Våra skäl står på listan. Ändå känner vi oss som brottslingar när vi färdas söderut. Utrustade med flera ifyllda blanketter och intyg på väg mot Spanien.

Spanien! Mitt i krisen!

Skammen varar för alltid

Vi ska faktiskt både hjälpa en utsatt familjemedlem och delta vid en begravningsceremoni. En minnes­tund, ett år efter farfars död. Vi har covidtestat oss och väntat in våra negativa resultat i isolering. Vi reser nonstop, dörr till dörr, på en dag och håller avstånd till andra de få gånger vi stannar.

Men jag tänker ändå på Danielle Darrieux.

Hon var en fransk skåde­spelerska som gick bort 2017, 100 år gammal. Drygt 70 av hennes 100 år i livet fick hon svara på frågor om skuld och skam.  År 1942 klev hon nämligen på ett tåg mot Berlin för att promota filmen ”Premier rendez-vous”. Tåget kom många år senare att bli känt som Le train de la honte – Skammens tåg. Vid hemkomsten skrev hon på kontrakt för fler filmer för filmbolaget Continental films som finansierades av Nazityskland.

Bilderna av den unga, sprudlande skådespelerskan på väg mot en höjdpunkt i hennes filmkarriär blev bilden av Frankrikes skam: De fransmän som under den tyska ockupationen 1940-1944 inte tillhörde den hjältemodiga motståndsrörelsen La résistance. De som anpassade sig till den nya verkligheten, var medlöpare eller till och med kollaboratörer.

De skammades efter befrielsen och ansågs bära på en skuld för det allra mest fasansfulla. Tusentals franska judar sändes mot en säker död i nazisternas koncentrationsläger. Frankrike straffade sina kollaboratörer rättsligt och samhälleligt. Folkmobben mördade och skändade och särskilt kvinnor förnedrades offentligt.

Jämförelser med andra världskriget är tröttsamma och oftast orimliga. Men i Frankrike är kriget ständigt närvarande. Danielle Darrieux – som efteråt besköts och förhördes som kollaboratör dog bara för några år sedan. Hon fick frågor om skulden och skammen i varenda intervju resten av sitt liv. Det blev aldrig inaktuellt.

När vi för nästan exakt ett år sedan blev vi instängda i våra bostäder tittade president Macron oss rätt i ögonen via tv-skärmen och meddelade att vi var i krig. Fienden den här gången var inte en främmande makt  utan ett virus. Det var lätt att kritisera hans retorik men svårt att värja sig mot den. Barnens farföräldrar var sjuka i covid-19. Enligt presidentens retorik var det fienden som ockuperat deras kroppar. Sjukdomen blev dessutom snabbt en kamp mellan liv och död. Som i ett riktigt krig.

Farmor och farfar gjorde motstånd, genom att vila och äta soppa. Men bara några dagar senare var farfar död. På riktigt död. Krigsretoriken fick en annan dimension. Farfar var visserligen över 80 men pigg som en amerikansk president. Vi fick inte resa, inte ens gå ut, så farmor fick sitta ensam och sjuk i sin lägenhet med akut sorg medan myndig­heterna meddelade att farfar hade begravts utan henne. Utan oss. Ingen fick vara med. Det var så man skulle göra för att bekämpa fienden. Ju striktare isolering, desto större hjältemod.

Det är en solidarisk kamp

Vi bor långt ifrån vår familj, 100 mil från den spanska, 200 mil från en del av den svenska – 300 mil från den i Luleå. Vi har inte träffat dem på ett och ett halvt, vissa mer än två år  Anhöriga suddas ur fyraåringens minne. De stora barnen frågar uppgivet om vi inte ska få träffa dem snart. Farmor och kusinerna. Mormor och mormorsmor. Svaren hela tiden uppskjutna: Kanske till påsken,  till sommaren, hösten eller till ­julen, nästa jul, kanske då. ­Hoppas ingen hinner dö.

Så är det för alla. Det är en soli­darisk kamp vi för tillsammans. Och nu bryter vi mot detta och reser söderut trots att kriget inte är över. Tänk om vi tar med oss fienden dit eller hem igen!

En vän på Facebook publicerar en lång J’accuse-aktig drapa om att ha suttit isolerad i ett år utan att träffa sina skröpliga föräldrar – medan andra minsann går ut och äter, reser på semester och lever loppan i största allmänhet utan tanke på att de kanske dödar någons farfar.

Skammen är påtaglig. Riskerar vi någons liv?

Vi skriver inget om resan på sociala medier.

Danielle Darrieux var en ­offentlig person, hon filmades när hoppade på skammens tåg. 1969 hade dokumentärfilmen ”Ockuperat land”, av Marcel ­Ophüls, premiär. Där fanns tåg­scenen med Darrieux med. Filmen avslöjade för fransmännen hur vanligt medlöperiet var och det var ett Frankrike fransmännen inte ville kännas vid.

Förlösande skratt – tillsammans

I Spanien är skammen en annan. Inbördeskriget och diktaturen sitter djupt och översätts i politiska konfliktlinjer över generationsgränserna. Farfar ska begravas. Han föddes under kriget, växte upp, utbildade sig och verkade under den 40-åriga diktaturen – men uträttade mest under övergångsperioden till demokrati, la transición. Han var stolt över att ha varit en del av demokratiseringen men ville helst inte prata om tiden före.

Vi planterar ett olivträd till hans minne. En symbol för fred och försoning, för odödlighet och pånyttfödelse. Vi skulle bara få vara högst åtta men det här är Spanien, herregud: hela familjen och en del vänner kommer. Eftersom det inte finns ett separat ord för “släkt” på spanska, bara familj så blir vi nästan hundra. Utomhus, med avstånd och munskydd – men ändå. På tok för många, enligt lagen. Viruset gillar folksamlingar. Det har rivit igenom hela familjen en vända redan. Unga och gamla, nästan alla har drabbats. Bara farfar har dött men på plats är också änkan som var med på samma grupputflykt i februari 2020. Hon och hennes man åt middag tillsammans med farmor och farfar varje kväll. Alla fyra insjuknade – bägge männen gick bort.

– Jag är så ensam. Det här är första gången jag ser så många människor, vi har inte kunnat samlas kring min man, säger hon och gör ansatsen till en kram, men hindrar sig.

Farfars lillebror brister i gråt framför olivträdet. Han faller ihop. De bodde grannar hela livet, träffades varje dag, 80 år tillsammans. Folk tröstar honom. Håller om och håller i. Går alldeles för nära. Han darrar, röd i ansiktet, säger farfars namn.

– Äh, han har alltid varit en lipsill, säger farmor.

– Han tjöt på vårt bröllop också.

Vi skrattar allihop. Lillebror också. Skrattet är förlösande, de uppdämda tårarna sprutar. Farfar skulle också ha drivit med sin lipsill till lillebror. Och oj, vad vi behövde skratta.

På väg hem känner vi oss lättare, helare. Men oron gnager. Tänk om vi bär med oss spansk smitta tillbaka. Tänk om vi smittar någons anhöriga. Och framför allt: Tänk om någon får reda på att vi rest och samlats, som ena fiendens medlöpare under ockupationen.

Då får det vara så.