjun med ledaren Abo Jihad. Han jämför HTS ideologi med ett islamiskt rättssystem. Som journalist frågar jag om det islamiska konceptet jag inte känner till, och Abo Jihad vänder sig till de andra ledarna och säger: ”I Europa bryr de sig mer om djur än om muslimer.” Gruppen män skrattar.

Chefens sidoanteckning översattes först efter att intervjun hade avslutats. Det var därför inte möjligt att utreda kommentaren ytterligare. 

Syrien består av sunnimuslimer, shiamuslimer, inklusive den alawitiska minoriteten, kurder, armeniska kristna, druser och andra minoriteter. Sedan HTS tog över Damaskus den 8 december har HTS strävat efter att främja ett budskap om inkludering och avvisande av våld. Al-Jolani har uppmanat till att undvika hämnd, särskilt mot alawitiska samhällen som har varit Bashar al-Assads sekteriska bas. Ledaren för Yarmouk-lägret i Damaskus ger också sin syn på alawiternas situation i Syrien: 

– De flesta alawiter är kriminella, och därför har arresteringar redan börjat i städer som Tartus, Latakia och Al Mezze i Damaskus, säger Abo Jihad.

HTS-jagaren Imad al-Natour beger sig från Idlib mot Yarmouk i Damaskus med en order att spåra upp och arrestera Bashar al-Assads män med ”blod på händerna”.

Marie Ravn

Även om al-Jolani har lovat inkludering efter HTS:s maktövertagande i Syrien, befinner sig kvinnor och minoriteter i en utsatt position, fångade mellan löften om förändring och verkligheten i områden som Idlib och Yarmouk. Gruppens förvandling från Jabhat al-Nusra till en mäktig politisk och militär aktör väcker frågan: Kan HTS verkligen frigöra sig från sitt förflutna och leva upp till sina löften om ett mångsidigt och rättvist Syrien? 

Medan frågan förblir obesvarad, navigerar syrier mellan hopp och rädsla i spåren av Assad-regimens fall.