Den 3 mars körde en man in på en gågata i Mannheim och dödade två personer. Andra offer vårdas allvarligt skadade på sjukhus. Manuel Heinemann ser bilattackerna som exempel på det han kallar amok, ett massmord där gärningsmannen antingen begår självmord i samband med dådet eller accepterar risken att hen kommer att dö. I Tyskland har ordet ”amokfahrt” Att förklara varför någon väljer att använda en bil som ett vapen för att döda urskillningslöst är knepigt, tycker han.
– Vi kan inte se in i förövarens sinne. Men denna ackumulering av attacker som involverar bilar är betydelsefull. Det fanns en lång fas då folk tenderade att associera amok med skjutvapen. En bil är allmänt tillgänglig, de flesta människor har en. Och i samband med ett vansinnesdåd finns det ur gärningsmannens synvinkel också möjlighet att orsaka stor skada.
Bilen skapar ett fysiskt avstånd mellan gärningsmännen och offren, tycker han.
– Amokattacker är inte personliga. Den som vill orsaka stor skada väljer så kallade mjuka mål som till exempel folksamlingar. Bara detta skapar ett personligt avstånd mellan gärningsman och offer. Resultatet blir enorma skador med minimerad risk för gärningsmannen. Bilen fungerar också som ett skydd för gärningsmannen. En person som sitter i en bil är inte lika lätt att stoppa som en person som färdas med en kniv.
Ser du något samband mellan Magdeburg i december, München i februari och Mannheim nu?
– Det är möjligt att brottet nu inspirerats av de tidigare terrordåden.
Vilken roll spelar mediernas hantering av ett sådant här brott?
– På individnivå bör var och en fråga sig: Vilken effekt har det jag skriver eller delar med mig av? Politikerna skulle kunna bygga ut lågtröskeltjänster för visselblåsare, personer som i sociala medier eller i privatlivet misstänker att någon fantiserar om en sådan handling. Medierna rapporterar ofta sensationellt om gärningsmannen och skadan. Jag tycker att de borde ta ett större ansvar. De bör föregå med gott exempel, även om det inte går att hindra enskilda användare från att dela bilder av ett brott. Medierna riskerar därmed att sätta igång psykodynamiska processer som motiverar copycats – på samma sätt som vid suicid.
Är gärningsmän i allmänhet suicidala?
– I regel accepterar gärningsmännen möjligheten att dö under utförandet av dådet eller ser ibland suicid som ett alternativ. Konsekvenserna hanteras i förväg. I många fall kan man tala om ett utvidgat suicid. Det innebär att gärningsmannen säger: Jag går under med dem i slutet. Självmordet accepteras åtminstone med gillande.
Vilka andra mekanismer spelar in här?
– När bilder av brottet och gärningsmannen cirkulerar börjar potentiella framtida gärningsmän att själva spinna idéer om våld och identifiera sig med de befintliga gärningsmännen. Och detta underblåser motivationen att begå ett sådant brott.
Än så länge vet man inte mycket om motivet bakom dådet i Mannheim. Tidigare har frågan om huruvida polisen hade kunnat förhindra något spelat en roll.
– Polisen är ofta beroende av information från civilbefolkningen för att kunna förhindra ett brott. Men informationen måste också nå fram till rätt personer inom poliskåren.
Är polisen rustad att hantera sådana brott?
– Det finns specialiserade enheter med stor kompetens inom hothantering. Men det är inte alltid som informationen förs vidare över hela landet utan luckor. Vi har en strukturell svaghet inom polisen, ibland är det svårt att få tag på den ansvariga personen på telefon. Dessutom är det inte alla poliser som har kunskaper om hotbildsanalys. Även om polisutbildningen redan är fylld med mycket innehåll borde tre eller fyra timmar ägnas åt hothantering.
Vad hoppas du att detta ska leda till?
– Att informationen, särskilt när den kommer in till polisen, snabbt och tillförlitligt når de relevanta specialiserade avdelningarna. Dessutom bör poliserna kunna känna igen vissa beteenden hos potentiella gärningsmän. De bör kunna dra slutsatser av hur en potentiell gärningsman talar, vad han pratar om och vad han delar på sociala medier. Hittills har man tyvärr ofta bara tittat på om någon har begått ett brott tidigare och utifrån det beslutat om man ska utreda eller inte.
Vad kan ett överdrivet fokus på psykisk hälsa eller migrationsbakgrund leda till?
– Att populistiska åtgärder vidtas i stundens hetta för att en gärningsman har en viss egenskap. Attentatet i München politiserades på mycket kort tid, trots att motivet var okänt. Naturligtvis finns det gärningsmän som agerar utifrån islamistiska motiv. Det finns gärningsmän som agerar på grund av en psykisk sjukdom. Men det finns också gärningsmän som inte har någon av dessa egenskaper. Om dessa individuella egenskaper politiseras för snabbt, vilket nyligen har varit fallet med migration, leder det ofta till påstådda lösningar som inte förändrar någonting på lång sikt.
Varför är det så?
– En gärningsmans beslut att gå amok med en bil är en process. Det är ovanligt att någon spontant bestämmer sig för att köra in i en folkmassa. Denna process måste man förstå. Det vore därför viktigt att tidigare upptäcka och förstå fixeringen. Fixering innebär att tankarna kretsar kring ett missnöje, att tankarna kretsar kring mordfantasier. Som regel finns det redan kommunikation med andra människor om detta. Som vi såg i Magdeburg delade gärningsmannen med sig av sina tankar före vansinnesfärden. Detta leder ofta till att den sociala miljön vänder sig bort. Många drar sig då tillbaka till internet och hittar likasinnade. Detta kan ha en triggande effekt på den potentiella gärningsmannen. Eftersom deras egna avsikter och tankar bekräftas ytterligare där.
