”Att fly nu är att springa hela livet”

Oleh Romaniuk

Luhansk till Charkiv

Oleh Romaniuk är 36 år gammal. Han är utbildad ­sjuksköterska men har nyligen arbetat som kock på en ­restaurang. Oleh kommer från Luhansk-regionen. Hans tidigare hem ligger bara 15 kilometer från gränslinjen, som var gränsen innan Rysslands fullskaliga invasion. Nu bor Oleh i Charkiv. 

Den 24 februari 2022, klockan fem på ­morgonen, vaknade han av de redan välbekanta ljuden av ­explosioner. 

– Jag känner till de här ljuden: artillerigranater och minor visslar när de närmar sig, Grad surrar, Smerch gör ett prasslande ljud. Missiler och luftbomber är inte hörbara, och det är en fråga om tur. En kort klapp utan eko är luftvärn. Jag förväntade mig inte att höra sådana ljud i Charkiv men jag visste genast vad jag skulle göra. Jag reste mig och tog i lugn och ro lite vatten medan det fortfarande var igång, slog på tvättmaskinen, tittade på vad som saknades, vad jag behövde köpa, säger Oleh. 

Han tänkte inte lämna Charkiv och packade inte ens en väska. 

– Om jag hade ett barn skulle jag tänka på att skicka ­familjen så långt härifrån som möjligt. Men jag bor ensam, jag har inga barn och jag tänkte inte ens på att lämna. Att fly nu är att springa hela livet. Jag har redan förlorat mitt hem där, och nu måste jag fortfarande springa härifrån. Vart? Jag bestämde mig för att försvara mig, att göra något, säger Oleh. 

I februari 2014, när konfrontationerna eskalerade i de östra regionerna, organiserade Oleh och hans kollegor ett vård­center vid Charkivs regionala statsförvaltning. I år har han en déjà vu: han jobbar på vårdcentralen i den regionala statsförvaltningen igen. Den 1 mars, när en rysk raket flög in i byggnaden, var Oleh i tjänst. Det är fortfarande okänt om hans vårdcentral kommer att fortsätta att fungera, men Oleh tänker inte sluta frivilligt. 

Han är positivt överraskad över sammanhållningen och självorganiseringen av människor, både bland frivilliga och i de territoriella försvarsstyrkorna. Oleh finner stöd i kommunikationen, även när han stannar hemma. Han håller kontakt med vänner och släktingar över hela Ukraina. 

Oleh säger att hans distrikt har tur. Det fanns inga missil­träffar i närheten. Olehs släktingar bor i de ockuperade ­områdena, i den så kallade folkrepubliken Luhansk. Under de första dagarna av den fullskaliga invasionen i Luhansk-regionen var det fruktansvärda strider. Hela städer – till exempel staden Shchastia – har nästan utplånats från jordens yta. Oleh har tillräckligt med anledningar till ångest. Samtidigt är han övertygad om att kriget, trots alla offer och förstörelse, kommer att sluta med seger för Ukraina. 

– Jag drömmer att allt snart tar slut. Jag önskar att vi ska återta alla våra territorier. Och att de jävlarna ska betala för återuppbyggnaden av våra städer. Jag drömmer om att Ukraina om några år kommer att se mycket bättre ut än före kriget.

”I ena stunden lever du ett fullt liv – i nästa vandrar du som en tiggare”­

Victoria

Kiev till Lviv

Victoria har en stor familj: hennes föräldrar, hennes man, hennes dotter, hennes syster, hennes systers man och hundar. I fredstid arbetade hon i Kiev i ett logistikföretag. På krigets sjätte dag bestämde hon sig för att lämna. De tillbringade två nätter i källaren och flyttade sedan in med hennes syster i en stuga.

– Det fanns ett skyddsrum nära huset, men vi fick inte åka dit på grund av platsbrist. Det var överfullt, säger Victoria. 

Deras hus i Kiev ligger nära byn Hostomel, där hårda strider har pågått sedan krigets ­början. Familjen kunde höra explosionerna. Först planerade de att åka bil. Victoria var rädd eftersom hon skulle behöva lämna med sin syster och dotter, utan deras män. 

Vid åttatiden på ­morgonen anlände de till järnvägs­stationen och gick ombord på ett evakuerings­tåg. 

– Vi skulle stanna i staden till slutet av ­kriget, men det blev psykiskt svårt. Det rådde brist på mediciner och mat. Vi fick baka bröd själva. Vi var rädda för barnets skull, säger Victoria med tårar i ögonen. 

