– En av de viktigaste frågorna handlar om de evakuerade i norra Israel. De kan inte bo i sina hem. Det gäller även befolkningen vid gränsen mot Gaza.

Att människor ska kunna återvända till sina hem i norra Israel var också den anledning som angavs för att motivera invasionen av Libanon. Samtidigt finns det de som istället för fortsatt krig vill se förhandlingar. Även om premissen för förhandlingarna inte nödvändigtvis är att de ska leda till en permanent vapenvila. 

– I den senaste opinionsundersökningen ville 56 procent se förhandlingar framför fortsatt krig i Gaza. Människor vill att man förhandlar om gisslan och man menar att regeringen inte har gjort tillräckligt för det. Men det innebär inte att man med nödvändighet vill att kriget ska få ett slut, säger Isabell Schierenbeck.

I den senaste opinionsundersökningen ville 56 procent se förhandlingar framför fortsatt krig i Gaza.

Dog martyrdöden

I förra veckan dödades Hamasledaren Yahya Sinwar i Gaza. När Israel den 27 september dödade Hizbollahledaren Hassan Nasrallah i Beirut fick Benjamin Netanyahu vind i seglen: det svaga stödet för honom ökade något, Israel hade uppnått ett viktigt delmål.

– Jag har inte sett några siffror på att det ökat nu, säger Isabell Schierenbeck.

Det finns flera möjliga anledningar. Medan dödandet av Hassan Nasrallah var ett resultat av underrättelseverksamhet var dödandet av Yahya Sinwar en slump. Han dog ovan jord, i strid och kämpade till sista andetaget. Israel har gjort en stor affär av att han skulle ha gömt sig i tunnlar och använt gisslan som mänskliga sköldar, påpekar Diana Buttu, jurist och styrelsemedlem i tankesmedjan al-Shabaka, i Al Jazeeras podcast The Take. 

Många menar att det var ett misstag av IDF att släppa drönarfilmen från Sinwars sista sekunder i livet. Svårt skadad sitter han i en fåtölj bland rasmassor, i den ena handen håller han en pinne som för att försvara sig. En sann martyr, i ögonen på de som stöttar honom.

Falska förhoppningar

En annan anledning till att Netanyahus stöd inte har ökat kan vara hur samtalet utvecklade sig direkt efter att Sinwar dödats. Många gick på en gång ut och sa att det skulle bli enklare att få till förhandlingar nu när han inte längre fanns med i bilden.

– Det var en sådan omedelbar reaktion. Sinwar anses ha varit den minst moderata, den mest hårdföra, av alla ledarna, säger Isabell Schierenbeck.

Det var många experter och ledare i västvärlden som sa att nu är det läge att förhandla. Men de senaste dagarna har andra åsikter brett ut sig: att det här inte är slutet för kriget utan snarare gör det mer komplicerat. Vad tänker du om det?

– Precis. Jag tror det kan finnas anledning att tänka så. Vissa israeler är upprörda på regeringen och nu skulle man kunna se det som att ”ni har fått honom” – nu måste ni ändå kunna välja förhandlingsspåret.

Så har tankarna också gått i den regeringskritiska proteströrelsen. Med Hamas ledarskikt helt utraderat har en del av regeringens mål uppnåtts. Netanyahu hade kunnat vända sig till de högerextrema ministrarna i sin regering – de som driver på kriget – och sagt att nu är det dags att förhandla om gisslan och vapenvila. Men det har han inte gjort. 

– Man kan tänka sig att förhandlingarna har försvårats nu. Nu är frågan: vem ska man förhandla med i Gaza? Det finns en stor oklarhet kring hur Hamas som rörelse fungerar i Gaza just nu, säger Isabell Schierenbeck. 

Planen: Etnisk rensning

Hamas var också snabba med att säga att det inte blir någon utväxling av gisslan innan IDF lämnar Gaza, ett krav man vet att Israel inte kommer möta. De senaste dagarna har Israel släppt bomb efter bomb över Gaza och Libanon. Hizbollah har genomfört flera attacker mot Israel, bland annat en drönarattack mot Netanyahus semesterhus i Caesarea. Något Netanyahu kallade för ”ett allvarligt misstag” som Iran och dess allierade kommer få betala ”ett högt pris” för. 

Samtidigt pågår en av de mest intensiva militäroffensiverna i Gaza sedan kriget började. Dagens ETC rapporterade tidigare i veckan om ”General’s plan” – en plan som går ut på etnisk rensning av palestinier i norra Gaza. Det vill säga: att permanent utrota palestinsk närvaro och ersätta det med olagliga israeliska bosättningar. En bosättarkonferens i måndags bekräftade ytterligare planerna. Närvarade gjorde flera regeringspolitiker. 

I helgen dödades uppemot 90 palestinier i en attack mot ett stort våningshus i Beit Lahiya. En ljusgrå man – täckt av dammet från explosionen – passerar framför kameran i en inslag som publicerades av Al Jazeera i söndags. I nästa frekvens drar en annan man fram ett barn från under rasmassorna. 

– De är borta, de är borta. Jag svär till gud: alla lämnade mig, säger sedan en förtvivlad ung kvinna.

Hon sitter på huk framför en vit liksäck och pratar i telefonen. 

Israeliskt ”momentum”

Den senaste tiden har kriget gått Israels väg, säger Isabell Schierenbeck.

– Man avvärjde Irans missilattack den 1 oktober relativt väl och har gått hårt åt Hizbollas ledarskap och infrastruktur. Jag tolkar det som att man ser det som att man har momentum. Nu tänker man inte vackla. Samma sak gäller de politiska målen – jag tror att man vill uppfylla vissa saker, försvaga de här rörelserna ytterligare. 

Hizbollah och Hamas – medlemmar i Irans motståndsaxel – är kraftigt försvagade, men det är inte bara de som är måltavlorna: Israel vågar nu tänka större. Flera politiker i den israeliska regeringen, inklusive Netanyahu, har sagt att man nu har chansen att förändra världsordningen och maktbalansen i Mellanöstern.

Är det ”bara” uttalanden eller är det faktiskt det man vill göra nu?

– Man vill göra det säkert för sin egen befolkning. Men samtidigt önskar man ett på riktigt försvagat Iran. När Netanyahu går ut och håller tal till folket i Iran är det han säger att ”ta nu chansen att bli av med era ledare”.Det gör han för att han vill ha det här försvagade Iran, säger Isabell Schierenbeck.

Netanyahu skulle föredra ett Iran som inte styrs av mullor eller är en teokrati. 

– Han vill att Iran ska påminna mer om några av arabstaterna i regionen som med åren har accepterat Israel och har mer och mer samarbete. Medan den iranska regimen har stått kvar.