De tog bara med sig dokument och en uppsättning kläder. De lämnade till och med sina underkläder eftersom Victoria insåg att hon måste lägga hela sitt liv i en resväska. Hon packade om igen och igen tills hon bara hade en lättviktsväska och en ryggsäck. Foton och minnes­saker lämnades kvar. Alla fotografier fanns i telefonens minne. Däremot tog hennes dotter Christina ett set för handarbete. Flickan är tio år gammal och hon älskar att göra armband och ringar av pärlor. 

Nu bor Victoria och hennes dotter och syster hos en idrottsförening i Lviv, i det härbärge som organiseras av frivilliga. Hon försöker vila och håller kontakten med sin man, pappa och vänner.

– För fem dagar sedan födde min vän ett barn, och hon bestämde sig också för att lämna. Hon skrevs ut från sjukhuset eftersom det var många patienter och barnet inte var vaccinerat, säger Victoria. 

– Det finns många patienter eftersom förlossningssjukhuset har flyttats till det allmänna sjukhuset, och de tar in alla. Nu är min vän också i Lviv. Hon bor hos sina vänner. 

Victorias man och pappa stannar i Kiev. 

Victoria säger att hennes pappa varit i krig i Afghanistan, så nu fruktar han ingenting. 

Han säger att han kommer att försvara sitt hem, sin stad och sitt land. Victorias dotter hjälper henne att behålla lugnet. Christina kramar ömt sin mamma när hennes ögon är våta av tårar. Victoria har släkt i Tyskland, och hon vill åka dit. 

– I ena stunden lever du ett fullt liv, och i nästa vandrar du som en tiggare, säger Victoria. 

– Jag hoppas att allt är tillfälligt och att jag kommer att återvända hem.

”Jag ser på min son – kanske kommer vi inte att få se honom växa upp”

Oleksandra Ovsiienko

Kiev till Krolevets

Oleksandra Ovsiienko är mammaledig, hon är 23. Hon har bott i Kiev de senaste åtta åren. För några veckor sedan avslutade hon en kurs i smink för ögonbryn. Hon planerade att starta eget företag. 

– Den 24 februari skulle jag köpa ett Ikea-bord, inte ­gömma mig i ett bombskydd.”

Redan före kriget hade Oleksandras familj en plan B – att lämna Kiev. 

– Vi förstod att om det startar skulle det vara farligt att stanna i huvudstaden. 

Den 24 gav de sig av mot västra Ukraina: packade snabbt och hoppade in i bilen. 

– Men på tre timmar kunde vi inte ens komma utanför staden. Vi hade nästan slut på bränsle, så vi var tvungna att vända tillbaka till vår lägenhet. 

Dagen efter lyckades Oleksandra och hennes familj ­lämna Kiev men i motsatt riktning från västerut.

– När vi satt i härbärget ringde våra släktingar från Sumy Oblast. Vi pratade om sprängda broar, men en verkade ha klarat sig. Vi bestämde oss för att använda den. Egentligen hade vi inte så mycket val. Explosionerna var outhärdliga, och vi var inte modiga nog att gå igenom hela Kiev en gång till.

De tog barnmat, leksaker, en första hjälpen-låda och en luvtröja till var och en av dem. 

– Jag ber alltid min man att köra långsammare men den gången fortsatte jag att tigga: ”Bohdan, snälla skynda på!” Vi var livrädda. En tom oändlig väg och en rädsla för ­beskjutning... Och så kör du in i en gigantisk karavan av ­militärfordon och kan inte säga om det är deras eller vår... 

Paret tvingas nu flytta mellan släktingar.

– ”Det är väldigt svårt att hitta ett skydd, en säker plats för vårt barn. Det är tyst i vår stad just nu men kriget är för nära. 

Trots allt det är Oleksandra glad att de lämnade Kiev. Hon säger att hon känner rädsla, ångest och ilska. Hennes son är väldigt nervös, han vill inte vara med någon annan än sina föräldrar.

– Ångest här, ångest där, nyheter varje minut. Vi lyssnar noga efter sirener. Vi sms:ar med familjen och varje ”Är du okej?” betyder ”Jag älskar dig, Jag hoppas att jag får se dig igen’”. 

Oleksandra försöker leka mer med sin lille son, läsa, göra sysslor för distraktion. Hon säger att hennes vanliga rutiner håller henne frisk. Mest av allt oroar sig kvinnan för sin familj: 

– Jag tittar på min son och tänker att vi kanske inte får se honom växa upp. Eller ännu värre, han kommer inte att hinna växa upp. Ibland känner jag mig maktlös. Jag går in på nätet och ser bilderna på barn från sjukhus – det är så smärtsamt och skrämmande.